Kategori: Dagbok

Resan till Riga

gallery1

gallery2

Förra veckoslutet åkte jag och min syster till Riga. Varför vi åkte har att göra med våra stora projekt.

Det fanns aspekter av Riga som jag tyckte om även om hela staden hade en påfallande och ganska äcklig lukt.

Riga har fullt av vackra och intressanta hus och byggnader i Jugendstilen (Art Nouveau) och det är en arkitekturstil som jag älskar. Tyvärr visade många av byggnaderna på spår av förfall och jag blev nästan ledsen för en gång så imponerande skapelserna. Jag önskar verkligen att folket i Riga hinner reparera dem innan det blir för sent.

Internet skulle väl egentligen inte betyda så mycket på en resa, men på ett sätt gör det det för mig. Det är ju ett sätt att hålla kontakten med familj och vänner. Innan resan hade jag läst på och fått veta att färjan vi skulle åka med skulle ha wifi på alla däck. I verkligheten var det så att det bara fanns på mindre utrymmen på fartyget. Ett av de områdena var i slutet av korridoren utanför vår hytt, i utrymmet som leder ut på däck och nerför trappan och uppför nästa till däcket ovanpå.

På kvällen på återresan, när min syster hade gått in i hytten för att vila sig lite, gick ut till det utrymmet och ringde min mamma, med hjälp av Facetime, för att säga godnatt. På grund av att uppkopplingen var så dålig måste jag stanna där ett tag och ju senare på kvällen det blev, desto obehagligare blev det. Förutom två tjejer med pojkvänner var alla närvarande män. Jag vet inte var de kom från. På dagen såg de flesta passagerarna okej ut, men på kvällen dök det upp män som såg kriminella ut. De hade ögon som klädde av mig med blicken. En grupp gick nästan för nära mig och sa något jag inte förstod och skrattade otrevligt.

När en tjej var på väg nerför trappan till en av klubbarna, stannade en grupp män på väg till hissarna och gjorde sexuella gester alldeles bakom hennes rygg. Allt det här skrämde mig faktiskt och jag gick tillbaka till hytten så snart jag kunde.

Så försökte jag köpa surf från min telefonoperatör, och fick ett sms som bekräftade att jag betalat, men jag kunde inte använda surfen alls. Lyckligtvis fick jag pengarna tillbaka när jag kom hem.

Nu är jag bara glad att vara hemma igen och att jag har börjat vänta. Det blir en ganska lång väntetid, men jag hoppas jag får ett positivt resultat. Önska mig lycka till :).

Hur är folk egentligen?

Efter jobbet idag så gick jag och handlade. Eftersom jag inte har något körkort måste jag ta med mig en ”dramaten” för att få hem mat när jag varit och handlat. När jag var klar med handlingen kände jag mig lite lat och valde att ta bussen hem, vilket jag kanske inte skulle ha gjort om jag vetat.

Det är studentvecka i den här staden och idag verkade de ha haft något i kyrkan med studenter. Runt kyrkan flockades studenterna i sina fina kläder och på gatan utanför flockades släkt och vänner. När vi kom fram till torget med bussen så vinkade en polis att bussen skulle stanna. Hon pekade längre bort mot kyrkan och de som samlats där.

Hela vägen var överfull. Det blir nog svårt det där, sa polisen, helt nollställt. Busschauffören höll med och frågade hur hon skulle göra. Polisen sa att de flyttar sig säkert.  Busschauffören var inte lika säker och bad att polisen skulle komma och hjälpa till om det inte skulle fungera. På detta svarade polisen ingenting.

Bussen körde vidare och när vi nådde folksamlingen så stod redan en personbil där. Den fick inte heller komma fram. Busschauffören tutade och försökte få dem att flytta sig. Ingen rörde på sig. Hon tutade igen och då började folksamlingen bli hotfull. Nej, jag luras inte. De var riktigt otrevliga. De gav fula tecken. De skrek åt henne att ”hålla käften”, vilket jag antar betydde att hon skulle sluta tuta. Några dunkade flera gången på bussen och personbilen.

De böjde sig fram och skrek något åt personen i personbilen. En del glodde bara och njöt av skådespelet, medan andra stirrade hatiskt. Bussen körde närmare och närmare folkmassan och till slut vek de undan, men de stirrade surt efter oss så länge de kunde. Och detta var till största delen föräldrar och inte ungdomar.

Vad polisen gjorde där, ett par kvarter från studentfirandet förstår jag inte. Hon gjorde ingen som helst nytta där hon stod och vinkade. Busschauffören gjorde sitt jobb och hade en tidtabell att följa. Man undrar ju hur personerna i folkmassan skulle gillat ifall de hade suttit på en buss som inte fick komma fram.

Underbara veganska läckerheter av Karolina Tegelaar

När man nämner veganmat och veganska bakverk är det många som rynkar på näsan och tänker att de aldrig skulle kunna tänka sig att smaka något så konstigt. Då har de inte testat min bakning och matlagning brukar jag säga till svar. Nu kan jag lägga till, då har ni inte testat Karolina Tegelaar’s kakor, vilket jag fick förmånen att göra under bokmässan. Något så gott har jag aldrig prövat.

På mässans andra dag besökte jag Djurens rätts monter. Dels för att de gör ett bra jobb, men framförallt för jag ville vara med om programpunkten då det skulle serveras veganska läckerheter där. Det dukades upp två underbara mjuka kakor. Den första jag testade var en av ambrosiatyp. Den var supergod, men när jag så testade kaka nummer två kunde jag inte annat än att utropa: ”mm, underbar, vad är det för kräm som är uppe på.” Karolina Tegelaar som var författaren till boken såg lycklig ut och berättade att kakan var en pepparkaka med någon slags ostkräm uppe på. Tråkigt nog fanns receptet till den kakan inte ute ännu utan kommer troligtvis före jul. Hade inte haft något emot att baka efter det receptet redan nu, men det blir ju något trevligt att vänta på i alla fall. Jag kommer att köpa alla fyra böckerna.

Om du också vill köpa böckerna hittar du all info du behöver här: Kakboken.se. Den finns både i tryckt from i ett mycket tilltalande band och i eboksformat. Tveka inte. Du kommer inte att ångra dig.

Så var den avklarad – årets bokmässa

För mig i alla fall. Förhoppningsvis var det den sista bokmässan som jag är där som besökare. Nästa år kanske jag är där och har min egen monter. Som vanligt var det kändistätt, särskilt på fredag eftermiddag när allmänheten började strömma till. Då dök de upp, Jan Guillou som spände sina kraftiga överarmar och lät sig beundras, Björn Hellberg som såg lika förvirrad ut i verkligheten som på tv och stackars Nina Hagen som efter att blivit förnedrad i tullen dök upp i någon slags gothvariant av lolita. Jag glömde ju att nämna, Juholt var också där också och Göran Rosenberg. Överallt där kändisarna var så flockades besökarna. Undantagen jag såg var Rosenberg som stressade runt bärandes på en Gudrun Sjödénkasse och Hellberg som strosade runt, helt oberörd av allt omkring honom. Allt var alltså som vanligt. Eftersom jag hade bättre saker att göra än att jaga kändisar så missade jag nog hälften av alla de kändisar som bevistade mässan.

Direkt när jag kom in på mässan på fredagen såg jag poliserna. Två och två radade de upp sig och jag misstänkte direkt att det var Vilks som tagit sig in. Working class hero, pyttsan. Galning är nog ett bra mycket bättre epitet. Han riskerar polisernas och allmänhetens liv när han som en unge petar och petar på grannen i bänken framför. Det är inget konstnärligt i att se ner på andra människors värderingar.

Tillbaka till kändisspottingen. Galningarna borde inte pratas om alls egentligen. Vid ett bord helt nära mig, där jag satt och fikade, såg jag plötsligt några kändisar som jag faktiskt tyckte det var kul att upptäcka. Försiktigt reste jag mig upp och knäppte ett par bilder. Försiktigt därför att jag inte ville vara så där alldeles uppenbar som en galen fan. Kan du se vilka det är, på bilden till vänster?

Jag hade bara två programpunkter som jag hade planerat in från början. I övrigt gick jag bara runt och upplevde. Den ena var att lyssna på KB som pratade e-plikt. Efter att ha hastat dit, torsdag morgon, med bara 2 minuter till godo så insåg jag att den som skulle prata inte var där än. Med utsikt över montern satte jag mig ner och tog en kaffe, vilket kändes trevligt. När kvinnan från KB kom (ledsen, men jag har glömt namnet) så var det bara jag och en till som dök upp som publik. Vi fick chans att ställa frågor och hon berättade riktigt bra. Så programpunkten blev mycket lyckad.

Nästa programpunkt inträffade inte förrän 3 på fredagen, så jag hade gott om tid att flanera runt. En av de roligaste och matnyttigaste stoppen var Megamanus monter. Marinette Bohman var hemskt trevlig och hon berättade gärna om sitt skrivande och sitt förlag. Det är så kul att träffa kollegor. Hon kan kanske också tipsa om ett bra tryckeri som jag kan anlita när det är dags att utvidga.

På andra våningen hittade jag en riktig oas.

De hade byggt upp en örtagård där man kunde vila, äta sin lunch eller bara njuta. De delade ut basilikafrön till dem som ville ha.

Så till våren kommer jag att odla lite.

Några stopp annars var IM, där jag inhandlade en söt katt och bidrog med lite pengar till offentliga toaletter för flickor som tryggt skulle kunna studera och dessutom till för att stödja Tibet. Skönt att några inte låter sig mutas av ett stort land med pengar. Oavsett pengarna är Kina en ockupationsmakt och borde inte behandlas som en affärspartner.

Andra kul saker jag köpte var en skär gris, en blå kylskåpskatt och en svart väska att ha min iPad i och en till min kollega som missade att köpa en när hon var där. Tanken var att jag också skulle gå på releasemingel i en monter, men då var jag så trött att det kändes outhärdligt att stanna. Endast ett stopp kvar och det var release av en kokbok i Djurens rätts monter. Inte nog med att vi fick träffa författaren och bläddra i de nya kokböckerna, vi fick också smaka på kakor från boken. Två böcker hade redan kommit ut, en skulle börja säljas på lördagen och den fjärde skulle komma senare under året. (Läs mer om böckerna i nästa inlägg).

Andra spännande saker jag såg var hur blindskriftsböckerna utvecklats sedan de jag såg när jag var liten. Här är en bild på Kattresan.

 

 

 

När vi var klara dag ett så var både jag och mina kollegor helt slut. Här nedanför, ser du två av mina kollegor som vilar och packar om kassorna med dagens fynd.

 

 

 

 

På vägen tillbaka till tåget öppnade sig himlen och stora vattenmassor kom över oss. Lyckligtvis så satt vi inne och fikade när det hände. Man behöver vila efter en lång dag.

 

 

 

 

 

 

 

Jag ser redan fram emot nästa bokmässa:)

Att fly cyberrymden!

Jag har beslutat mig för att ta ett drastiskt steg. Drastiskt för mig som praktiskt taget har bott online sen jag förlorade mitt jobb för 2 års sen. Cyberrymden kom att ersätta ett verkligt liv som jag förlorat. Varför frågar du dig kanske? Har jag plötsligt fått ett riktigt liv? Har jag fått den där stora familjen med barn och man som jag så innerligt längtar efter? Eller har jag kanske flyttat till mitt drömhus? Eller hittat det där fantastiska jobbet som både är ekonomiskt och känslomässigt givande. Tyvärr måste jag säga att inget av detta har inträffat. Jag är fortfarande fast där jag var. Kanske tom mer fast pga de senaste månadernas händelser. Det finns dock tecken som antyder att detta kan komma att ändras snart.

Vad hindrar mig då från att göra både och? Att både stanna i cyberrymden och fortsätta att försöka förändra mitt riktiga liv? Det finns ett antal orsaker. Huvudorsaken är att det inte ger mig speciellt mycket längre. Jag brukade ha onlinevänner. Dessa vänner var precis like viktiga för mig som ”riktiga” vänner. Nu verkar det som jag befinner mig ”mellan nära vänner”. Folk förändras och det är naturligtvis förståeligt. En annan anledning balansen har förändrats beträffande de människor som jag fortfarande känner online. Jag såg dem som vänner och de såg mig endast som någon de kunde namnet på. Såna som jag brydde mig om verkade glömma att jag ens existerade så snart jag försvann från deras datorskärmar några minuter.

Det var ingen bra situation att befinna sig i och eftersom jag inte kan tvinga någon att tycka om mig så var det nödvändigt att sänka mina förväntningar till deras nivå. Jag kommer inte att försvinna från cyberrymden helt och hållet. Jag kommer att starta min dator. Jag kommer fortfarande att kolla mejlen. Du som har min

mejladress kan nå mig via den och jag skulle bli glad om du gjorde det. Jag kommer dock låta bli att starta min Adium med de chattkonton som är kopplade dit. Om du brukade chatta med mig kommer inte att kunna göra det i fortsättningen. Det blir troligtvis inget problem eftersom det var väldigt länge sen någon jag känner var online. Jag kommer fortfarande att blogga någon gång ibland trots att någon nyligen sa till mig att jag bara ”ältade gamla oförrätter” när jag skriver. Men för att parafrasera en känd sångtext – Det är min blogg och jag ältar om jag känner för det!

Jag slutar med Twitter också. Har varit där i två år och under den tiden har jag fått många skratt men väldigt mycket fler tårar. Jag slutar på grund av tårarna, men kommer att sakna skratten.

Vänner, fiender och de där mittemellan

Jag läste en gång vad någon smart person hade sagt om att man kunde dela in folk i två grupper. Änglar och de som sticker hål på ballonger. Änglar är de där i din närhet som får dig att må bättre. De som gör dig stark. De är ovanliga och underbara människor som du måste odla för att behålla i ditt liv.

Ballongstickarna är de som gör sitt bästa för att krossa dina drömmar. De som drar ner dig. De lever för att få andra att känna sig små och obetydliga så att de själva ska kunna växa.

Jag skulle vilja lägga till en grupp till det uttrycket. De som skiter i dig, mittemellanmänniskorna. I min värld är de den största gruppen. Människor som bara ignorerar dig. De som vänder dig ryggen. De pratar kanske med dig någon gång ibland när det inte finns någon annan närvarande, men så fort vem som helst dyker upp så sticker de ifrån dig.

Jag har redan, sen lång tid tillbaka, vänt ryggen åt ballongstickarna. Nu har turen kommit att även låta mittemellanfolket försvinna ur mitt liv. De suger ut min energi och, på vissa sätt, gör de mig ännu ledsnare än ballongstickarna.

Jag kommer antagligen att bli ganska ensam, men ensam är bättre än att vara ledsen. Fortfarande finns det några enstaka änglar i mitt liv och jag hoppas att ni vet vilka ni är. Nu vinkar jag adjö till mittemellanmänniskorna, men de kommer antagligen aldrig att ens inse att jag är borta. Och det är troligtvis bäst att låta det vara så.

När ens liv rasar samman!

Några av de saker som "saknade värde"
Några av de saker som "saknade värde"

Det har nu gått några veckor sen allt hände och jag känner att jag orkar prata lite mer om händelserna senaste tiden. Allt från den det första chockande telefonsamtalet till den sista turen dit innan allt är är borta.

Jag väcktes tidigt en morgon av att telefonen ringde. Det var polisen som berättade för mig om det ofattbara att min stuga brann. De hade inte mycket mer information att ge mig men lovade att de skulle ringa tillbaka. Flera timmar senare ringed de och berättade att de hade lyckats att släcka elden. Jag var i ett chocktillstånd men det enda jag kunde jag kunde tänka på var att jag ville åka dit och får reda på omfattningen av förödelsen.

Polisen berättade för mig att jag inte fick åka dit förrän den tekniska undersökningen var avklarad och att de skulle ringa till mig när det var gjort. De ringde nästa dag och sa att de inte hade möjlighet att göra någon undersökning eftersom de måste vänta på det att det skulle kallna först. Mitt inre var i upplösningstillstånd. Jag fick inte åka dit och ingen hade några svar att ge mig.

Det gick ett par veckor när jag inte kunde göra något annat än att vänta. Det var jul och uppenbarligen är det högsäsong för bränder och försäkringsbolaget hade inte tid att utföra sin undersökning. Jag fick dock foton på utsidan av stugan. Det var fasansfullt att se sin gulliga lilla stuga i det skicket. Köksfönstret, som var helt svartbränt, hängde till hälften ut i trädgården. Där den nytillkomna utbyggnaden en gång varit fanns bara en hög av svartbrända rester. De små nya fönstren i det nyrenoverade vindsrummet var utslagna och rummet innanför verkade helt utbränt. Jag grät.

När jag äntligen tilläts att åka dit var när försäkringsbolaget skulle bedöma situationen. Första gången jag fick se det på riktigt innebar en chock för mig. Fotona jag hade fått sett var ingenting jämfört med att se det med egna ögon. Det var inte bara köksfönstret. Halva köket var borta och halva vindsvåningen. Det kändes nästan surrealistiskt att se hur det snöade in där jag brukade laga mat.

Nästa chock var att se vardagsrummet. Ingen kan föreställa sig hur fasansfullt det känns att se sina saker helt svarta i ett helt svart rum. Sot täckte golvet, väggarna och taket och en hel del av möblerna. Det som en gång varit tapeter och färg hängde i stora chok av brända rester från tak och väggar. Jag kände mig helt tom inuti när jag gick runt med kvinnan från försäkringsbolaget. ”Går inte att rädda”, ”Det måste rivas”, ”Inget värde”, ”Inte tillräckligt högt försäkrat” var några av de brottstycken av meningar som jag lyckades uppfatta.

INGET VÄRDE! Det var min sommarstuga hon pratade om. Den hade till och med varit mitt hem under några år när jag studerade. Det hade verkligen ett värde, ett väldigt högt värde för mig. Jag började se allting med hennes ögon. Naturligtvis skulle jag inte kunna rädda något från det chaos som branden lämnat efter sig. Jag åkte därifrån med bara några få minnessaker och med vetskapen om att stugan måste rivas och att jag inte skulle få tillräckligt med pengar för att kunna bygga upp det igen.

Jag var inte i sån psykisk balans att jag kunde göra något under en lång period. Julen närmade sig och jag försökte stänga ute allting som hade med branden att göra. Första vardagen efter jul fick jag tag på några som kunde hjälpa mig att få hem mina rökluktande möbler från stugan. De var fantastiska. De arbetade snabbt och var så snälla mot mig när jag pekade på alla de där svarta sakerna som jag inte var redo att skiljas från ännu. När jag äntligen fått hem alla möblerna började min tankeförmåga fungera lite bättre. Det som jag hade befarat varit bränt och skadat var bara sotigt. Det mesta gick att göra rent och resten kan väldigt lätt målas om. Så mycket betydde det där uttalandet om att allt saknade värde…

Då började jag inse vad nästa problem var. Jag hade en hel massa textilier i mina byrålådor. Trät hade sugit upp så mycket vätska när de brandmännen försökte släcka elden så jag kunde inte öppna dem. Jag förstod att om jag skulle behöva vänta tills våren skulle jag förlora allt det som låg i dem. Så under några veckors tid har jag nu försökt värma upp dem så mycket så att jag ska kunna öppna dem. Det är bara två kvar nu. Jag hoppas bara att det inte är för sent. Några av textilierna hade börjat lukta konstigt och det var inte från röken.

I förrgår åkte jag till stugan en sista gång innan den kommer att rivas. Jag ville försäkra mig om att jag fått med mig allt som gick att rädda. När jag kom dit insåg jag att jag hade glömt mer än jag trodde jag hade gjort. Byrån med marmorskiva t ex, som jag hade trott varit för långt gången för att rädda, var inte ens skadad. Sotig men inte bränd. Jag fyllde min ryggsäck med alla de där små minnesakerna som jag ville få med mig och flyttade ut resten av möblerna i ladan. Jag har ingen bil och jag kommer att vänta tills våren med att ta hem de sista sakerna. Jag blev så glad när jag insåg att de två pallarna som min morfar gjort inte alls var så skadade.

Igår så rasade allt för mig rent psykiskt. Jag som trott att allt var över. Att jag faktiskt hade lyckats hantera alla besvärligheter ganska bra. Jag tillbringade större delen av dagen med att gråta och var oförmögen att göra något av allt det jag hade planerat att göra. Jag tror att spänningen jag byggt upp under flera veckor plötsligen släppte och jag började känna igen. Gråten var bra för mig. Det var som tårarna tvättade bort det mesta av sorgen. Det finns faktiskt saker att vara tacksam över. Ingen blev skadad. Jag har lyckats rädda det mesta av sakerna från stugan trots att jag inte kommer att ha råd att bygga upp den igen med pengarna från försäkringsbolaget. Och jag har ändå kvar marken. Och försäkrningspengarna kommer att kunna hjälpa till att förbättra min besvärliga ekonomiska situation. Jag kommer att överleva det här:)

”Snicksnack, jag vill ha det så här så jag gör som jag vill”

Mymlan var ingen vanlig mymla. De flesta andra mymlor var väldigt nöjda med sina liv och sig själva. De kände sig aldrig ensamma utan var alltid väldig bekväma med sig själva. Mymlan hade nog en gång varit sådan. Men det var för så länge sen att hon nästan glömt det själv. Hon mindes att hon en gång när hon var liten och de andra småmymlorna, småhomsorna och de andra knytten hade försökt reta henne så hade hon bara knyckt på den där stolta mymlenacken och svarat: ”Snicksnack, jag vill ha det så här så jag gör som jag vill”. De andra hade då låtit henne vara ifred eftersom det oftast är mycket svårare att mobba någon som inte alls bryr sig om att bli ledsen eller ens arg.

Mymlan, som egentligen inte hette Mymlan utan något helt annat, suckade och tänkte att hon aldrig skulle kunna bli den där stolta och självsäkra mymla som hon en gång var. Så Mymlan kröp ihop och drog det tjocka duntäcket om sig och tänkte många dystra tankar. ”Jag går i ide som alla de där lyckliga familjerna gör”, tänkte hon sorgset, eller i alla fall åker på semester till exotiska platser. Det senare visste hon att det inte skulle vara möjligt efter hon inte hade tillräckligt med penningar för annat än det absolut nödvändigaste. Mymlan, som det flesta antingen hade glömt namnet på eller i alla fall inte brydde sig om, stannade i sitt ide i många månader. Hon gjorde det långt mycket längre än den där första vintern. ”Jag har vinter inne i mig”, sa hon till sig själv. ”Jag stannar här om jag vill”, la hon till även om hon inte alls var så självsäker som hon lät.

Men så en dag vaknade hon ur sitt ide med en ny tanke i huvudet. Egentligen visste hon inte själv hur det kom sig, men det var något nytt i luften kände hon. Hon reste sig upp och ordnade till den där stolta mymlefrisyren och knyckte på nacken och sa till sig själv: ”Snicksnack, jag vill ha det så här så jag gör som jag vill”. Det var inte riktigt sant det där. Det fanns mycket i hennes liv som hon alls inte vill göra, men ingen, inte några elaka gafsor eller träiga hemuler skulle få tala om för henne vad hon skulle göra eller inte göra. Nu skulle de få se, alla de där som talade illa om henne eller struntade i henne. ”Jag ska bli den där gamla mymlan igen”, sa hon till sig själv och kände nästan att det höll på att hända. ”Det kommer inte att bli lätt, men det är idag allting börjar”, sa hon uppmuntrande till sig själv.

Hon drog fram en anteckningsbok och började skriva:

– Jämför dig inte med någon annan.

Detta var en ganska vanlig mymletanke hos de andra mymlorna, men för den här mymlan var det viktigt att påminna sig det. Det är verkligen ingen idé att försöka bli någon annan än den du är. De andra har mycket större erfarenhet att vara den de är och du skulle bara själv bli olycklig om du försökte bli som dessa andra.

– Se dig själv med dina egna ögon och inte andras.

Du är den enda som har har de tillräckliga kunskaperna om att bedöma dig själv och ditt agerande. Alla andra gör bedömningen efter sina egna erfarenheter och förstår inte. Så varför låta dem kritisera dig? De har varken någon rätt eller tillräcklig förmåga att göra det.

– Sätt upp stora mål och låt det ta tid att nå dem.

Att arbeta mot ett (eller flera mål) är viktigt. De ger dig en känsla av att det du gör är viktigt. Och vet du? Det är viktigt. Det är ditt liv och du har bara ett.

– Men glöm för all del inte de små målen.

När man fokuserar på de där stora målen är det så lätt att glömma de där små dagliga guldkornen. Att vänta på att de stora målen gör att man så lätt glömmer dagen. ”Tänk så lyxigt det känns med en stor kanna nybryggt te”, tänkte Mymlan förnöjt.

– Fokusera på det positiva och arbeta på att se allt det där negativa som något som du kan använda till något bra.

Även om du har haft mycket sorgligt i ditt liv så blir inget bättre av att ständigt tycka synd om dig själv. Då drabbas du ju flera gånger av samma sak.

– Lev till största delen i nuet.

Om du ständigt tänker på allt det där bra som hände förr eller allt det där dåliga som du drabbats av så missar du dagen. Gläds åt det som varit, men fokusera på nuet. Det är nu du formar den där framtiden som du drömmer om.

– Fokusera på det som är bra i ditt liv.

Även om det finns mycket i ditt liv du vill ändra på och även om mycket sorgligt kanske hänt dig så är det dessa saker som hindrar dig från förändring. De gör dig svag och hindrar dig från att skapa det liv du vill ha. De positiva sakerna, även om de kanske inte är så många, är de som gör dig stark. Om dina gamla vänner struntar i dig, glöm dem och gå vidare. Om du inte har så många vänner, bli din egen bästa vän och fokusera på de vänner som verkligen betyder något.

”Min framtid börjar idag!”, sa Mymlan högt för sig själv och menade det faktiskt för första gången på väldigt väldigt länge.

Pysseldags på AF

Imorgon är det pysseltid igen. En gång i månaden går jag till arbetsförmedlingen för att få påskrivet att jag inte jobbat med något under den senaste månaden och att jag inte varit sjuk under den tiden. Och varje gång så infinner sig en hel del funderingar. Hur kan min handläggare veta om jag arbetat eller om jag varit sjuk? Vad betyder den underskriften? Skulle jag själv vilja sätta min underskrift så där och gå i god för någon jag inte känner. En annan sak man kan fundera över är om det finns en tanke med att jag ska gå dit en gång i månaden.

Jag går redan och träffar min ”egen” handläggare regelbundet, varför ska jag hasta in på AF, mötas av en hord av handläggare som bara väntar på att få nappa åt sig ett papper och skriva under. Man funderar också på varför det måste ske på papper, med penna och dessutom med porto. Innan jag kom in i jobb- och utvecklingsgarantin räckte det med att jag två gånger i månaden gick in på a-kassans hemsida och klickade i lite rutor.

Vad är skillnaden nu? Kan det vara så att man vill göra det jobbigare för oss så vi ”lata parasiter” så vi ska skynda på att skaffa oss ett jobb? Neeej så kan det väl inte vara. Det där var nog ingen snäll tanke – men ligger det någon sanning i det?