Det går ett sorl genom salen när dr Berger reser sig upp och går mot talarstolen. Han är en mycket framgångsrik man. Redan under sin studietid har han gjort värdefulla upptäckter inom den medicinska forskningen. Vid 30 års ålder hade han doktorerat. Under många år har han arbetat inom läkemedelsindustrin. Han är nu, vid 50 års ålder en rik man.
Det går rykten om att är aktuell för nobelpriset i medicin för sina insatser inom grundforskningen. Och nu erhåller han alltså en professur vid sitt gamla universitet. Lyckan kommer till den som förtjänar det, tänker han, innan han inleder sitt tal.
”Mina damer och herrar”, börjar han, ”det är en stor ära för mig.”
Ja, dr Berger hade all anledning att vara nöjd med sina framgångar. Visserligen skulle hans professorslön inte bli så hög som den han var van vid men hans patent gav honom fortfarande en tillräcklig inkomst att han skulle kunna bo kvar i villan i Djursholm och i sommarhuset på Gotland. Och nu när han hade han möjlighet att ta längre semestrar skulle det bli mer tid över för ”The Gold Card”, hans älskade segelbåt. Detta var verkligen det han arbetat för så länge. Framför allt skulle han, under många år, kunna göra ännu mycket mera för mänskligheten. Detta var verkligen det han arbetat för så länge.
”Som professor kommer jag att kunna göra ännu mycket mera för mänskligheten. Alla kommer att beundra mig”, tänker han.
Men ödet har en helt annan framtid utstakad för honom. Efter bara någon vecka på den nya tjänsten känner han plötsligt smärtor i bröstet och allt blir svart.
När det ljusnar ser han sina elever stå i en klunga och se ner på golvet.
”Vem är det som ligger där”, tänker han och går närmare, fast egentligen vet han redan vem det är. ”Jag måste drömma”, far det genom hans huvud, när han ser ner på sin egen döda kropp och vänder sig om och sprang. ”Jag är död”, upprepar han gång på gång.
När han äntligen stannar upp märker han att han kommit ut på landet.
”Har jag sprungit så långt?” tänker han förvirrat.
En bit längre fram ser han en korsning. Han går försiktigt mot den. En väg går rakt fram, en åt vänster och en åt höger. På den vänstra står det Helvetet och på den högra Himlen. På den som pekar rakt fram står det ingenting.
”Undrar vart den leder?” tänker han, ”men det behöver jag ju inte bekymra mig om. Jag vet ju vart jag ska.” Med bestämda steg tar han av åt höger.
”De har nog en stor mottagning för mig. Alla kommer att hylla mig som en hjälte. Jag som gjort så mycket gott.”
Han avbryter sig i sina funderingar när han märker att han kommit fram till slutet av vägen. Mitt framför honom reser sig en imponerande port. Beslutsamt går han fram till den och ringer på. En äldre man öppnar.
”Ja?”
”God dag, mitt namn är dr Berger.”
Mannen bläddrar i sina papper.
”Jag har ingen uppgift om någon dr Berger.”
”Min gode man, det har uppenbarligen blivit något missförstånd. Låt mig få tala med din chef, så ska du se att allt ordnar upp sig.”
Mannen nickar eftertänksamt och reser sig upp och går. När han kommer tillbaka har han med sig en stor bok.
”I den här står allt som du har uträttat”, säger han.
Dr Berger sträcker lite på sig och känner sig mäkta stolt över allt som måste stå där.
”Läs nu, så förstår ni vilket stort misstag ni höll att göra.”
Den gamle mannen börjar läsa och hans ansiktsuttryck blir mer och mer allvarligt.
”Nej”, sa den gamle, ”vi har inte gjort något misstag. Du hör inte hemma här.”
”Vad menar du!” skriker dr Berger och rycker till sig boken. ”Kan du inte läsa?”
Han bläddrar i boken och får upp en sida där det stod att läsa:
Dokumenterat:
Dr Berger har under sin tid i jordelivet avsiktligt dödat 350000 djur och 75000 människor. 5000 människor har blivit blinda genom hans agerande.
Beslut:
Dr Berger äger inte tillträde till Himmelriket.
Men, tänker Dr Berger, det var ju bara djur. Och människorna? Visserligen hade ju läkemedlet han sålt till Rumänien och Tanzania, inte fått de testresultat som krävdes för att det skulle få säljas i västvärlden, men de hade ju kunnat testa det själva om de hade velat. Ofrivilligt ler han vid tanken på att det var tack vare den affären som han fått råd att köpa sin segelbåt.
”Det har inget med mig att göra att de dog och det var ju bara såna där -, han tvekar och letade efter ett ord – ociviliserade människor. Det var ju för mänsklighetens skull”, skriker han medan han blir utkörd ur Himlen. ”Jag förtjänar att komma in!”
Till slut ger han upp och går irriterat tillbaka till vägkorsningen.
”Tänk vad pinsamt om mina studenter kunde se mig nu”, tänker han när han går mot Helvetet.
Vid slutet av vägen reser sig en väl så imponerande port som den till Himlen.
”Här ska jag väl ändå bli väl mottagen”, tänker han när han ringer på.
Porten gnisslar när den glider upp. En stor muskulös man tornar upp sig dörröppningen.
”Ja?”
”Mitt namn är dr Berger”, stammar han.
”Dr Berger”, säger den storvuxne mannen leende, ”dig har jag väntat på länge.”
”Äntligen någon som uppskattar mina förtjänster”, tänker Berger nöjt.
”Kom lite närmare”, säger den storvuxne milt.
Dr Berger tar ett stort steg framåt. Plötsligt viner en örfil genom luften och innan han hinner reagera finner han sig utsparkad från Helvetet.
”Där får du för att du gör så dålig medicin. Jag har inte kunnat sova sen jag prövade din magsårsmedicin. Försvinn härifrån! Jag vill aldrig se dig igen.”
Efter att ha blivit utkörd även från Helvetet går dr Berger tillbaka till korsningen.
”Vad gör jag nu?” tänker han uppgivet.
Då får han syn på den tredje vägen.
”Jag kanske skulle försöka med den”, tänker han.
Eftersom det inte verkar finnas något annat alternativ bestämmer han sig för att göra det. Det har hunnit bli nästan mörkt. När han har gått ett tag lägger han sig ner. Jag ska bara vila ett tag, tänker han.
Han vaknar av att ljuset sticker honom i ögonen. Plötsligt upptäcker han att han inte är kvar på vägen. Han är instängd bakom galler. Intill honom ligger några stora djur, med långa hårlösa svansar. Samtidigt som han lyfts ur buren inser han var han befinner sig. Han är i sitt eget gamla laboratorium. När sprutan sticks i honom förstår han vad han har att vänta i dagar och veckor.
Lyckan kommer till den som förtjänar det.
SLUT