Om hur Mymlan upptäcker att hon saknar något och sen hittar det.
Mymlan kastade en snabb blick i sin fickspegel innan hon gav sig av från sin eleganta och välplanerade stuga i riktning mot Mumindalen. Egentligen behövde hon inte kontrollera att knuten satt rätt, det var hon övertygad om. Hennes mörka blanka hår blänkte i solskenet. Det hade blivit en vana att för henne att få bekräftelse på att allting var perfekt, håret, hårbandet, klänningen. Jojomensan, det var precis så hon ville ha det. Fast var det egentligen det? På sista tiden hade Mymlan börjat känna den där gnagande känslan inne i henne att någonting saknades i hennes liv. Hennes kontakt med den där bohemiska, småborgeliga, men framförallt den totalt omymliga muminfamiljen hade fått henne att ifrågasätta sitt välplanerade och praktiska liv. Vad som saknades visste hon egentligen inte. Ville hon ha oplanerat kunde hon ju tillbringa några dagar med Mumin och hans irriterande vänner och hans mamma och pappa. Hennes lillasyster My trivdes med att bo hos dem, men det var säkert enbart för att inget alls kunde påverka My. Deras mumlighet kryper ut genom öronen på en, brukade hon säga.
Mymlan log när hon tänkte på sin lillasyster som var en av de få som hon faktiskt tyckte riktigt mycket om. Hon skakade på huvudet och rynkade på nosen. Hon tyckte ju om andra, visst gjorde hon, men snart hade hon viftat bort tanken. Mymlan njöt av solskenet och den relativa tystnaden. Snart skulle den bullriga samlingen trollljud fylla hennes känsliga öron. Egentligen förstod hon inte själv varför hon sökte sig till dalen. Naturligtvis ville hon träffa My, sin egensinniga och starka lillasyster. Hon avbröt sig i sina funderingar när hon såg en gammal bekant irrandes runt på stigen framför henne. Innan hon tänkt sig för hade Mymlan besvarat Filifjonkans varma och välkomnande leende. Mymlan kände sig förvirrad och förvånad vilket var totalt okaraktäristiskt av henne. Filifjonkan verkade uppriktigt glad att se henne och det fyllde Mymlan med en konstig och ovan känsla. Kunde det vara glädje?
”Kära Mymla, så roligt att se dig”, sa Filifjonkan, samtidigt som hennes nos darrade lite och ögonen irrade. ”Jag menar, åh kära nån -” Hon avbröt sig och Mymlan fick aldrig reda på vad hon menade.
”Filifjonka”, svarade Mymlan enkelt, och kände sig för första gången svarslös.
Filifjonkan hastade efter och funderade på vad Mymlan menat med det hon sagt, men hennes uttalande hade följts av ett leende och det värmde henne.
När de kom närmare trädgården i dalen fylldes deras öron med ett gällt skrik.
”Din stolliga gamla fågelskrämma”, hördes det nere från marken.
Mymlan kände hårda små tassar borra sig in i hennes ben.
”Åh kära nån då”, utbrast Filifjonkan. Hennes kinder blossade.
”My! Nu släpper du mina ben innan jag biter svansen av dig.”
Mymlan visste hur man hanterade sin lilla syster. Hon lyfte upp den lilla och snurrade henne runt och båda skrattade så tårarna rann.
”Åh kära nån då”, nästan viskade Filifjonkan och hennes kinder antog en lilaröd nyans, när hon insåg att det inte var hon som var den gamla fågelskrämman.
My log mot Filifjonkan, men på något sätt fick hon leendet att se ut som en morrning.
”Se inte så sur ut, din gamla skata”, sa My. Hon passade på att dra Filifjonkan i svansen när hon kom ner på marken igen.
”My”, morrade Mymlan.
”Ja jag vet… Du är ingen skata, du bara ser ut som en sån.”
Mys skratt fyllde snart deras öron.
”Kom nu, vi måste skynda oss. Muminmamman bjuder på saftkobbel på verandan. Snart har det feta lilla trollet ätit upp alla bullarna.”
Innan de hunnit blinka var My redan framme på verandan och Mymlan såg på långt håll att Muminmamman hade grabbat tag i bullfatet och höll det så högt upp hennes små tassar nådde. Runt benen på henne hoppade hennes lillasyster så högt hon bara kunde.
Filifjonkan och Mymlan skyndade efter. Det fanns inget så ljuvligt som Muminmammans saftkobbel och bullar, det var de båda övertygade om.
”Kära Mymla, kära Filifjonka. Kom och sätt er i skuggan. Bullarna är fortfarande varma. Så trevligt med gäster”, mumlade hon nästan för sig själv.
”Javisst, så trevligt”, ekade Muminpappan.
”Bullar är gott”, skrek Sniff slängde ut sin tass för att knipa åt sig så många bullar han bara kunde.
Muminmamman, som var van vid sonens vänner, flyttade smidigt undan faten och tryckte snart en bulle i tassen på Sniff och en på Mumintrollet.
”Varsågoda!”
Muminmamman höll fram fatet mot Filifjonkan som fnös åt Sniff samtidigt som hon nickade tankfullt mot Muminmamman. En inte helt enkel syssla med tanke på att hon dessutom balanserade ett glas i ena tassen och plockade till sig en kanelbulle med den andra.
”Tack Muminmamma”, sa hon med så stadig röst hon kunde.
”Jag då!”
Skriket skar hårt genom luften.
”Åh förlåt My, naturligtvis ska du också ha en bulle. Här, varsågod.”
Hon höll ner fatet så My skulle kunna ta sig en bulle.
”Jag vill ha två!”
Mymlan nöp My i örat och tog två bullar från fatet. Hon tackade Muminmamman och lämnade över en av bullarna till My och behöll en själv.
Dagen förflöt i sakta mak med trevliga inslag av strandbesök, kurragömma och skattletning i trädgården. När kvällen kom var Mymlan en smula trött på tjattret som alltid låg som ett lock över dalen. Samtidigt började hon känna att det vore gott med lite mat. Innan hon hann nämna något om det började hennes lillasyster hoppa upp och ner.
”När kan man få något i sig på det här bygget egentligen? Muminmamma? Vad bjuder du på idag?”
Hon vände sig till Filifjonkan och la till:
”Hördu, pissråtta”, vilket för My var rätt så snällt sagt, ”du kan gott göra lite nytta också.”
Filifjonkan, som var van vid My och egentligen längtade efter att få hjälpa till i det trevliga köket tillsammans med Muminmamman, ignorerade pissråttedelen av hennes uttalande. Hon vände sig förhoppningsfullt mot Muminmamman som inte var sen med att svara.
”Kära Filifjonka, tror du att du kan hjälpa mig att duka? Jag tror vi dukar inne i salongen idag.”
Innan Mymlan visste ordet av hade Muminpappan och hans son, Sniff och My försvunnit ut i trädgården för att laga gungan som hängde i det gamla äppleträdet. Hon njöt av den plötsliga tystnaden och började fundera på vad hon skulle ta sig till medan hon väntade på kvällsmaten. Hon beslöt sig att gå ner till floden där hennes halvbror Snusmumriken brukade slå läger när han besökte Mumindalen. Hon kunde verkligen inte förstå att de kunde vara släkt så olika som de var, men trots allt tyckte hon om honom. Platsen han valt att slå läger på var den vackraste i hela Mumindalen, det erkände hon. Inte på något sätt så praktiskt som hennes eget hus, men trevligt på många sätt och vis.
När hon kom närmare såg hon till sin förvåning att någon slagit läger precis där i kröken av floden där Mumriken brukade ha sitt tält.
”Snusmumriken”, försökte hon förvånat.
En Mumrik tittade förvånat ut ur tältet och hans ögon mötte en precis lika förvånad Mymla. Det var en Mumrik, men det var inte hennes Mumrik. Han såg snäll och trevlig ut och Mymlan kom på sig med att le mot honom. Han besvarade hennes leende och sträckte ut tassen.
”Goddagens, det är jag som är Skogsmumriken. Jag hoppas att jag inte gör intrång här, fröken Mymla.”
Mymlan kände hur det, helt oförklarligt, hettade i kinderna på henne. Hon rynkade på nosen. Hur kunde den här Mumriken få henne att bli så generad? För första gången i sitt liv hade hon svårt att forma orden.
”Åh det här är inte min dal. Här bor en Muminfamilj och de tycker hemskt mycket om att få gäster.”
”Jag ska bara ordna lite kvällsmat nu och sen ger jag mig av i gryningen”, berättade Skogsmumriken. ”Fröken kanske vill stanna och äta med mig.”
Han kastade en snabb blick ner i knytet som nog var hans packning, tänkte Mymlan.
”Jag har bara några kex kvar, men kaffepannan är på och kvällen är vacker.”
Mymlan ville då rakt inte att denna Mumrik skulle ge sig av. Varför visste hon inte, men på något sätt så kände hon sig på gott humör tillsammans med honom.
”Varför kommer du inte med mig upp till familjen, så ska du se att de bjuder på något gott”, sa hon och försökte låta lite grann som Filifjonkan. Trots att hon var så där skärrad och förvirrad hela tiden, så tänkte hon alltid på andra. Mymlan förvånade sig själv med att känna sig lite avundsjuk på Filifjonkan. Hon gjorde allt så hemtrevligt, nästan lika bra som Muminmamman. Mymlan väntade med spänning på Skogsmumrikens svar.
Det kom inget svar annat än att han reste sig upp från marken och följde efter Mymlan in till huset. Lukten av mat kändes inbjudande och de följde ljudet av tjattret in i huset. När de kom in salongen vände sig alla emot dem och såg frågande ut. Muminmamman var den första som tog till orda.
”Jag tar fram en tallrik till. Kom, kom och sätt dig.”
Mymlan log mot Mumriken och vände sig sen emot muminfamiljen, Sniff och Filifjonkan.
”Det här är min vän Skogsmumriken. Han ska äta med oss – och sen” – hon tvekade – ”sen kanske Muminmamman kan bädda upp i det blå gästrummet.”
Mymlan förstod att Skogsmumriken var någon som skulle komma att förändra henne och hennes liv. På något sätt kände hon inte längre att något saknades i hennes liv.
SLUT