Författare: Minwynn

Det går ett sorl genom salen när dr Berger reser sig upp och går mot talarstolen. Han är en mycket framgångsrik man. Redan under sin studietid har han gjort värdefulla upptäckter inom den medicinska forskningen. Vid 30 års ålder hade han doktorerat. Under många år har han arbetat inom läkemedelsindustrin. Han är nu, vid 50 års ålder en rik man.

Det går rykten om att är aktuell för nobelpriset i medicin för sina insatser inom grundforskningen. Och nu erhåller han alltså en professur vid sitt gamla universitet. Lyckan kommer till den som förtjänar det, tänker han, innan han inleder sitt tal.

”Mina damer och herrar”, börjar han, ”det är en stor ära för mig.”

Ja, dr Berger hade all anledning att vara nöjd med sina framgångar. Visserligen skulle hans professorslön inte bli så hög som den han var van vid men hans patent gav honom fortfarande en tillräcklig inkomst att han skulle kunna bo kvar i villan i Djursholm och i sommarhuset på Gotland. Och nu när han hade han möjlighet att ta längre semestrar skulle det bli mer tid över för ”The Gold Card”, hans älskade segelbåt. Detta var verkligen det han arbetat för så länge. Framför allt skulle han, under många år, kunna göra ännu mycket mera för mänskligheten. Detta var verkligen det han arbetat för så länge.

”Som professor kommer jag att kunna göra ännu mycket mera för mänskligheten. Alla kommer att beundra mig”, tänker han.

Men ödet har en helt annan framtid utstakad för honom. Efter bara någon vecka på den nya tjänsten känner han plötsligt smärtor i bröstet och allt blir svart.

När det ljusnar ser han sina elever stå i en klunga och se ner på golvet.

”Vem är det som ligger där”, tänker han och går närmare, fast egentligen vet han redan vem det är. ”Jag måste drömma”, far det genom hans huvud, när han ser ner på sin egen döda kropp och vänder sig om och sprang. ”Jag är död”, upprepar han gång på gång.

När han äntligen stannar upp märker han att han kommit ut på landet.

”Har jag sprungit så långt?” tänker han förvirrat.

En bit längre fram ser han en korsning. Han går försiktigt mot den. En väg går rakt fram, en åt vänster och en åt höger. På den vänstra står det Helvetet och på den högra Himlen. På den som pekar rakt fram står det ingenting.

”Undrar vart den leder?” tänker han, ”men det behöver jag ju inte bekymra mig om. Jag vet ju vart jag ska.” Med bestämda steg tar han av åt höger.

”De har nog en stor mottagning för mig. Alla kommer att hylla mig som en hjälte. Jag som gjort så mycket gott.”

Han avbryter sig i sina funderingar när han märker att han kommit fram till slutet av vägen. Mitt framför honom reser sig en imponerande port. Beslutsamt går han fram till den och ringer på. En äldre man öppnar.

”Ja?”

”God dag, mitt namn är dr Berger.”

Mannen bläddrar i sina papper.

”Jag har ingen uppgift om någon dr Berger.”

”Min gode man, det har uppenbarligen blivit något missförstånd. Låt mig få tala med din chef, så ska du se att allt ordnar upp sig.”

Mannen nickar eftertänksamt och reser sig upp och går. När han kommer tillbaka har han med sig en stor bok.

”I den här står allt som du har uträttat”, säger han.

Dr Berger sträcker lite på sig och känner sig mäkta stolt över allt som måste stå där.

”Läs nu, så förstår ni vilket stort misstag ni höll att göra.”

Den gamle mannen börjar läsa och hans ansiktsuttryck blir mer och mer allvarligt.

”Nej”, sa den gamle, ”vi har inte gjort något misstag. Du hör inte hemma här.”

”Vad menar du!” skriker dr Berger och rycker till sig boken. ”Kan du inte läsa?”

Han bläddrar i boken och får upp en sida där det stod att läsa:

Dokumenterat:

Dr Berger har under sin tid i jordelivet avsiktligt dödat 350000 djur och 75000 människor. 5000 människor har blivit blinda genom hans agerande.

Beslut:

Dr Berger äger inte tillträde till Himmelriket.

Men, tänker Dr Berger, det var ju bara djur. Och människorna? Visserligen hade ju läkemedlet han sålt till Rumänien och Tanzania, inte fått de testresultat som krävdes för att det skulle få säljas i västvärlden, men de hade ju kunnat testa det själva om de hade velat. Ofrivilligt ler han vid tanken på att det var tack vare den affären som han fått råd att köpa sin segelbåt.

”Det har inget med mig att göra att de dog och det var ju bara såna där -, han tvekar och letade efter ett ord – ociviliserade människor. Det var ju för mänsklighetens skull”, skriker han medan han blir utkörd ur Himlen. ”Jag förtjänar att komma in!”

Till slut ger han upp och går irriterat tillbaka till vägkorsningen.

”Tänk vad pinsamt om mina studenter kunde se mig nu”, tänker han när han går mot Helvetet.

Vid slutet av vägen reser sig en väl så imponerande port som den till Himlen.

”Här ska jag väl ändå bli väl mottagen”, tänker han när han ringer på.

Porten gnisslar när den glider upp. En stor muskulös man tornar upp sig dörröppningen.

”Ja?”

”Mitt namn är dr Berger”, stammar han.

”Dr Berger”, säger den storvuxne mannen leende, ”dig har jag väntat på länge.”

”Äntligen någon som uppskattar mina förtjänster”, tänker Berger nöjt.

”Kom lite närmare”, säger den storvuxne milt.

Dr Berger tar ett stort steg framåt. Plötsligt viner en örfil genom luften och innan han hinner reagera finner han sig utsparkad från Helvetet.

”Där får du för att du gör så dålig medicin. Jag har inte kunnat sova sen jag prövade din magsårsmedicin. Försvinn härifrån! Jag vill aldrig se dig igen.”

Efter att ha blivit utkörd även från Helvetet går dr Berger tillbaka till korsningen.

”Vad gör jag nu?” tänker han uppgivet.

Då får han syn på den tredje vägen.

”Jag kanske skulle försöka med den”, tänker han.

Eftersom det inte verkar finnas något annat alternativ bestämmer han sig för att göra det. Det har hunnit bli nästan mörkt. När han har gått ett tag lägger han sig ner. Jag ska bara vila ett tag, tänker han.

Han vaknar av att ljuset sticker honom i ögonen. Plötsligt upptäcker han att han inte är kvar på vägen. Han är instängd bakom galler. Intill honom ligger några stora djur, med långa hårlösa svansar. Samtidigt som han lyfts ur buren inser han var han befinner sig. Han är i sitt eget gamla laboratorium. När sprutan sticks i honom förstår han vad han har att vänta i dagar och veckor.

Lyckan kommer till den som förtjänar det.

SLUT

Hon hade ingen aning om hur länge hon hade varit där eller var hon kom ifrån. Det enda hon visste var att hon var på väg någonstans. Vad hon däremot inte förstod var hur hon skulle nå sitt mål. Alltså fortsatte hon att gå och gå.

Det var stekande hett och ingenstans fanns några träd som kunde ge henne lite skydd. Allting var uttorkat och bränt. Allt hon såg var den ändlösa vägen och alla de andra människorna som utsattes för samma stekande sol. Kanske de visste vägen. Hon försökte fråga en liten flicka som gick intill henne. Det verkade inte ens som flickan hörde frågan.

Hon fortsatte bara att gå som alla de andra. En del av dem verkade ha så bråttom att de sprang utefter vägen utan att bry sig om något annat än att just vara på väg någon annanstans. Hon stannade upp för att se efter den lilla flickan, men hon var försvunnen. Förhoppningsvis visste någon av de andra var hon var eller kanske vart man kunde ta vägen.

Trots att hon frågade alla omkring sig så fick hon inga svar. Ingen verkade veta eller kanske ännu värre, de brydde sig inte. Plötsligt kände hon en iskyla inom sig. En liten kula av is hade börjat växa inom henne. Allt hon kunde göra var att fortsätta sin vandring mot ett okänt mål.

Efter vad som kändes som en hel evighet upptäckte hon att en del av de andra hade stannat upp. Det verkade som om de inte visste vad de skulle ta sig till. Lite längre fram såg hon en avtagsväg. Skulle hon fortsätta rakt fram eller skulle hon välja den andra vägen.? Kunde verkligen denna nya väg leda någon annanstans? Skulle hon äntligen nå sitt mål? Vilket det nu kunde vara.

Efter att ha funderat en stund valde hon avtagsvägen. En del av de andra människorna hade gjort samma val. Med stora förväntningar fortsatte hon sin resa. Hon vände sig om och såg tillbaka på vägen hon just lämnat. En grupp människor stod kvar orörliga. De verkade ha förlorat allt hopp. En annan grupp hade bara sjunkit ner på vägen. De satt där med trötta, tomma ögon. Hon försökte tränga bort bilden av dessa olyckliga människor och fortsatte att gå.

Nästa gång hon kom till ett vägskäl valde hon en ny riktning. Kanske skulle det bli annorlunda den här gången. Den här vägen kommer nog att leda mig rätt. Trots att hon hela tiden prövade nya vägar blev det ingen förändring. Fortfarande samma väg, genom samma sterila landskap. Isen inom henne fortsatte att växa och växa. Jag orkar inte längre. Jag måste komma härifrån.

Utan att förstå riktigt varför började hon gräva i marken intill vägen. Hon grävde med bara fingrarna och slutade inte förrän hålet var tillräckligt stort för att rymma henne. Jorden kändes kall och skön mot hennes brännande hud när hon klev ner i hålet. Hon kröp ihop och höll armarna runt sig i ett försök att ge sig själv en smula tröst som hon så hett önskade men aldrig hade funnit.

Hon ville bara skrika åt de förbipasserande:

”Hjälp mig! ”

Inom sig förstod hon att det inte var någon idé. Att det inte skulle göra någon skillnad. Ingen av dem skulle ändå svara och framför allt inte bry sig. Isen inom henne fortsatte att växa. Jag skulle kunna stanna här för alltid. Det började kännas lite bättre. Till och med den brännande solen kändes mindre hotande inne i hålet. Trots det insåg hon efter ett tag att det var tid att fortsätta. Hennes öde fanns någon annanstans.

När hon klättrat upp ur hålet upptäckte hon något på andra sidan av vägen. En person – en ung man – satt på huk intill en grupp med män och kvinnor som bara satt där. Det var några av dem som gett upp. De som inte hade styrkan att fortsätta sin resa.

”Ni kan inte stanna här för alltid. Det förstår ni väl. Snälla följ med mig. Jag ska hjälpa er.”

Detta var första gången hon hade hört någon prata sen hon kom hit. Det var också första gången det var någon som brydde sig om någon eller något. Vem var han? Hon försökte komma närmare, men det var alldeles för många människor mellan dem. Han reste sig upp och vände sig om. Hans ögon. Det var någonting speciellt med dem.

Hon hade aldrig sett något liknande. Hon hade hört någonstans, att om man tittade tillräckligt noga in i en persons ögon, så skulle man kunna få se en glimt av personens själ. Om det stämde, så hade han en mycket vacker själ. Hans gröna ögon verkade glöda. Denna unga man var den första person hon hade mött som inte hade kalla och döda ögon.

Djupt inne i henne började isen smälta. Den var fortfarande där, men hon hade börjat känna sig levande igen. Hon förstod att det var nödvändigt för henne att finna den grönögde. Att hon måste få reda på vem han var och hur han hade kunnat bibehålla sitt förstånd på denna skrämmande plats.

När hon på nytt gjorde ett försök att komma närmare knuffade någon till henne så att hon ramlade. Hon reste sig upp för att se vem som fått henne ur balans.

Till sin förvåning såg hon att den som stött till henne var en liten man med ett paraply. Eftersom hon inte förstod vem han var eller betydelsen av paraplyet skakade hon bort tanken på den lille mannen. Istället reste hon sig upp för att se efter den grönögde unge mannen. Trots att det inte fanns något som skymde kunde hon inte upptäcka honom någonstans. Hade han hunnit så långt?

”Vart tog han vägen?” skrek hon.

Hon började skaka en man som stod nära henne i ett försök att få ett svar. Hon fick ingen reaktion från honom. Han tycktes blicka ut mot en punkt långt borta i fjärran. Märkte han ens att hon var där?

”Han måste ju vara någonstans”, tänkte hon. ”Jag måste hitta honom”.

Beslutsamt började hon gå igen. En bit bort kunde hon se mannen som knuffat henne. Han bar ett stort rött paraply. Till sin förvåning såg hon att en stor folksamling följde honom.

”Följ mig så ska jag ge er skydd. Om ni gör som jag säger kommer solen inte att skada er.”

Människorna runtomkring honom verkade nöjda även om paraplyet inte skyddade dem från den brännande solen. Denna grupp av människor var de första som verkat riktigt glada. Deras ögon verkade inte lika döda som övriga hon sett häromkring, men knappast riktigt levande heller.

Paraplymannen å andra sidan hade passionerade, nästan vilda ögon. Det såg nästan ut som om han hade funnit all världens sanningar. Kanske hade han det. Trots det hade hon ingen önskan att följa honom. Hon ville finna sin egen sanning och inte bara acceptera någon annans. Hon hade bara en enda önskan nu och det var att finna mannen med de gröna ögonen.

När hon hade gått mycket länge, så länge att hon nästan hade glömt bort den unga mannen med de vackra ögonen, tyckte hon att hon såg honom längre bort på vägen. Hon försökte att ta sig förbi folkmassan hon hade framför sig. När hon äntligen nådde fram till platsen där hon tyckt sig se honom var han inte kvar. Hade han verkligen varit där eller hade hon inbillat sig allt ihop? Kanske ville hon så gärna finna honom att hon lurade sig själv. Hur som helst visste hon att han fanns någonstans därute och en dag skulle hon få träffa honom igen.

När hon vandrat i flera timmar hörde hon någon skrika.

”Jag har hittat den! Jag visste väl att jag en dag skulle göra det.”

Hon gick närmare. Vem var han? Plötsligt sprang han av vägen och ut i det karga landskapet.

”Vatten, sa han, vatten.”

Han verkade så lycklig, men med ens verkade det som om all energi rann ur honom. Hans ansikte förlorade all sin färg och han sjönk ner på marken och grät tröstlöst.

Varför hade han sprungit av vägen på det sättet? Vad var det han letade efter? Hon tyckte så synd om honom att hon ville göra något för honom. Utan att tveka, och även om hon förstod att det kunde vara farligt, gick hon ut efter honom. Hon la armarna om honom och höll honom en lång stund. När hon tills slut släppte honom hade hon en fråga att ställa.

”Varför sprang du iväg på det sättet? Vad var det du såg?”

Det dröjde länge innan han svarade. Ett tag verkade det som om han inte märkte att hon var där, men till slut gav han henne ett svar. Han pratade långsamt som om varje ord krävde en viljeansträngning av honom.

”Alla vet att det finns en oas någonstans därute. Med träd och vatten. Jag trodde än en gång att jag funnit den. Som vanligt visade det sig att det var en illusion. Det är alltid samma sak.”

Han lät så olycklig. Hon höll fram handen och hjälpte honom upp.

”Du kommer säkert att finna den till slut. Ge inte upp. Den finns därute. Jag vet att den gör det.”

Så kom det sig att de slog följe. Det kändes skönt att inte längre vara ensam och att till slut finna någon hon kunde kalla sin vän. Ibland är livet verkligen underbart, tänkte hon. Isen inom henne fortsatte att smälta.

Trots att hon trivdes började hon undra om detta verkligen var meningen med livet? I hemlighet önskade hon något mer. Hon ville veta mer om den grönögde mannen. Och nu när hon hade fått reda på det där om träden och vattnet ville hon också finna oasen. Hon ville inte berätta för sin vän att de delade samma dröm. Om allt visade sig vara en illusion ville hon inte inge honom falskt hopp.

Några gånger tyckte han att han såg någonting, men eftersom hon fanns vid hans sida kunde hon varna honom att det inte heller denna gång var den oas de så gärna ville finna. Ett fåtal gånger såg även hon en glimt av deras dröm, men som vanligt visade det sig vara en illusion. Trots detta gav hon inte upp. Någon gång skulle de finna sitt paradis.

En dag beslöt hon att nu fick det räcka. Hon hade tröttnat på att bara vänta på att något skulle hända. Livet passerade förbi henne. Nu ville hon själv skapa en förändring. Livet var alldeles för värdefullt för att bara få rinna mellan hennes fingrar. Hon lämnade den relativa säkerheten på vägen och gick rätt ut i den döda tomheten vid sidan av vägen. Hon hade gjort det en gång förut, när hon hjälpte sin vän, och hon visste att hon kunde göra det igen, nu när hon hade skaffat sig tillräcklig kraft.

Mannen tvekade. Detta var precis vad han hade drömt om under en så lång tid. Nu var han rädd. Kanske fanns där inga träd och inget vatten. Kanske var drömmen falsk?

Hon höll än en gång ut sin hand, som för att ge honom lite av sin egen styrka. Skulle han ta den? När hon nästan hade gett upp hoppet om honom tog han äntligen hennes hand. Skulle hon ha gett sig iväg utan honom? Hon var inte säker. Troligtvis. Hon hade fått nog av den där vägen. Hon behövde något annat i sitt liv.

De vandrade och vandrade utan att se någon förändring i det döda landskapet de hade omkring sig. Trots detta vände de sig inte om en enda gång. Hade de begått ett misstag? Men trots allt var de knappast värre ute än tidigare. När de nästan hade gett upp hoppet såg de någonting i fjärran. När de kom närmare såg de vad det var. Det var oasen som de båda hade drömt om och längtat efter så länge. Det fanns andra människor där. Glada barn lekte omkring dem och ingen hade kalla, döda ögon.

Allting hade varit perfekt om det inte hade varit för en sak. Skulle hon någonsin få se den grönögde mannen igen? Plötsligt hörde hon en röst.

”Där är du ju. Jag visste väl att du skulle leda mig rätt.”

Hon kände igen rösten. Den tillhörde mannen med de vackra ögonen. Hur hade han lyckats ta sig hit? Som om han hade hört hennes outtalade fråga, fortsatte han.

”Jag följde efter dig. Det är fantastiskt här, eller hur?”

”Ja, det är verkligen perfekt. Livet kan inte vara bättre. Jag kommer att bli kvar här.”

Hon hade funnit sin väg. Har du?

SLUT

Om hur Mymlan upptäcker att hon saknar något och sen hittar det.

Mymlan kastade en snabb blick i sin fickspegel innan hon gav sig av från sin eleganta och välplanerade stuga i riktning mot Mumindalen. Egentligen behövde hon inte kontrollera att knuten satt rätt, det var hon övertygad om. Hennes mörka blanka hår blänkte i solskenet. Det hade blivit en vana att för henne att få bekräftelse på att allting var perfekt, håret, hårbandet, klänningen. Jojomensan, det var precis så hon ville ha det. Fast var det egentligen det? På sista tiden hade Mymlan börjat känna den där gnagande känslan inne i henne att någonting saknades i hennes liv. Hennes kontakt med den där bohemiska, småborgeliga, men framförallt den totalt omymliga muminfamiljen hade fått henne att ifrågasätta sitt välplanerade och praktiska liv. Vad som saknades visste hon egentligen inte. Ville hon ha oplanerat kunde hon ju tillbringa några dagar med Mumin och hans irriterande vänner och hans mamma och pappa. Hennes lillasyster My trivdes med att bo hos dem, men det var säkert enbart för att inget alls kunde påverka My. Deras mumlighet kryper ut genom öronen på en, brukade hon säga.

Mymlan log när hon tänkte på sin lillasyster som var en av de få som hon faktiskt tyckte riktigt mycket om. Hon skakade på huvudet och rynkade på nosen. Hon tyckte ju om andra, visst gjorde hon, men snart hade hon viftat bort tanken. Mymlan njöt av solskenet och den relativa tystnaden. Snart skulle den bullriga samlingen trollljud fylla hennes känsliga öron. Egentligen förstod hon inte själv varför hon sökte sig till dalen. Naturligtvis ville hon träffa My, sin egensinniga och starka lillasyster. Hon avbröt sig i sina funderingar när hon såg en gammal bekant irrandes runt på stigen framför henne. Innan hon tänkt sig för hade Mymlan besvarat Filifjonkans varma och välkomnande leende. Mymlan kände sig förvirrad och förvånad vilket var totalt okaraktäristiskt av henne. Filifjonkan verkade uppriktigt glad att se henne och det fyllde Mymlan med en konstig och ovan känsla. Kunde det vara glädje?

”Kära Mymla, så roligt att se dig”, sa Filifjonkan, samtidigt som hennes nos darrade lite och ögonen irrade. ”Jag menar, åh kära nån -” Hon avbröt sig och Mymlan fick aldrig reda på vad hon menade.

”Filifjonka”, svarade Mymlan enkelt, och kände sig för första gången svarslös.

Filifjonkan hastade efter och funderade på vad Mymlan menat med det hon sagt, men hennes uttalande hade följts av ett leende och det värmde henne.

När de kom närmare trädgården i dalen fylldes deras öron med ett gällt skrik.

”Din stolliga gamla fågelskrämma”, hördes det nere från marken.

Mymlan kände hårda små tassar borra sig in i hennes ben.

”Åh kära nån då”, utbrast Filifjonkan. Hennes kinder blossade.

”My! Nu släpper du mina ben innan jag biter svansen av dig.”

Mymlan visste hur man hanterade sin lilla syster. Hon lyfte upp den lilla och snurrade henne runt och båda skrattade så tårarna rann.

”Åh kära nån då”, nästan viskade Filifjonkan och hennes kinder antog en lilaröd nyans, när hon insåg att det inte var hon som var den gamla fågelskrämman.

My log mot Filifjonkan, men på något sätt fick hon leendet att se ut som en morrning.

”Se inte så sur ut, din gamla skata”, sa My. Hon passade på att dra Filifjonkan i svansen när hon kom ner på marken igen.

”My”, morrade Mymlan.

”Ja jag vet… Du är ingen skata, du bara ser ut som en sån.”

Mys skratt fyllde snart deras öron.

”Kom nu, vi måste skynda oss. Muminmamman bjuder på saftkobbel på verandan. Snart har det feta lilla trollet ätit upp alla bullarna.”

Innan de hunnit blinka var My redan framme på verandan och Mymlan såg på långt håll att Muminmamman hade grabbat tag i bullfatet och höll det så högt upp hennes små tassar nådde. Runt benen på henne hoppade hennes lillasyster så högt hon bara kunde.

Filifjonkan och Mymlan skyndade efter. Det fanns inget så ljuvligt som Muminmammans saftkobbel och bullar, det var de båda övertygade om.

”Kära Mymla, kära Filifjonka. Kom och sätt er i skuggan. Bullarna är fortfarande varma. Så trevligt med gäster”, mumlade hon nästan för sig själv.

”Javisst, så trevligt”, ekade Muminpappan.

”Bullar är gott”, skrek Sniff slängde ut sin tass för att knipa åt sig så många bullar han bara kunde.

Muminmamman, som var van vid sonens vänner, flyttade smidigt undan faten och tryckte snart en bulle i tassen på Sniff och en på Mumintrollet.

”Varsågoda!”

Muminmamman höll fram fatet mot Filifjonkan som fnös åt Sniff samtidigt som hon nickade tankfullt mot Muminmamman. En inte helt enkel syssla med tanke på att hon dessutom balanserade ett glas i ena tassen och plockade till sig en kanelbulle med den andra.

”Tack Muminmamma”, sa hon med så stadig röst hon kunde.

”Jag då!”

Skriket skar hårt genom luften.

”Åh förlåt My, naturligtvis ska du också ha en bulle. Här, varsågod.”

Hon höll ner fatet så My skulle kunna ta sig en bulle.

”Jag vill ha två!”

Mymlan nöp My i örat och tog två bullar från fatet. Hon tackade Muminmamman och lämnade över en av bullarna till My och behöll en själv.

Dagen förflöt i sakta mak med trevliga inslag av strandbesök, kurragömma och skattletning i trädgården. När kvällen kom var Mymlan en smula trött på tjattret som alltid låg som ett lock över dalen. Samtidigt började hon känna att det vore gott med lite mat. Innan hon hann nämna något om det började hennes lillasyster hoppa upp och ner.

”När kan man få något i sig på det här bygget egentligen? Muminmamma? Vad bjuder du på idag?”

Hon vände sig till Filifjonkan och la till:

”Hördu, pissråtta”, vilket för My var rätt så snällt sagt, ”du kan gott göra lite nytta också.”

Filifjonkan, som var van vid My och egentligen längtade efter att få hjälpa till i det trevliga köket tillsammans med Muminmamman, ignorerade pissråttedelen av hennes uttalande. Hon vände sig förhoppningsfullt mot Muminmamman som inte var sen med att svara.

”Kära Filifjonka, tror du att du kan hjälpa mig att duka? Jag tror vi dukar inne i salongen idag.”

Innan Mymlan visste ordet av hade Muminpappan och hans son, Sniff och My försvunnit ut i trädgården för att laga gungan som hängde i det gamla äppleträdet. Hon njöt av den plötsliga tystnaden och började fundera på vad hon skulle ta sig till medan hon väntade på kvällsmaten. Hon beslöt sig att gå ner till floden där hennes halvbror Snusmumriken brukade slå läger när han besökte Mumindalen. Hon kunde verkligen inte förstå att de kunde vara släkt så olika som de var, men trots allt tyckte hon om honom. Platsen han valt att slå läger på var den vackraste i hela Mumindalen, det erkände hon. Inte på något sätt så praktiskt som hennes eget hus, men trevligt på många sätt och vis.

När hon kom närmare såg hon till sin förvåning att någon slagit läger precis där i kröken av floden där Mumriken brukade ha sitt tält.

”Snusmumriken”, försökte hon förvånat.

En Mumrik tittade förvånat ut ur tältet och hans ögon mötte en precis lika förvånad Mymla. Det var en Mumrik, men det var inte hennes Mumrik. Han såg snäll och trevlig ut och Mymlan kom på sig med att le mot honom. Han besvarade hennes leende och sträckte ut tassen.

”Goddagens, det är jag som är Skogsmumriken. Jag hoppas att jag inte gör intrång här, fröken Mymla.”

Mymlan kände hur det, helt oförklarligt, hettade i kinderna på henne. Hon rynkade på nosen. Hur kunde den här Mumriken få henne att bli så generad? För första gången i sitt liv hade hon svårt att forma orden.

”Åh det här är inte min dal. Här bor en Muminfamilj och de tycker hemskt mycket om att få gäster.”

”Jag ska bara ordna lite kvällsmat nu och sen ger jag mig av i gryningen”, berättade Skogsmumriken. ”Fröken kanske vill stanna och äta med mig.”

Han kastade en snabb blick ner i knytet som nog var hans packning, tänkte Mymlan.

”Jag har bara några kex kvar, men kaffepannan är på och kvällen är vacker.”

Mymlan ville då rakt inte att denna Mumrik skulle ge sig av. Varför visste hon inte, men på något sätt så kände hon sig på gott humör tillsammans med honom.

”Varför kommer du inte med mig upp till familjen, så ska du se att de bjuder på något gott”, sa hon och försökte låta lite grann som Filifjonkan. Trots att hon var så där skärrad och förvirrad hela tiden, så tänkte hon alltid på andra. Mymlan förvånade sig själv med att känna sig lite avundsjuk på Filifjonkan. Hon gjorde allt så hemtrevligt, nästan lika bra som Muminmamman. Mymlan väntade med spänning på Skogsmumrikens svar.

Det kom inget svar annat än att han reste sig upp från marken och följde efter Mymlan in till huset. Lukten av mat kändes inbjudande och de följde ljudet av tjattret in i huset. När de kom in salongen vände sig alla emot dem och såg frågande ut. Muminmamman var den första som tog till orda.

”Jag tar fram en tallrik till. Kom, kom och sätt dig.”

Mymlan log mot Mumriken och vände sig sen emot muminfamiljen, Sniff och Filifjonkan.

”Det här är min vän Skogsmumriken. Han ska äta med oss – och sen” – hon tvekade – ”sen kanske Muminmamman kan bädda upp i det blå gästrummet.”

Mymlan förstod att Skogsmumriken var någon som skulle komma att förändra henne och hennes liv. På något sätt kände hon inte längre att något saknades i hennes liv.

SLUT

Det var en gång en uttråkad prinsessa. Hon satt var dag i sitt fönster och drömmande såg ut över trädgården. Där ute jobbade den unge trädgårdsmästaren. Prinsessan älskade trädgårdsmästaren av hela sitt hjärta och drömde om att han en dag skulle älska henne tillbaka.

Trädgårdsmästaren, som arbetade för prinsessans pappa kungen, ägnade var ledig stund åt att se upp mot fönstren i slottet för att få en glimt av den han hade kär. De fåtal gånger som hans utvalde skyndade igenom trädgården log han förhoppningsfullt, men det hände aldrig att han fick ett tillbaka som svar.

I slottet arbetade den vackre tjänaren som trädgårdsmästaren älskade, men som inte hade ögon för någon annan prinsessan. Det sorgliga var att hon inte ens märkte den unge mannen som gick och trånade efter henne än mindre pratade med honom.

Dagarna gick och blev till år. Prinsessan, som alltid gjorde som sina föräldrar önskade gifte sig till slut med prinsen, men hon glömde aldrig trädgårdsmästaren. Trädgårdsmästaren å sin sida förblev ogift. Han kunde aldrig glömma sin ungdomskärlek. Tjänaren gav efter för påtryckningar och gifte sig högst motvilligt med flickan i grannhuset.

Ingen av dem blev någonsin lyckliga.