Jag är fast i en bubbla. Inte ett glasberg, men väl en sfär av glas. Utanför verkar livet rusa förbi. Barn växer upp, gifter sig och får egna barn. De reser, jobbar och shoppar. Kort sagt, de har ett liv. Inne i bubblan händer inget. Jag jobbar inte, träffar ingen eller får barn. Jag kan inget annat än att betrakta de andra. De som har ett liv. Något jag saknar.
Jag betraktar mig själv inne i bubblan. För de andra syns jag inte, finns inte. Tiden verkar stå stilla inne i bubblan. Jag är den samma. Inget händer, inget förrändras.
Någon därute, hjälp mig, se mig. Krossa bubblan. Jag vill ut. Ut i er värld. Jag vill leva – igen.