Kategori: Texter

Handlar om två systrar. När äldsta systern ska ta studenten så försvinner hon och ett antal av hennes vänner efter en blöt ”bålrunde”natt och hittas död. Den yngre systern saknar sin syster väldigt mycket. Ett år senare hör lillasystern att studenter som liknar hennes syster och hennes kompisar har synts i närheten av där systern hittades död. Lillasystern börjar bli besatt av att ta reda på vad som hände systern. Hon ger sig ut bland festande studenter för att se om hon kan få syn på dessa spöken.

———-

”Nadja, kom ut därifrån nu!”. Marta skrek högt åt sin lillasyster. ”Jag kommer för sent.”

”Du ska förstås spackla på några lager puder nu för Tobias skull.” , retades Nadja.

De båda systrarna räckte ut tungan åt varandra innan Nadja slank in i badrummet för att lägga sista handen vid makeupen innan allvaret började. De sista året i skolan hade varit tufft och nu skulle det äntligen ta slut. Hon hade verkligen sett fram emot studenten i månader.

”Ropa på mig när Madde, Amelie och Cissi är här”, skrek hon innan hon drog fram mascaraborsten från sin sminkväska.

Marta, Amelie, Madde och Cissi skulle lifta ner till Paris och sen skulle de alla tre bo i Tobias föräldrars lägenhet. Tobias och Krille hade fått jobb därnere, men tjejerna hade tänkt att bara njuta av sommaren innan de kom tillbaka till tråkiga gamla Sverige igen. Till jobb och studier, fast kanske allra troligast, till arbetslöshet. Nu hade de bara själva studenten kvar och så festen efteråt. Sen skulle livet komma igång på riktigt. Så var planerna i alla fall.

Sån ska jag aldrig bli, tänkte Nadja när hon lugnt tuggade i sig sin smörgås. Det ska bli så skönt att bli av med henne.

***

Nadja huttrade och drog koftan tätare omkring sig. Det kändes inte att det var sommar ännu. Visserligen var klockan inte mera än tre på morgonen, men det var ju trots allt juni. Det borde verkligen inte kännas så kyligt. Hon styrde målmedvetet sina steg ner mot hamnen. Det var fortfarande inte riktigt ljust så hon gick försiktigt i sina Converse. Det hade regnat under natten precis som då och stenarna var blöta och lite hala. Det måste ha varit svårt att hålla balansen i de där högklackade skorna. Marta hade alltid använt något helt annat än Converse. Nadja såg ner på sina skor. De var stora och klumpiga jämfört med Martas. Hon snyftade till. ”Inte gråta nu”, sa hon högt för sig själv och såg sig omkring. Men det fanns ingen i närheten. Naturligtvis var alla normala människor hemma och sov vid den här tiden på dygnet så hamnen var tom och öde.

Egentligen visste hon inte varför hon kommit. Det skulle ju inte göra någon skillnad utan bara göra henne ledsen. Trots det stod hon där ute i hamnområdet klockan tre på morgonen alldeles ensam. Tänk att det redan gått ett år. Det kändes nästan som det var igår som Marta kommit in till henne och förevisat sin nya klänning. Den som hon hållit hemlig ända tills kvällen innan studenten. Mamma skulle aldrig ha gått med en så urringad och kort klänning. ”Men mamma då”, hade hon sagt när mamma förebrått henne, och låtit så där ordentlig som hon alltid brukade. ”Du vet ju att jag hade hängt undan den där fina, men det blev något fel och den blev såld. Den här var den enda som fanns kvar i min storlek”. Mamma hade bara skakat på huvudet och skrattat, som hon alltid gjorde åt Marta. ”Ja ja gumman, den är kort, men du är fin i den.”

Nadja log åt minnet. Marta kunde alltid få som hon ville bara för att hon var Marta. Hon hade alltid låtit så vuxen och ordentlig. Till skillnad från Nadja själv som alla såg som ett barn. Hon fick aldrig göra något. Som att gå ut sent. Vilken dum idé förresten att gå hit på natten, tänkte hon och vände sig om för att gå hem igen. Hon förstod inte längre varför hon tyckt det varit en så bra idé att gå ner till hamnen mitt i natten. Innan hon hunnit bort ifrån hamnområdet hejdade hon sig. Hon visste inte vad som fått henne att vända sig om för inget ljud hördes. Först trodde hon att det var några festande studenter som förirrat sig ner i hamnen. Nadja ville skrika åt dem att det var farligt där och att de skulle gå därifrån, fast antagligen skulle de inte lyssna på en fjortis som hon om hon försökte.

Det var då hon såg dem, verkligen såg dem – henne -. Det kastanjebruna håret och den korta urringade spetsklänningen var exakt som för ett år sen. Det var inte möjligt. De hade ju sagt att -. Nadja höll fram sina händer mot sin – vad som såg ut att vara systern. ”Marta!” Nadja formade orden, men det ljud som kom över hennes läppar lät inte som hennes och hon svalde a-et när hennes händer inte träffade varm hud utan kall och fuktig luft. Gruppen av tjejer, fortsatte vidare utefter hamnkanten skrålande tysta i ett slags ordlös charad.

”Marta!” Den här gången skrek Nadja. ”Marta, kom tillbaka!”.

Hon sprang efter och försökte lägga händerna om sin systers axlar och dra henne tillbaka.

”Dö inte, Marta.” Nadja snyftade fram orden. Dö inte – igen.

Ett tag verkade Marta reagera och stanna upp. Som om hon på något sätt förstod vad som hände – vad som skulle komma att hända. Nadja höll andan och väntade. Då vände sig Madde om. Hon vände sig om och såg på Nadja. Ögonen var matta och slöa, men det var ingen tvekan om att hon såg på henne. Så log hon. Munnen log, men ögonen var lika matta och slöa som förut. Då började hon gå mot Nadja. Skräckslagen försökte Nadja springa därifrån, men benen lydde henne inte.

”Snälla Madde, gå din väg. Ta inte i mig, snälla.”

Nadja knep ihop ögonen och väntade. Det kan inte vara sant, sa hon till sig själv om och om igen. Till slut öppnade hon ögonen. Madde var inte intill henne längre. Istället stod hon längre bort, nära hamnkanten, tillsammans med Marta, Cissi och Amelie.

Då vände hon sig om igen och skrattade. Det var ett helt ljudlöst skratt. Så gjorde hon det alldeles ofattbara. Hon tog tag i håret på Cissi och drog ner henne i vattnet. Därefter knuffade hon i Marta och Amelie och hoppade så i efter. Nadja lyckades äntligen röra på sig och sprang fram till kanten och såg ner i det mörka vattnet. Amelie syntes inte längre till och Madde tryckte ner Cissi under vattnet samtidigt som Marta försökte hindra henne.

”Kom upp, Marta! Sluta, Madde, sluta. Jag ringer polisen.”

Nadja grät och snörvlade.

”Snälla, sluta”.

Snart var kampen över i vattnet och det sista Nadja såg var Maddes leende innan hon sjönk ner under vattenytan. Nadja vände sig om och sprang. Hon sprang tills hon inte orkade mer och sjönk ner vid ett träd. Hon grät tills inga tårar fanns kvar. Sen satt hon bara där. Hon var knappt medveten om att hon fick hjälp att komma in i polisbilen som körde hem henne.

”Marta var där och Madde.” Åh, nej varför –

***

Det dröjde länge innan Nadja orkade tala om vad som hänt. Hon lät sig bara fösas runt mellan läkare och psykologer som försökte få fram vad som hänt. Var det någon pojke hon skulle träffa, ville de veta. Nadja skakade bara på huvudet. Var det någon som var dum emot dig? Återigen skakade hon på huvudet. Hur skulle hon kunna berätta att hon träffat sin döda syster? Till slut berättade hon något som delvis var sant.

”Jag ville se var Marta – var det hände.

Nadja ville bara få slut på allt. Hon ville försöka sluta tänka på det skrämmande stumma skrattet och hur Marta hade sett ut när hon blev nerdragen. Var det så det hade gått till? Eller hade hon bara skrämt upp sig själv och inbillat sig?

De hade nöjt sig med den förklaringen. Naturligtvis var Nadja uppriven efter vad som hänt och nog kunde man tänka sig att hennes idé om återse platsen hade kunnat få henne att bli ännu mer upprörd. De ordinerade vila och några piller. Nadja hade snällt tagit dem trots att hon ogillade mediciner och helst inte ens ville ta Alvedon. Om hon bara fick vara ifred och sluta tänka på det där ofattbara så gjorde hon vad de bad henne om. Under en tid sov Nadja nästan dygnet runt. Sömn verkade kunna få henne att glömma och pillren gjorde nog sitt till.

***

”Nadja, vi går nu. Är du säker på att du klarar dig själv nu?”

Mamma och pappa hade börjat göra korta små utflykter och Nadja misstänkte att någon av de oräkneliga psykologer hon gått till ett tag hade rått dem till det. Hon kunde nästan höra den där snälla och försiktiga rösten: Låt henne förstå att ni litar på henne.

Visst kunde de lita på henne. Det hade nu gått så lång tid sen händelserna i hamnen att hon nästan orkade tänka på dem. Kunde verkligen ha hänt – det hon upplevt? Att hon verkligen haft kontakt med Marta och hennes vänner? Och hade verkligen Madde – gapiga, nedlåtande Madde – mördat de andra? Visserligen hade hon ofta undrat hur hennes syster kunde ha varit vän med Madde, en tjej som brydde sig mer om vilket smink hon skulle använda än om vad som hände i världen. Nadja hade alltid tyckt att Marta förändrades efter att hon varit ute med Madde. Hur de allihop hade pratat nedlåtande om Nadja och hennes vänner som ”kramade” träd och hundvalpar som de kallade det. Marta ”kramade” minsann också träd och hundvalpar när Madde inte var med. Visst var det sant att Nadja tyckte illa om Madde, men från det till att se henne som mördare var steget långt. Hon bestämde sig för att det måste varit hennes egna rädslor som fått henne att inbilla sig.

Utan att egentligen veta varför startade hon MacBooken och skrev in några ord i sökfältet: studenter, drunknad, hon tvekade innan hon lade till ett tredje sökord; spöken. Sist lade hon till sin hemort och tryckte på sök. Efter att ha skannat av träffarna valde hon den tredje vars rubrik löd:

Studentspöken trakasserar västvensk ort. Den visade också en fånig tecknad bild på fyra halvgenomskinliga flickor i nattlinne och studentmössor. Artikelförfattaren raljerade med vad han menade var en slags masshysteri som fått några ungdomar att tro att de sett spöken och att det eventuellt varit en stor mängd hembränt involverat.

Nadja läste artikeln flera gånger och blev mer och mer övertygad om att hon tagit rätt beslut när hon inte berättat för någon om vad hon sett. Om hon själv knappt kunde tro på det, hur skulle hon ha kunnat få någon annan att göra det? Vad hon också var övertygad om var att dessa vittnen upplevt exakt samma sak som hon själv gjort flera månader tidigare. Inuti föddes ett beslut att hon måste tillbaka till hamnen igen och att hon måste göra ett nytt försök att ta kontakt med Marta, men också att försöka få tag på dessa vittnen på något sätt. Tidningen kunde nog hjälpa henne att få tag på deras namn.

”Vi är hemma nu, gumman. Har du haft det bra?”

”Jo, det är okej.”

Nadja tryckte snabbt på skriv ut och stängde sedan laptopen och gick ner till mamma och pappa.

”Vi har köpt glass”, sa pappa, och log över hela ansiktet. ”Vanilj eller choklad?”

”Tack, vanilj blir bra.”

De ville allt väl, men Nadja misstänkte att de fortfarande såg henne som ett barn. Och visst kändes det lyxigt att äta efterrätten först. Nadja åt snabbt upp glassen och reste sig så upp för att ställa bort skålen på diskbänken.

”Bry dig inte om disken nu, vännen min. Gå du upp och spela dataspel eller facebooka eller något, så ropar jag när middagen är klar.”

”Tack, mamma, jag går väl upp då, men jag varken facebookar eller spelar dataspel. Dataspelen är så könsdiskriminerande och Facebook är alldeles för tråkigt.”

”Jaja, men blogga eller twittra då”, sa mamma, utan att egentligen ha någon aning om vad hennes dotter höll på med online.

Nadja öppnade MacBooken och stirrade på skärmen där sökningen fortfarande låg kvar. Några rader ner fanns en länk med titeln: Ung drunknad student syns fortfarande vandra omkring. Hon klickade på den och började läsa, men insåg snart att det inte hade något med Marta eller hennes vänner att göra. Framförallt hade det hänt 1953 och inte för några år sen. Dessutom var studenten en kille.

Det konstiga var att det verkade ha hänt precis på samma ställe i hamnen som där Marta -. Nadja tvingade sig att fortsätta läsa. Han hade också synts till i hamnen efteråt. Flera vittnen hade berättat att de sett honom vandra omkring nere i hamnområdet. Först hade man misstänkt att han valt att hålla sig undan efter han blivit anklagad för att ha skadat en jämnårig kamrat. När de sedan hittade hans döda kropp i vattnet pratades det i stället om olycklig kärlek och att han tagit sitt eget liv. Ingen visste egentligen säkert.

Nadja fick syn på ett efternamn hon kände igen. En av hennes lärare hette samma sak, men det kunde väl inte vara han? Hon räknade efter. En vän till den drunknande studenten borde väl vara nästan åttio vid det här laget. Visserligen var hennes lärare väldigt gammal, men så gammal kunde han rimligtvis inte vara. En släkting, kanske. Hon måste fråga honom när hon fick möjlighet.

Hon tryckte på skriv ut och öppnade ett nytt textdokument och skrev snabbt ner det hon fått reda på. Sist skrev hon ner en att-göra-lista. Hon skulle ringa journalisten som skrivit artikeln om spökstudenterna och prata med läraren som kanske var släkt med ett av vittnena till den tidigare olyckan. Nadja läste igenom det hon skrivit. Hon suckade. Visserligen hade det känts bra att för en liten stund få något att göra, något som kändes viktigt, men var det egentligen så viktigt? Hon stängde av datorn och lade sig på sängen och slöt ögonen. Sömnen ville inte riktigt infinna sig. Till slut reste hon sig upp igen och startade datorn. Sist i dokumentet skrev hon: försöka börja skolan igen.

***

”Nadja, skynda dig. Vi får inte komma för sent till mötet”

”Det är över en timme tills vi ska träffa magistern. Vi hinner.”

Mamma stod nere i tamburen och trampade otåligt. Nadja suckade djupt. Det här var kanske inte någon bra idé. Hur skulle hon orka med att komma tillbaka? Att prata med Niklas kanske inte skulle vara så svårt, men att träffa alla klasskamraterna igen skulle bli mycket värre. Hon tittade förtvivlat ner på plaggen som låg på sängen. Jeans eller kjol? Till slut ryckte hon på axlarna och drog till sig jeansen. Hon skulle ändå aldrig vara ”rätt”. Marta skulle ha vetat, tänkte hon sorgset. När hon kom ner för trappan förstod hon att mamma redan gått ut. Nu sitter hon väl där i bilen och är irriterad på mig, tänkte Nadja.

”Vi kommer att komma för sent”, sa mamma med spänd röst.

”Det gör vi inte. Vi har en hel halvtimme på oss, eller -” Nadja drog fram sin mobil. ”Nästan 20 minuter i alla fall.”

Mamma suckade.

”Du är precis lik pappa. Jag vet att vi kommer för sent.”

”Och du vill alltid att vi ska vara där minst en – där, kör in där. Där brukar det alltid finnas en ledig plats.”

Ett par minuter innan mötet satte de sig ner utanför rektorsexpeditionen. Birgitta rynkade näsan ogillande när hon såg dem komma in. Hon tyckte visst också att de var sena. Nadja tryckte ner en impuls att räcka ut tungan åt den sura skolassistenten. Två minuter innan kunde väl inte vara för sent? Dörren till Maj-Britts kontor öppnades.

”Välkommen och sitt ner.”

Nadja och mamma reste sig. Inne på kontoret satt Niklas som log lite blekt när han såg Nadja. Han verkade heller inte tycka om att vara inne på rektorns kontor.

”Hej Maj-Britt, hej Niklas”, sa Nadja och slog sig ner intill honom.

Maj-Britt såg ogillande ut. Nadja visste att hon föredrog att bli kallad för rektor Sandvall. Surpuppan blev varken bättre eller sämre av att bli kallad för rektor. Mamma höll fram handen och hälsade.

”God dag, god dag”, sa Maj-Britt nedlåtande.

Mötet gick snabbt. Det bestämdes att Nadja skulle börja med gå halvdagar de första två veckorna och ifall det gick bra skulle hon gå som vanligt. Niklas hade tagit med uppgifter som hon kunde göra på eftermiddagarna om hon orkade. Hon hade missat mycket under hösten och det var ännu inte säkert om hon skulle kunna ta studenten tillsammans med sina klasskamrater.

”Hej då, Nadja”, sa Niklas när de skulle gå. Du får gärna mejla om du har några frågor. Lova att inte förta dig nu”, lade han till. Han lät snäll på rösten.

Maj-Britt blängde surt på honom, men sa inget. Niklas var en bra lärare och han förstod. Det var mer än vad man kunde säga om Maj-Britt. Hon brydde sig mer om sin egen titel än om hur det var på skolan.

***

Mötet hade fått henne att känna sig helt tom i huvudet och utmattad. Hur skulle hon orka med att gå tillbaka? Fast visst skulle det bli bra att få gymnasiet avklarat. Det var åtminstone ett fast mål att sträva efter. Efter det visste hon inte. Mamma måste ha märkt hur trött hon var.

”Lilla gumman, du ser alldeles förstörd ut. Gå du upp och sätt dig i sängen så kommer jag upp med te och smörgås till dig. Blir det bra med jordnötssmör?”

”Hmm”, svarade Nadja och nickade.

När mamma kom upp med brickan satt Nadja redan i sängen.

”Jag måste tillbaka till jobbet en stund sen, men är snart hemma igen. Du klarar väl dig själv?”

”Hm, jodå”.

Nadja såg på mamma, som faktiskt inte såg riktigt övertygad ut.

”Det vet du väl att jag klarar mig. Jag sover nog en stund.”

Hon ansträngde sig för att låta glad och övertygande, lite som Marta.

”Jo, det vet jag allt”, sa mamma och lät lite gladare. ”Vi ses snart!”

Så snart mamma gått tog hon en klunk av teet och en tugga av smörgåsen.

Så tog hon fram laptopen som hon gömt under täcket. Varför hon gjort det, visste hon inte riktigt. Mamma och pappa brydde sig oftast inte om vad hon gjorde på datorn. Fast om mamma verkligen gjort det den här gången så hade Nadja varit tvungen att ljuga och hon gillade verkligen inte att göra det. Fast hon ville absolut inte att någon skulle få reda på vad hon höll på med.

Hon fortsatte sin forskning om drunkningarna i hamnen och hittade en blogg där en tjej skrev om spökerierna. Det verkade som om hade fått en stor mängd läsare som alla ville veta vad hon upplevt nere i hamnen. Nadja förstod att hon måste ha sett något liknande som hon själv hade gjort, men det var en sak som skilde. Hon hade inte sett det som om Madde försökt dra ner de andra. Istället verkade det som om Madde hade hamnat i vattnet först. Skulle hon våga skriva och fråga? En anonym kommentar skulle ju inte kunna göra något. Ingen skulle ju veta att det var hon.

Hon klickade på knappen för att skriva kommentar och ställdes inför en rad obligatoriska frågor. Namn – Nadja funderade – och valde till slut Conversetjejen. Sen skrev hon sin kommentar: Vad tror du hände? Varför hamnade den blonda i vattnet? Tjejen som hade bloggen måste ha suttit vid datorn för hon svarade direkt.

Vill du verkligen veta?

Jag måste få veta, svarade Nadja, och hon kände att det var sant. Hon måste verkligen få veta. Få ett avslut, som psykologerna hade kallat det. Den här gången kom inte svaret lika snabbt. Ett tag trodde hon att tjejen hade tröttnat på henne, men till slut kom svaret:

Jag har mejlat.

Hon loggade snabbt in på webbmejlen. Det var inte ofta hon använde den adress, som hon valt att använda sig av nu, så hon hade aldrig lagt upp den i mejlprogrammet. Jo, där låg faktiskt ett oöppnat mejl. Egentligen låg där fullt med skräpmejl, men hon såg direkt det hon letade efter. Avsändaren hette Lin. Nadja funderade på om hon verkligen hette det eller om det var ett nick. Hon kände faktiskt till en Lin, men kunde inte komma ihåg vem det var.

Hej Conversetjejen!

Du verkade vara seriös till skillnad från de andra. Det är därför valde jag att skriva lite längre. Du kan inte ana hur många elaka meddelanden jag fått på den bloggen. Ingen tror mig naturligtvis, men en del tycker att det är roligt att läsa. Du är den enda som verkar vilja veta vad som egentligen hände.

Det var riktigt jävla läskigt, men jag stannade ändå kvar. Det kändes viktigt på något sätt. När jag kom ner till hamnen så såg jag dem komma gående nära kanten, arm i arm. Först trodde jag att det var studenter som festade, men sen såg jag att de inte riktigt var verkliga. Man såg typ igenom dem. Den blonda gick närmast kanten och hon verkade hög eller kanske bara full. I alla fall så trampade hon snett och föll ner i vattnet. De andra gick närmare kanten och såg efter henne. Då hoppade den långa, smala tjejen ner i vattnet. Vattnet såg kallt och mörkt ut.

Nadja slutade läsa. Det var svårt att se nu när tårarna hade börjat rinna. Marta hade förstås försökt hjälpa Madde. Hon skulle själv ha gjort samma sak förstås, trots att det var Madde, men nu önskade hon av hela sitt hjärta att Marta inte hade hoppat i. Då kanske hon hade levt idag.

Snart hoppade den lockiga och den runda tjejen efter. Det dröjde inte länge innan inget syntes i vattnet. Varför är du intresserad förresten?

Lin

Nadja funderade en stund innan hon bestämde sig för att svara.

Hej Lin!

Jag heter Nadja och är lillasyster till den långa tjejen. De har funnits. Jag har träffat alla fyra när de levde. Och jag har också sett dem nere i hamnen. För mig såg allt helt annorlunda ut och det var därför jag ville veta vad du hade sett.

/Nadja

Det visade sig att Lin var lillasyster till Amelie. Bloggen var ett sätt för henne att bearbeta sorgen efter systern. Hennes psykolog hade föreslagit att hon skulle skriva ner vad hon mindes av systern, men Lin kände att det var viktigare att skriva om det hon sett nere i hamnen. Vad Nadja inte hade vetat var att Lin gick på hennes skola, ett par klasser under henne. De bestämde sig för att träffas i skolan nästa dag.

Nadja stängde av MacBooken och drack en klunk till av teet, men det hade hunnit kallna. Hon tog ett par tuggor till av smörgåsen, men orkade inte äta färdigt den. Det var kanske bäst att sova en stund, tänkte hon och la ifrån sig den halvätna smörgåsen på assietten. Snart sov hon tungt. Hon drömde om hamnen och hur hon och Lin drog upp Marta, Amelia och Cissi. I drömmen ville inte Madde bli räddad utan hon simmade längre och längre ut i vattnet. Plötsligt stod Madde intill dem på hamnkanten och skrattade, men ögonen såg tomma och slöa ut precis som de sett ut nere i hamnen.

Hon sträckte ut sin kalla våta hand och höll den emot Nadjas kind. Hennes läppar formade ljudlöst ordet ”Kom”. Nadja skrek till.

Hon såg sig om och de första sekunderna förstod hon inte var hon befann sig. Så insåg hon att hon låg i sin säng och måste ha skrikit på riktigt. Hon måste ha väckt mamma.

”Lilla vännen, du måste ha drömt något”, sa mamma.

Hon satt intill henne i sängen och såg orolig ut. Hon strök undan håret ur pannan på Nadja. Det var nog det hon känt inne i drömmen.

”Det är okej nu i alla fall.”

Nadja vände sig om och drog täcket om sig. Hon kände verkligen inte för att gå upp.

”Klär du på dig, så fixar jag frukost. Du har väl inte glömt att du ska till skolan igen?”

Nadja såg på sin mamma.

”Är du säkert på att det här är en bra idé? Tror du jag orkar?”

”Det gör du säkert. Tänk på att du kommer hem igen till lunch. Jag har en form med lasagne i kylen som du kan värma”.

Nadja tvingade sig att lämna sängen och gick in i duschen. När hon kom tillbaka in i sovrummet funderade på vad hon skulle ha på sig. Jeansen från igår? Eller kanske den där kjolen och leggings? Efter en viss tvekan valde hon kjolen. Den blåprickiga kjolen gick bra ihop med hennes vita leggings. Utanpå det valde hon en stor skjorta. Hon såg sig i den stora spegeln bakom dörren och rynkade på näsan. Så lunsig hon såg ut. Inte alls som Marta.

”Kom ner nu. Gröten kallnar.”

Nadja ryckte på axlarna och skyndade ner till köket.

***

Nadja kände att hon ville sjunka genom jorden, men mamma hade insisterat. Du ska inte behöva gå till skolan så här första dagen. Och du vet att jag gärna kör dig. Det var snällt av mamma, tänkte hon, men hon förstod verkligen inte. Nadja slank ut ur bilen och skyndade till klassrummet där hon skulle ha sin första lektion. Hon hoppades att ingen skulle ha sett henne. Som vanligt var hon sen. Lektionen hade visserligen inte börjat, men alla andra hade redan kommit. Hennes vanliga plats längst ner, längst in i det inre hörnet, var upptagen. Nadja svor tyst för sig själv och såg sig om i klassrummet. Den enda platsen som var ledig var den mitt i klassrummet, längst fram. Så typiskt.

Hon sänkte blicken och sjönk ner på stolen i ett försök att synas så lite som möjligt.

”Hej Nadja. Vi är alla så glada att du är tillbaka”, sa Marianne glättigt.

”Hej, Nadja. Hur är det? Mår du bättre nu?”

Frågorna haglade över henne och hon fick nästan svårt att andas. Rummet började snurra för henne. Nadja slöt ögonen.

”En i taget, vi vill ju inte trötta ut Nadja, så här första dagen.”

Marianne lät precis lika konstlad som hon brukade. Nadja gjorde ett försök att åtminstone se ut som hon mådde bra. Hon rätade på ryggen och såg sig runt i klassen.

”Jag mår faktiskt mycket bättre. Blev bara lite yr en stund. Tror det är allt det här solljuset som jag inte mår bra av, vampyr som jag är”, lade hon till i ett försök att skämta.

Hon brukade säga så eftersom hon föredrog att vara uppe sent på kvällen och hatade morgnar. Spridda skratt hördes från klassen. Sen började Marianne sin genomgång. Visserligen gillade Nadja både att läsa och att skriva, men lektionerna i svenska var för det mesta inte speciellt roliga. Antagligen var det för att Marianne inte tyckte det heller. Nadja misstänkte att hennes lärare helst hade velat slippa att undervisa. Hon tyckte i alla fall inte om andra människor. Dagens lektion handlade om kända författares verk. Naturligtvis fanns varken tid eller resurser för att de skulle få läsa hela böcker. Istället hade de en antologi med utdrag ur texterna.

En gång hade Nadja frågat om det inte fanns några fler kända svenska kvinnliga författare. Hon visste ju att det gjorde det, men enligt antologin fanns bara en – Selma Lagerlöf. Marianne hade bara sagt något om att de som fanns i boken var de viktigaste och det var dessa de skulle kunna till provet. En annan gång hade Nadja frågat om de kunde få läsa mer än något utdrag ur böckerna, helst hela. Då hade inte bara Marianne svarat henne. Hela klassen hade hyschat åt henne och sagt att nu fick hon inte förstöra för de andra. ”Det blir för dyrt förstår du väl”, hade Marianne lagt till. Hon ville då rakt inte höra talas om att alla böckerna som det fanns utdrag ifrån också fanns att ladda ner på nätet helt gratis. ”E-böcker”, hade hon sagt. Det kommer då aldrig att bli populärt, i alla fall inte så länge de använde sig av så konstiga format. Och läsa på skärmen gick då rakt inte. Det var inte bra för ögonen.

Marianne mässade framme vid whiteboarden:

Kring buken surrade asflugors flock medan larvernas svarta här flöt fram likt en vätska, seg och tjock, över lemmar som sakta föll sär.

Nadja ryste. Skulle det vara stor litteratur? Hennes tankar flöt iväg och hon mindes Martas begravning. Hon tänkte på kistan och på hur hennes syster sakta förvandlades till jord. Det var alldeles för hemskt så hon tvingade sig att tänka på något annat. Hon såg fram emot att träffa Lin på lunchen. Det skulle bli skönt att äntligen få prata med någon om vad som hänt utan att omgivningen skulle tro att man var galen.

”Nadja?”

Nadja blev plötsligt medveten om att Marianne hade pratat med henne.

”Sover du?”

Klassrummet fylldes av skratt och allas ögon riktades mot henne.

”Nej, jag sover inte. Jag hörde bara inte.”

”Jag frågade om vad dikten betyder. Vad tror du?”

Nadja funderade samtidigt som hon ansträngde ögonen för att försöka se om det fortfarande var samma dikt som hon hört svenskläraren läsa upp. Det var det.

”Jo – han menar väl att det inte spelar någon roll vad vi gör. Vi kommer ändå att dö. Alla vi älskar kommer att dö.”

Det blev plötsligt helt tyst i klassen. Så allvarliga brukade inte svensklektionerna vara. Nadja skyndade sig att lägga till:

”Eller så var han bara en gammal äcklig gubbe som gillade att skriva om äckliga saker.”

Klassen vek sig av skratt.

”Nadja, din första analys är intressant”, försökte Marianne sig på, för att få tillbaka kontrollen över klassen.

Hon drog handen genom håret och suckade djupt när ringsignalen annonserade att lektionen var slut. Nadja insåg plötsligt att hennes lärare kanske inte heller tyckte att texter om ruttnande kadaver var så intressanta. Hon log lite blekt åt Marianne när hon lämnade klassrummet. Resten av förmiddagens lektioner tickade fram alldeles för långsamt i Nadjas smak. Hur skulle hon orka igenom dem? Det hade känts mycket bättre att vara hemma, men hon visste också att hon aldrig skulle få ut sin examen om hon inte stod ut några månader till.

När klockan äntligen ringde ut och det var dags för lunch skyndade sig Nadja till matsalen. Hon trängde sig förbi de andra som stod i kön och gick in i köket. På spisen stod en mängd kastruller med vita etiketter på. Där fanns hennes, VEG stod det på den. Hon la upp kikärtsbollarna och fyllde på med riset som fanns i en annan kastrull. Så gick hon ut till salladsbordet och fyllde på med grönsaker.

När hon ätit färdigt skyndade hon sig till uppehållsrummet. Inne vid bänkarna vid fönstret satt Lin. Hon var väldigt lik sin storasyster fast hon var lite rundare och hade rödaktigt hår och inte brunt som Amelie. Hon hade också ändrats väldigt mycket sen hon såg henne sist. Fast, tänkte hon, det var kanske inte så konstigt. Hon måste ha varit 10-12 år då och Nadja hade tyckt att hon var ett barn. Hon vinkade till den yngre tjejen och skyndade sig att slå sig ner intill henne. Lin såg glad ut och vinkade tillbaka.

”Det är första dagen jag är tillbaka sen sjukskrivningen”, sa Nadja när hon satte sig ner. ”Hur länge var du sjukskriven?”

”Jag har inte varit sjukskriven. Fast jag får väl erkänna att jag inte varit i skolan speciellt mycket de senaste månaderna. Har mest varit hemma och bloggat.”

”Hm, det är ju inte det roligaste man kan tänka sig att komma tillbaka, men jag hoppas kunna bli klar i år.”

”Jo, det är klart. Vad har du kommit fram till förresten? Har du med dig något?

Lin lät intresserad så Nadja plockade fram sin MacBook och visade henne. Rasten var alltför snart över. De bestämde att de skulle försöka få tag i läraren som nog var en släkting till ett av vittnena som sett killen som spökade i hamnen.

”Är du säker på att vi kan göra det nu?”

”Jadå”, försäkrade Lin. ”Det är bara matte jag har nu efter lunch. Det är nu han är ledig. Bäst att gå med en gång.”

När det stod utanför lärarrummet kände de sig plötsligt inte lika självsäkra som de känt sig inne i uppehållsrummet. Tänk om Christer tyckte de var konstiga som frågade om någon som dött för så länge sen. Innan de hann ångra sig öppnades dörren och en upptagen och stressad lärare irrade förbi. Hon saktade in och frågade vem de sökte.

”Christer, är han -”

”Ja, ja”, sa Anna-Karin eller vad hon nu hette. Nadja hade inte henne i något ämne. ”Gå in bara, flickor. Han sitter där inne och rättar prov.”

De tittade försiktigt in i lärarrummet. Gick det verkligen bra att bara gå in så där? Men Anna-Karin hade ju sagt det. Jo, det stämde, där satt Christer med bordet fyllt av papper med pennan i högsta hugg.

”Magister Bergenius?”

Han ryckte till och tittade upp.

”Åh, vad är det? Jaså hej – Nadja och – Lin, var det, eller hur?”

Nadja blev alltid så imponerad över hur duktiga en del lärare var att lära sig namnen på eleverna. Särskilt om de inte hade dem i sina klasser. Fast hon var ju knappast okänd på skolan efter sitt sammanbrott och inte Lin heller efter vad hon förstod.

”Vad kan jag hjälpa de unga damerna med?” frågade Christer.

De granskade magistern för att försöka förstå om han retades med dem, men han verkade helt allvarlig. Styrkt av detta faktum fick de mod att fortsätta. Nadja berättade snabbt om killen på 50-talet och Lin flikade in det hon kom ihåg.

”Vet du något om det här? Du heter ju samma som en som nämns i artikeln.”

Christer såg med ens så gammal ut. Nadja hade förstås ingen aning om hur gammal han egentligen var, men han såg väldigt trött och uppgiven ut.

”Jo, jag vet något om det här. Det är min farbror som nämns i artikeln och allt det där som hände då satte djupa spår hos honom. De var bästa vänner, de båda. Han och Sven. Det var min farbror som fuskat, inte Sven. Stackars pojk. Han kunde inte leva med skammen. Hade min farbror låtit honom få platsen hade det aldrig hänt.”

Det visade sig att Lennart, som Christers farbror hette, hade kämpat om samma stipendium som Sven. Båda hade varit fattiga och skulle behöva börja arbeta och studera vidare på deltid. När slutskrivningarna skulle ske hade Lennart tagit sig in på rektorsexpeditionen och tagit med sig en av skrivningarna. Sven hade blivit anklagad för detta och Lennart hade inte vågat erkänna. När Christer kommit så långt i sin berättelse började han humma något om Lennarts samvete och att han känt att Sven hade anklagat honom. Lin och Nadja tittade frågande på varandra, sen frågade Nadja rent ut.

”Såg Lennart någonsin Sven – jag menar – efter det att han dött?”

Så fort hon ställt frågan skämdes hon. Snabbt plockade hon fram datorn och visade upp den nedsparade filen om spöket som setts i hamnen. Christers ansikte antog en rödare färg, men sa inget.

”Glöm att jag sa något. Det är bara fånigt”, sa Nadja snabbt i ett försök att få bort den pinsamma situationen.

”Nej, nej – det är – jag menar -” Christer harklade sig. Han var tyst en stund, men så fortsatte han.

”Min farbror berättade en gång att han sett sin vän gå omkring nere i hamnen. Jag menar som vålnad. Han sa också att det verkade som om Sven velat säga honom något, men Lennart hade inte förstått exakt vad. Vi trodde alla att han hade -”

Här gjorde Christer en paus och förde fingret mot tinningen och gjorde en cirkel med det för att antyda att hans farbror blivit knäpp. Så fortsatte han.

”Det trodde jag också ända tills – tills jag själv såg honom. När jag var i ungefär er ålder gick jag ner dit ensam. Jag ville veta var det hänt och då såg jag honom. ”

Christer berättade ingående och länge hur han upplevt det och hur Sven sett ut. Han menade också att han var helt övertygad om att Sven sett på honom. Just detta faktum fick Nadja att bli ännu mer övertygad om att hon måste försöka få kontakt med Marta och att det kanske fanns en chans att det skulle fungera. Hon avbröts i sina funderingar.

”Lova mig nu, flickor. Gå inte ner i hamnen ensamma. Gå inte ner alls förresten. Det var dumt av mig och jag skulle aldrig ha gjort det. Samma sak får inte hända med er.”

Christer hade uppenbarligen gjort samma koppling som Nadja och hon skyndade sig att förneka att de ens funderat i dessa tankegångar. Christer var snäll. Det var bäst att han inte visste något.

”Vi ville bara höra om killen. Inget annat. Vi lovar.”

Det kändes inte bra att ljuga för magistern, men det var viktigt att ingen visste. Ingen skulle få hindra dem. Lin såg ut som hon tänkte försöka protestera, men såg på Nadja och nickade. Efteråt, när de blivit ensamma förklarade Nadja.

”Vi kan inte berätta för någon annan. Inte än. Vill du gå med mig till hamnen i kväll förresten?”

Lin nickade.

”Absolut. Vi måste. Hörde du att Sven verkade se honom? Så verkar det ju vara med Amelie och Marta också. Och Madde”, lade hon till.

Tanken på Madde verkade få henne att rysa på precis samma sätt som för Nadja. De bestämde att de skulle träffas halv tolv utanför Lins hus. I alla fall skulle hon försöka smita ut då. Hennes föräldrar brukade dessvärre vara uppe länge. Om hon inte var där halv skulle Nadja vänta en kvart, men inte längre än så.

”Gå inte utan mig, snälla” var det sista Lin sa innan hon hoppade in i sin mammas bil efter skolan.

***

Tio minuter innan midnatt hörde Nadja dörren Lins hus gå upp.

”Åh, du väntade på mig.”

”Det är klart jag gjorde. Vi gör det här tillsammans, eller hur?”

Nadja ville inte erkänna att hon inte vågade sig tillbaka till hamnen ensam igen. I alla fall inte nu. Drömmen var fortfarande i färskt minne.

”Föräldrar alltså.” Lin lät irriterad. ”De ville aldrig gå och lägga sig, men som tur var så hade de en inspelad deckare de ville se och då passade jag på.”

”Mina somnar för det mesta framför tv-n vid åttatiden så jag hade inga problem alls att ta mig ut. Kom nu så skyndar vi oss.”

De rundade försiktigt den gamla lagerlokalen och fortsatte så ner mot hamnen. Hela området verkade ligga tomt och öde. Inga festande ungdomar, inga alkisar som brukade hålla till därnere på dagtid och heller inga råttor som det sas brukade hålla till där. Och inte några spöken heller för den delen. De betraktade varandra allvarligt och så brast de ut i skratt. Hade de inbillat sig alltihop? Hade alla de andra som sett de genomskinliga gestalterna också inbillat sig?

”Ska vi dra?”

Lin var den första som sa något.

”Hm -”

Det var kallt och Nadja var trött. Visst skulle det kännas bra att ligga i sin sköna säng nu, men än var hon inte redo att ge upp. Hon vände sig om och sökte av hamnområdet med blicken. Vad var det där? Längst inne vid väggen såg hon dem. De följde väggen men vände sig så och gick mot vattnet.

Lin sträckte ut handen och knep tag i den äldre flickans ärm.

”Pst, ser du?”

Nadja nickade. De såg dem båda två. Lin betraktade Nadja.

”Ska vi?”

Nadja nickade igen. De skulle göra det de kommit för, vad som än hände. De behövde veta. Trots att de var uppskrämda gick de emot skepnaderna. Den här gången syntes de ännu tydligare än förut.

”Marta, se på mig”, sa Nadja allvarligt. ”Det är Nadja.”

”Amelie, snälla, gå inte emot vattnet. Stanna, prata med mig”.

Ett tag verkade det hjälpa. Både Marta och Amelie stannade upp medan Madde och Cissi fortsatte mot hamnkanten.

”Marta”, försökte Nadja igen.

Något kallt och fuktigt snuddade vid Nadjas arm och hon skrek till. Framför henne stod inte längre Marta eller ens Amelie utan Madde. Nadja och Lin började backa, men Maddes fuktiga och kalla händer grep hårt om deras handleder och hon föste dem långsamt bort emot vattnet.

”Nadja!!!”

Lins förtvivlade skrik var det sista Nadja hörde innan hon efter ett desperat försökt att hålla sig kvar, föll handlöst baklänges ner i det svarta vattnet. Långt därnere kände hon något hårt som grep tag i hennes vrister och drog henne neråt. Hon försökte förgäves hitta något att hålla sig fast i, men det fanns inget. Plötsligt såg hon Marta framför sig. Hon höll fram sin hand, men när Nadja försökte ta den var den inte där längre. Hon försökte hitta systern igen i det grumliga vattnet utan att lyckas. Istället insåg hon att greppet om hennes vrister hade lossnat och sakta tog hon sig upp till ytan.

”Nadja, åh, Nadja, jag trodde du också -”

Lin snyftade och Nadjas egen gråt var inte långt borta.

”Hur ska jag ta mig upp?”

Lin samlade sig och tog fram telefonen.

”Vänta – det ska finnas en lampa på den här”.

Snart lyste Lin upp tillräckligt för att Nadja skulle hitta stegen som ledde upp ur vattnet. Lin sträckte ut handen och hjälpte henne upp sista biten. Så sprang de så fort de kunde hem till Lin.

”Tror du att de märkt att jag varit borta?” frågade Lin när de kom lite närmare.

Nadja svarade inte utan nickade bara och pekade ner mot uppfarten. Det var full aktivitet där. Lins mamma och pappa stod ute iklädda pyjamaser och där stod också en polisbil.

”Skit också”, tänkte Nadja innan båda flickorna motvilligt gick ner mot gårdsplanen.

En halvtimme senare, efter en rad besvärliga frågor och en kopp varm choklad, låg Nadja äntligen i sängen. Nadjas föräldrar hade varit lika oroliga som Lins, men de verkade förstå. Nästan lite för mycket ibland, tänkte hon, innan hon drog fram laptopen, öppnade den och skrev in några korta rader.

De märker helt klart att vi är där. Efter en stunds fundering la hon till. Madde är problemet.

***

Nästa dag efter första lektionen bad Niklas henne att stanna kvar. Han såg allvarlig, men som vanligt uppmuntrande och snäll ut. Alla lärare borde vara så, tänkte Nadja.

”Nadja”, började han trevande. ”Du vet att vi pratade om att du kanske inte skulle hinna att ta studenten med de andra i din klass?”

Nadja nickade. Skulle han berätta att de bestämt sig för att hon skulle behöva gå om? Det började snurra för henne och hon böjde ner huvudet mellan knäna. Hur skulle hon orka?

Niklas frågade hur det var med henne, innan han fortsatte. Hon försäkrade att hon redan mådde bättre. För säkerhets skull satte hon sig upp igen.

”Jo, det har gått väldigt bra för dig och det verkar bara vara samhällskunskapen som du inte hunnit med allt i. Så nu har jag ett förslag, om du tror du skulle orka med det. Du berättar väl om det blir för mycket för dig, Nadja?”

Niklas lät uppriktigt orolig och klappade lite tafatt på hennes axel.

”Hm, jodå, visst. Vad är det för förslag?”

”Du har ju inte påbörjat ditt projektarbete ännu och det börjar bli ont om tid och så har du ju samhällskunskapen kvar. Vad jag tänkte var, om du kunde göra ett arbete som ryms inom det ämnet kanske du hinner med båda.”

Nadja funderade. Hur skulle hon orka med mera än vad hon redan gjorde? Men så slog det henne. Om hon slog ihop sin privata forskning om spökerierna med skolan så skulle hon nog hinna. Nu var bara problemet hur hon skulle kunna sälja idén till Niklas.

”Kan inte mediabevakningen av en händelse räknas som samhällskunskap?”

”Jo, absolut.” Niklas lät gladare. ”Det låter spännande, vad är det för händelse du tänker på?”

”Spöken.” Nadja viskade nästan svaret. Han måste tycka att hon var helknäpp.

”Spöken? Hur tänker du då?”

”Jo, det har skrivits en del på nätet – vanliga tidningar ibland – om att det spökar nere i hamnen. Det har synts spöklika figurer som ser ut som studenter.

”Jag förstår”. Niklas lät verkligen förstående även om han säkert inte förstod någonting. ”Är du säker på att det inte skulle bli jobbigt för dig då? Jag menar även känslomässigt?”

”Nej, jag har redan forskat en hel del om det. En stor del av arbetet är redan gjort och jag vet inte hur jag skulle hinna med på de få månaderna som är kvar om jag inte tog något jag redan påbörjat.”

Det kunde inte Niklas förneka och även om han måste ha tyckt att det var ett ovanligt ämne så gick han med på det.

”Vill du att vi ska trycka alltihop som en bok eller ett häfte om du är nöjd med ditt arbete?”

Niklas älskade böcker, precis lika mycket som Nadja, så hon förstod varför han föreslog detta. Hon nickade glatt till svar.

”Ja, gärna, om det hinns med. Vore jättekul”.

***

Veckorna som följde ägnade Nadja, med Lins hjälp åt forskning. De hittade mer information om Sven, killen som drunknat, och att det verkade som om han ibland fortfarande kunde ses nere i hamnområdet.

De skrev ner vad de mindes av samtalet med Christer, som de kallade en källa på skolan. Han ville varken stå med sitt namn eller att han skulle kopplas ihop med Sven och Lennart.

Däremot fanns det andra som mycket gärna ville nämnas vid namn. En av dessa var Manne på den lokala Spiritistiska föreningen som flickorna inte tidigare haft en aning om att den fanns. En dag hade han kommenterat på bloggen och då hade Lin googlat fram honom och så ringt upp. Redan nästa dag möttes de på ett av fiken i stan. Han hade redan kommit när tjejerna dök upp och vinkade till dem. Nadja funderade på hur han kunde veta vilka de var.

”Är det ni som är intresserade av andevärlden?”

De hajade till, men så nickade de och satte sig ner framför Manne i hörnet längst in i lokalen. De hade aldrig kunnat misstänka att han skulle vara någon som var intresserad av spökerier även om de inte heller kunde föreställa sig hur en sådan såg ut. Fanns det egentligen en sån typ? Såg de själva ut så, förresten? Manne var klädd i en blå kavaj med vit skjorta under. Till det bar han jeans. Håret var välklippt med lite högt hårfäste. Han kunde varit en lärare eller kanske bibliotikarie och såg egentligen helt vanlig ut.

Manne hoppade över alla artigheter och kastade sig rätt in i samtalet, med ett kort avbrott när tjejerna beställde var sin Sprite.

”När andar uppenbarar sig på det sättet som era systrar gör så har de något att säga. De har något oavslutat i vår värld. Det kan också vara så att de har en koppling kvar här i vår värld, som inte vill släppa dem. De är kanske kvar här eftersom ni håller dem kvar här”, sa han och spände ögonen i dem. ”Hur som helst är det hemskt spännande, eller hur?”

Nadja visste inte vad hon skulle svara. Var det hennes fel att Nadja inte kunde gå vidare? Så hemskt kunde det väl inte vara.

”Är det mitt fel, menar du?”

”Jag sa att det kunde vara det. Det vet vi inte förrän ni fått reda på vad de vill. Det kan vara så att de alla har olika orsaker till att vara där.”

”Är det möjligt att man kan” – Nadja tvekade över ordvalet – ”att man kan prata med dem? Att de är medvetna? Eller är de mera som en – inspelning?”

”Mycket intressant frågeställning.” Manne lät exalterad och han spände ögonen i henne igen. ”Har du pratat med henne? Har hon verkat förstå?”

Nadja nickade och fortsatte.

”En av dem försökte dra ner mig i vattnet – och lyckades”.

”Spännande, spännande. Det finns saker som tyder på att vi kan kommunicera med andevärlden. Jag är en av de som förespråkar denna teori, medan andra mera förespråkar teorin om – vad var det du kallade det – inspelning. Mitt förslag är att ni fortsätter att försöka få deras uppmärksamhet – och ännu hellre – få dem att ändra något i sitt beteende. Ni har ju redan fått dem att ändra sig i och med att hon drog ner dig i vattnet. Så oerhört intressant. Lova mig att hålla mig underrättad om -”

Manne tystnade och verkade inse att det kanske var lite dumt att föreslå något som kanske skulle innebära en risk, men lade sen till.

”Var försiktiga bara, tjejer. Andevärlden är verklig, förstår ni. Lika verklig som vår egen.”

Innan de lämnade Manne passade Nadja på att ta några foton av honom. Han fick dem att lova att kontakta honom så fort de visste något mer.

***

En dag när Nadja använde en av sina håltimmar till att forska och skriva på arbetet hörde hon plötsligt en försiktig röst bakom sig.

”Nadja, har du tid?”

Det var Christer Bergenius, historieläraren.

”Javisst, forskar bara lite.”

Han var tyst en stund innan han fortsatte.

”Jo, jag har hört det. Har du kommit fram till något – något om Sven?”

”Inte så mycket egentligen. Inte mer än vad du berättade. Det gick en massa elaka rykten. Om fusk, som du nämnde, att han var kriminell och något om olycklig kärlek.”

”Fusket, var som jag berättade, inte Sven som stod för, utan Lennart, min farbror. Någon kriminalitet var det aldrig fråga om vad jag vet och heller ingen olycklig kärlek. Tror att både Sven och Lennart var ganska ensamma och därför var det ännu sorgligare för Lennart.”

”Hm, du sa att de var – att de hade varandra. Menar du att de var – ?”

Ett tag verkade inte Christer förstå vad hon antydde, men så antog hans ansikte en rödare ton.

”Ehrm – du menar – att de skulle vara homosexuella? Inte för att det skulle vara något fel på det, men de var bara kamrater. De tyckte om flickor även om de var lite för blyga för att det skulle bli något mer. Så när Sven dog blev Lennart deprimerad och hämtade sig aldrig riktigt. Han gifte sig aldrig, men han flyttade ihop med en kvinna på äldre dagar. Kvinnan var en klasskamrat med dem båda, men det var aldrig något mellan dem på den tiden. Varken med Sven eller med Lennart.”

Nadja skrev så snabbt hon kunde medan Christer berättade. När han tystnade tittade hon upp och funderade på ifall han hade något mer att berätta.

”Tack så mycket. Det var väldigt intressant att höra. Förresten, har du något foto på Sven? Jag menar, det kunde vara intressant att ha med i boken.”

”Jo, någonstans har jag allt det. Det ska nog gå att få fram. Förresten – har du – nej förresten, det var inget.”

”Jo”, manade Nadja på, ”vad ville du veta?

”Har du och kanske även Lin varit nere vid hamnen? På kvällen?”

Det var en samvetsfråga. Skulle hon ljuga för magistern eller skulle hon våga berätta sanningen?

”Jo, vi har det båda två. Var och en och tillsammans.”

Han verkade tveka igen, men samlade sig så.

”Har du sett honom – har du sett Sven någon gång?”

Nadja skakade på huvudet.

”Tyvärr inte. Inte Sven, men Marta och de andra. Förresten, du kanske vill komma med oss nästa gång?”

När hon ställt frågan ångrade hon sig genast. Man kunde inte berätta för vuxna om såna saker och heller inte be om något sånt. Därför förvånade svaret henne.

”Ja, Nadja, det vill jag gärna. För Lennarts skull. Jag tror inte på sånt här egentligen, men om det skulle vara sant, så måste jag. Lennarts liv blev på många sätt lika förstört som Svens, även om han överlevde. Så ja, om det finns någon chans att träffa honom så vill jag.”

De bestämde sig för att träffas vid midnatt nästa kväll.

***

Lin lyckades även denna gång smita ifrån sina föräldrar, precis som Nadja. Lyckligtvis var det uppehåll, men grått och lite småkallt. De stod alla tre, vid väggen till det gamla magasinet och småfrös och kände sig fåniga.

”Brukar det ta så här lång tid innan någon dyker upp?” frågade Christer försiktigt.

”Njae ibland. För det mesta inte.”

Men inget verkade hända. När de stått där en stund till gjorde de sig beredda att gå hem igen.

”Titta där”, viskade Lin. ”Borta vid kajkanten”.

Killen som gick där var klädd i mörka byxor och en aningen för stor jacka. Kläderna såg gammaldags ut på något sätt. Precis som Nadja, Amelie och de andra verkade han halvgenomskinlig på något sätt.

”Sven!”

Christer började gå fram emot gestalten vid vattnet.

”Lennart ångrade sig så. Sven, kan du höra mig?”

Sven stannade till och verkade lyssna, men vände sig inte om. Inte förrän Christer la händerna på Svens axlar, eller rättare sagt försökte. Hans händer träffade bara fuktig och kall luft. Då vände sig gestalten om.

Svens mun rörde sig som om han försökte säga något, men inget ljud hördes.

”Jag hoppas du kan förlåta Lennart. Han var din vän trots allt.”

Christer lät uppriktigt ledsen och den känslan verkade förmedlas till Sven.

Han nickade allvarligt och höll upp handen som till en hälsning. Så bleknade gestalten bort.

De stod alla tre tysta en lång stund vid kajkanten. Så bröt Christer tystnaden.

”Vi kanske – det är sent. Kanske bäst att gå hem.”

Flickorna nickade.

”Jag tror Sven förstod och förlät.”

Nadja la handen på Christers axel.

Han nickade till svar.

Det hade varit ett lyckat möte.

***

”Tänk att det blev en bok till slut”, skrattade Lin när provtrycket hade kommit.

”Ja, och tänk att jag faktiskt verkar få ut min studentexamen. Det är väl ännu konstigare? Vad tror du om titeln?”

Nadja höll fram boken till sin yngre vän.

”Den saknade framtid – om hur media bevakar spökerier.”

”Hm, vet inte om jag gillar det där om spökerier, men bilden är cool”.

”Ja, vem kunde tro att Christer hade såna dolda talanger. Teckningen är riktigt fin. Man ser likheten. Nadja är bra och Amelie. Cissi är okej också. Madde är skrämmande förstås.”

”Det kanske kan räcka med Den saknade framtid?”

Flickorna granskade texten och bilderna tills de var helt nöjda. Så var det dags att skicka in boken. Den skulle tryckas upp i ett tiotal exemplar, till de lärare som hjälpt till och till Nadjas och Lins föräldrar och till de lokala tidningarna.

Provexemplaret behöll Nadja som minne. Det hade varit en omtumlande resa och hon var glad att hon äntligen blivit klar. Klar med gymnasiet och klar med boken. Nu var det bara studenten kvar.

***

Efter tal från rektor var det dags att gå till respektive klassrum. Niklas var fint uppklädd ljusblå skjorta, ljusa jeans och vit kavaj. Han såg riktigt sexig ut i den lite för stora kavajen och de tajta jeansen. Innan hon tänkt tanken färdigt ångrade hon sig. En lärare som var sexig. Det har nog aldrig hänt, men rätt så söt var han i alla fall.

”Vi är alla så glada att du lyckades nå ända hit, Nadja. Du måste väl vara stolt över dig själv?”

”Vad? Jo, kanske lite. Trodde aldrig det skulle hända.”

Han lämnade över kuvertet med betyget och ett inslaget paket.

”Innan ni andra blir avundsjuka kan jag berätta att det är Nadjas bok. Den kom lite sent från tryckeriet, men ni såg ju hennes omfattande forskningsarbete när hon presenterade arbetet, eller hur?”

Nadja höll fram handen och tackade och stoppade ner betyget och boken i kassen. Det skulle nog ta lång tid innan hon tittade på betyget. Det kunde inte vara alltför bra efter hon missat så mycket. Antagligen skulle det nog ta ännu längre tid innan hon orkade titta på boken. Visserligen var hon väldigt stolt över den, men det skulle ändå kännas svårt.

Efter själva avslutningen var klar gick hon hem. Hennes föräldrar hade förberett lite god mat och en tårta. Nadja hade bett dem att inte bjuda in släkt och vänner och det hade de respekterat. Bara mormor och morfar och Lin var där och väntade.

”Grattis, det har du förtjänat”.

Lin gav Nadja en kram och lämnade över en bukett med blommor och en liten nalle.

”Tror aldrig jag hade hunnit med plugget på den korta tiden.”

Nadja satte blommorna i vasen som mamma tagit fram och ställt på bordet med presenterna. Nadja lade både betyget och paketet med boken där. Så satte de sig att äta.

***

”Vill du att jag ska skjutsa dig till festen?”

”Vad? Nej, det behövs inte. Men du får gärna hämta mig ikväll om du vill. Jag tänker då inte stanna så länge”.

Nadjas föräldrar hade övertalat henne att gå på studentfesten trots att hon verkligen inte kände för det. Fast när det verkat så oroliga hade hon gått med på det. Det sista hon ville var att de skulle bli ännu mer oroliga för henne.

Det var inte långt till lokalen där balen skulle hållas, men Nadja drog benen efter sig. Hon ville inte gå. Inte låtsas vara glad, för det var hon inte. På vägen dit gick hon förbi Lins hus. Hon stannade till och funderade.

”Nadja, är du inte på festen?”

”Jag är egentligen på väg dit. Är du upptagen?”

”Jaså, egentligen? Du vill inte dit, eller? Nej, jag är inte upptagen.”

”Jo, jag tänkte, vill du hänga med ner till hamnen? Det var ju idag det hände. Årsdagen.”

Lin hann knappt svara utan sprang ut med telefonen vid örat.

”Gärna. Jag har inte kunnat tänka på annat på hela dagen. Mamma och pappa är hos bekanta så jag kan gå redan.”.

Det dröjde inte länge förrän de var ner vid hamnområdet. Det var lite tidigare på dagen än då de brukade vara där och det var fortfarande ljust.

”Tror du att vi ser något så här tidigt?”

”Kanske. Det borde väl inte vara nån skillnad. Det blir nog mindre läskigt så här, eller vad tror – ?”

Lin avbröt sig. Där vid kajkanten stod de, som om de väntade på dem.

”Marta”, började Nadja, ”det är viktigt. Se på mig. Gå bort ifrån vattnet.”

”Amelie, Cissi.” Lin lät inte lika säker som Nadja, men hon förstod vad som behövde göras.

”Kom hit, bort från kanten. Ni får inte dö, det förstår ni väl.”

Som i en dröm såg Nadja och Lin Amelie, Cissi och Marta gå, eller nästan flyta mot väggen bort från vattnet.

”Det fungerar” hann Lin viska innan Madde började gå mot dem och sakta fösa sina vänner mot vattnet igen.

”Nej” skrek Nadja. ”Madde, du får inte. Kom tillbaka, du också.”

Plötsligt fanns en till på kajkanten. Sven. Han log mot Madde och höll ut handen. Hennes blickar for mellan Sven och vännerna en lång stund men så, till slut, tog hon hans hand. De stod så tillsammans en stund och så upplöstes alla vålnaderna, som Manne skulle kallat dem. Kvar fanns bara Nadja och Lin.

”Vad hände egentligen?”

”Vet inte”, svarade Nadja, ”men jag tror det är över nu.”

Lin nickade till svar. Jo, de hade båda en känsla av att det var över. Vad som skulle hända sen visste de inte.

***

Nästa morgon vaknade Nadja sent och insåg att hon inte kommit ur klänningen kvällen innan. Till och med skorna hade hon på sig.

”Jaså, det var en blöt kväll igår?”

Nadja förstod först inte vem som pratat med henne. Hon stirrade dumt mot dörren och förstod först inte vad hon såg.

”Marta? Är det du, Marta?”

”Vad är det med dig, lilla dumunge? Du brukar väl inte dricka såna mängder?”

Nadja var snabbt uppe på benen och slängde sig om halsen på sin syster.

”Tänk att det verkligen är du.”

”In i duschen med dig nu. Cissi och Amelie och Lin är snart här.”

”Vadå, varför det?”

Nadja förstod inte hur allt det här kunde hända. Höll hon på att bli galen?

”Paris väntar inte, förstår du. Det blev inget liftande. Cissis morsa la in sitt veto, men Amelie har hyrt en bil.”

När Nadja var färdigduschad och ombytt hade de andra redan kommit. Lin drog tag i ärmen på Nadja och drog henne med sig.

”Har du sett boken?”

”Vilken bok?”

”Din bok, om spökerierna.”

Hon pekade bort på bordet där alla presenterna från gårdagen låg. Någon, antagligen Nadjas mamma, hade packat upp boken och övriga presenter. Lin tog tag i boken och höll fram den.

Nadja läste titeln: ”En Romeo och Juliasaga” – om hur media bevakar spökerier. Omslagsbilden visade en teckning av Madde och Sven nere i hamnen.

”Du minns också hur det var, eller hur?”

Lin tittade allvarligt på Nadja, som drog med sig den yngre tjejen in på rummet. Hon öppnade lådan där provtrycket låg. Titeln var den flickorna kom ihåg: ”Den saknade framtid” – om hur media bevakar spökerier. Och bilden var den samma som förut.

”Det är det här jag minns”, svarade Nadja.

”Skynda er nu, ungar. Vi åker nu!”

Nadja och Lin sprang ner för trapporna och ut till de andra. Det var äntligen så som de hade hoppats. Hoppet var verkligen vår vän, som i studentsången, tänkte Nadja när de åkte iväg.

SLUT