Kategori: Dagbok

Vem kan man lita på?

Ibland händer det saker som gör att man kan återfå hoppet och ibland händer det rakt motsatta. För några månader sen ringde det en man och frågade efter mig. Han hade kontaktat arbetsförmedlingen och velat ha ut några lämpliga kandidater till några tjänster. De hade tipsat om bland annat mig. Redan det gjorde mig ganska så stolt. Jag skulle komma på intervju redan nästa dag.

Då började mina vanliga förberedelser inför en intervju. Ganska stressigt eftersom jag bara hade kvällen på mig. Kolla busstider, välja kläder, forska om företaget, fundera ut frågor mm. Och att skrapa ihop tillräckligt med pengar till biljetten… Folk som har jobb tänker att 80 kronor är väl inget, men som arbetslös får man vända på slantarna.

Det första som slog mig när jag började mina efterforskningar var att jag inte kunde hitta företagets hemsida. De hade inte någon. De gick inte heller att hitta på eniro. Jag hittade det endast i en katalog över företag utan någon info om vad de gjorde. Det gjorde mig lite misstänksam, men glädjen över att bli kallad på intervju tog överhanden och jag glömde min oro.

Intervjun gick bra. De verkade väldigt positiva. De mejlade senare och berättade att jag gått vidare men de ville ha en referent. Jag ringde min förra chef och frågade om jag kunde nämna henne och det sa hon gick bra. Jag mejlade tillbaka till företaget, men hörde sen ingenting. Ingenting på jättelänge så jag messade och mejlade och frågade. Både till den som ringt och den andra personen som låg bakom företaget. Ingen av dessa båda herrar hade företagets domän som sin mejladress. Och dessa företag som mejladresserna gick till verkade inte ha något att göra med tjänsten som intervjun gällde.

Till slut svarade de att jo de hade fått mitt mejl med min referent och de hade ringt henne. Hon hade pratat mycket positivt om mig. Det fick mig att bli jätteglad. Visserligen visste jag att vi hade jobbat bra ihop, men hon är inte någon som sprider komplimanger omkring sig i onödan. Han la också till att de nu hade eliminerat de andra kandidaterna och jag var den enda som var kvar på min ort. Tanken var att de skulle anställa tre personer, en på varje ort.

Hans ord fick mig att bli så lycklig. Oron för konstigheterna med mejladresserna, bristen på information om företaget och att jag inte fick någon information på länge puffades längst bak i mitt medvetande. Jag skulle äntligen få ett jobb. Men innan han la på sa han något konstigt. Eftersom jobbet inte skulle börja förrän om en månad så väntar vi med att skriva kontrakt. Så har jag fått jobbet eller inte sa jag? Vi har en utvald per ort och du är den utvalda på den orten svarade han. Lite oväntat svar, men jag trodde att osäkerheten berodde på om de över huvud taget skulle utvidga till min ort, vilket jag förstod.

Det kändes skönt att vara utvald, som han hade sagt, men trots allt var det något som inte var rätt. Istället för att vara jätteglad och berätta för alla i min närhet så höll jag tyst. Jag frågade lite på arbetsförmedlingen om jobbet och de hävdade att företaget var ok och det var kul att jag blivit erbjuden jobb. Månaden gick och företaget hörde inte av sig. Till slut mejlade jag till dem och frågade. Efter några dagar kom svaret att jag nog hade ”missuppfattat”. De hade verkligen inte erbjudit mig jobbet. Och nu hade de ”massor” med kandidater. De letade fortfarande lokal men hade ”en hel del på gång”.

Jag förstod att jag inte skulle få jobbet. Hur kunde ett fåtal kandidater som sen blev en per ort plötsligt bli massor med kandidater? Varför gick de igenom anställningsintervjuer och eliminerade kandidater för att sen gå ut och leta efter fler? När jag pratade om det på arbetsförmedlingen så berättade de att företaget har satt igång på min ort och den nya/e anställda/e har redan börjat. Allt detta fick mig att deppa ner alldeles.

Hur kunde jag undvikit att det hände? Egentligen kunde jag inte det. De hade ju tekniskt sett inte lovat mig något jobb. Jag var bara dum som litade på dem. En sak har jag lärt mig dock är att inte lita på företag som inte tycker det är viktigt att skaffa sig en företagsprofil i fråga om telefonnummer, hemsida och mejladresser. Om jag som arbetssökande inte vet något om företaget jag söker kan vad som helst hända.

Om jag hade blivit anställd, vad hade jag mer kunnat ”missuppfatta”. Vad jag skulle få i lön kanske? Eller när? Eller hur länge jag skulle vara anställd? Kanske skulle jag ”missuppfatta” mina arbetstider? Sen kunde kanske företaget ha ”missuppfattat” att de borde betala arbetsgivaravgifter… Nu när jag vet lite mera är jag nästan glad att jag inte fått jobbet. Om jag fått reda på mer och blivit erbjuden jobbet hade jag inte haft möjlighet att tacka nej.

Men frågan kvarstår, vem kan man lita på? Jag trodde jag kunde lita på det företag som jag var på anställningsintervju hos. Jag trodde också att jag kunde lita på arbetsförmedlingen som skickade dit mig. Men i slutändan kan du bara lita på dig själv. Så kolla upp, kolla igen och dubbelkolla. Och sök inte jobb hos företag om det finns frågetecken. Du kan råka illa ut.

Glapp…

Jag tillhör fortfarande ”de andra”. De som inte har råd med något extra. En sån som ”lever på bidrag”, som det brukar sägas. Att jag betalat in varje krona för att få tillgång till dessa ”bidrag” spelar visst ingen roll. Ni vet, de där pengarna som dras från din inkomst innan du ens ser några pengar. De betalas in till farbror Reinfeldt för att du ska få tillgång till dessa ”bidrag”.

Hur som helst, jag är nu en som lever på såna där ”bidrag”. Ända sen jag blev arbetslös har jag varit livrädd för att komma in i jobb- och utvecklingsgarantin. Mest därför att den enda information jag lyckades hitta om denna garanti innan jag nådde dig var att folk blir förödmjukade. Detta i kombination med att ens ersättning blir så mycket lägre gjorde att jag fasade för den dagen. Redan nu har jag fått dra ner på alla utgifter som det är möjligt och får flytta fram betalningar för att klara av allt. Så att få ännu lägre ersättning var inget jag såg fram emot.

Nu har jag nått den där dagen. Jag har fått information om vad det innebär att få ”ta del av jobb- och utvecklingsgarantin”. Alla vi som satt i det där rummet var lika rädda. Rädda att vi skulle få skulder för livet. Rädda att familjer skulle riskera att splittras och att vi skulle tvingas gå ifrån våra hem. Så en fråga var viktig för oss. Skulle de bli något glapp i utbetalningen?

Mannen som skötte informationen försäkrade oss först att han ”läst hyllmeter” om att söka jobb. Att han ”fått sitt jobb i konkurrens med 400 andra som sökte jobbet”. Så han visste att det var möjligt att få jobb och att vi satt där måste ju bero på något. Jag bet mig i tungan och frågade inte vad som hade hänt om en av de andra 399 som sökt hans jobb också hade ”läst hyllmeter” om att söka jobb. Om den personen också gjort allt rätt. Eller om han visste att vi andra också ”läst hyllmeter”.

Men istället var jag en snäll flicka och försökte få svaret om glappet i utbetalningen. Nu kanske jag skulle ha definierat vad jag menade med glapp när jag frågade, men jag tog för givet att han som presenterade la in samma betydelse som alla vi andra i rummet. Det visade sig att han inte gjorde det. Jag menade att ett glapp var en period där jag inte hade pengar i plånboken att betala till exempel min elräkning eller för att köpa mat. Han menade ett glapp var att man skulle förlora ersättning för en viss period.

Han försäkrade att bara vi gjorde rätt så skulle det inte bli något glapp. Sen la han till att över hälften av alla arbetslösa gör fel. Jag valde att inte ställa den uppenbara frågan att om över hälften gjorde fel så var det väl snarare fel på blanketten och inte på de arbetslösa. Nu när det är dags för mig att fylla i blanketten så inser jag att a-kassan utbetalades för 2 veckor och aktivitetsersättningen för 4 veckor. All utbetalning ”sker i efterskott”. Det innebär att jag får först vänta 2 veckor till på ersättning. När jag sen läser på försäkringskassans sida sägs det att normalt sett tar det 2 veckor att få utbetalningen.

Så det där glappet som inte skulle infinna sig visade sig bli minst en månad. Undrar om jag kan säga till Telia eller Ica att det blir inget glapp? Att betalningen kommer att komma, bara inte nu? Hmm, tyvärr så misstänker jag att de inte använder sig av Arbetsförmedlingens definition av glapp. Däremot gjorde A-kassan det när det var fel på deras inrapporteringssystem och betalningen skulle bli 2 veckor försenad.

Men jag tror att jag förstått det hela nu. Den som betalar ut pengarna har en definition och den som ska ta emot dem har en annan. Glapp.. och jag som trodde det skulle vara så enkelt.
—

Att förlora sig själv

När du blir av med jobbet förlorar du så mycket mer än ”bara” pengarna. Den första tiden när jag var arbetslös fanns många praktiska saker som behövde lösas. Eftersom samhället är så byråkratiskt finns väldigt många papper att fylla i när man blivit arbetslös. Man måste också skaffa en hel del olika intyg och som sen måste skickas till rätt adress. Arbetsförmedlingen måste få sitt och a-kassan. Jag var tvungen att bevisa att jag verkligen var arbetslös och att jag verkligen inte hade någon dold inkomst. Och framförallt behövde jag bevisa att jag verkligen var villig att ”ta” erbjudet jobb. Villig, jo naturligtvis, jag kunde ärligt säga att jag var villig annars skulle jag ju svälta. Svält föder villighet. Om att ”ta” erbjudet jobb. Naturligtvis skulle jag gladeligen ”ta” vilket jobb som helst som erbjöds mig. Men efter att ha sökt fler jobb än jag kan minnas är det uppenbart att ingen kommer att erbjuda något.

Det är dessutom inte bara den ekonomiska aspekten av arbetslösheten som får dig att känna dig nere. Det finns också mycket som du behöver tänka på som du aldrig behövde tidigare. Har du råd att åka buss dit eller dit eller räcker inte pengarna till räkningar eller mat om du gör det? Vad som dessutom händer är att du riskerar att förlora dig själv. Du börjar dra dig undan så du inte behöver besvara alla de där vanliga frågorna eller att svara när folk tar saker för givet.

-Vad gör du hela dagarna?

Vad tror de egentligen? Söker jobb naturligtvis. Man måste, för att vara en god arbetslös, vara unik, kreativ, och verkligen vilja ha just det jobbet man söker. Varje gång när man söker alla de där jobben. Sånt tar tid. En annan sak som jag gör är att hitta sätt att dra ner på mina kostnader. Och jag bakar och lagar mat så billigt jag kan.

-”Naturligtvis finns jobb om man bara vill.” Jo visst stämmer det att det finns jobb, men eftersom jag inte är den enda i det här landet som är arbetslös så är vi många som konkurrerar om dessa. Om det finns 400 sökande för en tjänst så är det många som kan göra ”allting helt rätt” och ändå inte ens bli kallad på en intervju.

En annan fråga som verkar ganska oskyldig, men som sårar en hel del, är: Vad gör du? Det som de syftar på är vad jobbar du med. Jag har aldrig känt att jag VAR mitt jobb. Vad jag jobbade med hade inget att göra med vem jag var. Men folk i allmänhet upplever den kopplingen och när jag inte har ett jobb så slutar jag att vara någon. Från en dag till en annan går jag från att vara någon till att inte vara det.

En gång fick jag en kommentar på ett blogginlägg där skribenten talade om för mig att jag skulle sluta att gnälla och skaffa mig en utbildning istället. Jag är övertygad att han trodde jag precis gått ut skolan och att jag var för lat för att skaffa mig en utbildning. Och naturligtvis att jag måste ha valt att vara arbetslös eftersom jag var arbetsskygg. Vid den tiden hade jag endast varit arbetslös i ungefär 2 veckor. Jag berättade det för honom och la till att jag hade varit anställd på samma ställe sen -99. Om jag nu var så lat, hur kom det då sig att jag hade arbetat där så länge?

Beträffande att skaffa sig en utbildning så är jag säker på att jag hade en högre utbildning än vad han hade. Förutom min Fil Kand och några universitetskurser har jag en del andra kurser. Han svarade inte på min kommentar i min blogg och godkände heller aldrig den kommentar jag skrev i hans. Men hans kommentar säger så mycket om vad folk i allmänhet tänker om de som förlorat sitt jobb. Vi är lata, vi vill inte ”ta” ett jobb och vi är så lata att vi aldrig brytt oss om att skaffa oss en utbildning. Och när någon ifrågasätter deras åsikter, deras världsbild om man så vill så ligger de lågt och vårdar sina fördomar.

Det värsta är att efter ett tag så börjar man tro på deras version av verkligheten. Inte att jag är lat eftersom jag vet att jag inte är det. Och inte om att inte ha en utbildning, en snabb blick på mitt CV bekräftar det. Men att jag inte är en betydelselös person, en ickeperson. Och jag är rädd att andra människor ska tycka det. Varje dag verkar jag se bevis för detta. Andra människor är så fullt upptagna i sina egna världar att de inte ser mig längre. Inga telefonsamtal, inga mail för att hålla kontakten. Och när jag sen inte ens får något svar från företag där jag sökt jobb, då verkar det bekräfta att deras bild av mig är den rätta. Jag har förlorat den jag en gång var.

Mymlan igen

Under hela tiden som Mymlan tjänade i slottet nere vid vattnet var hon tvungen att gå till kungen. Varje vecka gick hon dit till kungen som hette Sveinfeldt. Naturligtvis fick hon aldrig träffa honom, men däremot all de små förvaltningshemuler som tjänade kungen. Första gången hon kom dit hade hon lämnat sina pengar och sett dem försvinna ner i den stora vackra skattkistan som förvarades i kungens stora hus. Hon hade pekat på den lilla träkistan i hörnet och frågat hemulen som vaktade alla de skattkister som fanns i rummet. Hemulen hade svarat att träkistan var till för alla de som hade det svårt på något sätt. De som blev sjuka eller som blivit av med sin plats och inte kunde få några pengar. Då skulle de kunna få lite penningar för att klara sig.

Mymlan förstod fortfarande inte och frågade varför hennes pengar, hon var tvungen att lämna en stor del av det hon förtjänade i slottet, inte lades i träkistan. Varför de istället hamnade i den stora vackra kistan. Förvaltningshemuelen tittade allvarligt och nästan lite hotfullt på henne och försäkrade att kung Sveinfeldt visste vad han gjorde och skulle dela ut pengarna från den stora vackra skattkistan och placera i de mer oansenliga kistorna. Efter det frågade inte Mymlan något mera. Hon vandrade till kungen varje vecka och lydigt gjorde som hon blev tillsagd. Hon hoppades att hon, ifall hon skulle bli sjuk eller förlora sin plats på slottet skulle få hjälp av kungen.

Så hände det som inte fick hända. Mymlan blev sjuk. De elaka gafsorna på slottet körde ut henne utan bry sig om vad som hände med henne. Så Mymlan färdades till kung Sveinfeldt och frågade artigt förvaltningshemulen om hon kunde få tillbaka lite av alla de pengar som hon betalat in. Han svarade argt att sånt gick inte alls för sig. Hon behövde gå tillbaka och få intyg i 5 exemplar som påvisade att hon verkligen var sjuk. När det var klart skulle hon lämna in dem. Förvaltningshemulen skulle sedan skicka runt dem till alla de andra förvantningshemulerna. De skulle sen allihopa stämpla intygen och sen skulle Mymlan få sina pengar. Men, hade Mymlan frågat oroligt, hur ska jag få pengar till mat under tiden? Förvaltningshemulen hade kört ut henne och sagt att det var inte hans sak. Mymlan fick lösa det som hon ville.

Så där stod Mymlan, sjuk och hungrig och ledsen. Medan hon skaffade intygen var hon tvungen att vända på de små slantar hon hade kvar ifrån tiden hon tjänat i slottet, men till slut var även dessa slut. Som tur var räckte de tills förvaltningshemulen fick tillbaka de fem exemplaren av intygen och Mymlan fick en handfull av penningar. Mymlan kunde nästan inte hålla tillbaka tårarna. Hur skulle hon klara sig med så lite. Hon strävade på och försökte leva så billigt hon bara kunde. När penningarna tog slut och hon ännu inte fick gå tillbaka till förvaltningshemulen så var hon tvungen att sälja någon av sina älskade ägodelar.

Sen en dag när hon kom för att hämta sina penningar talade förvaltningshemulen om för henne att nu var det slut. Du är inte sjuk längre, förklarade han. Mymlan försökte förklara att hon inte orkade gå tillbaka till slottet vid vattnet och hon orkade inte tjäna på något annat ställe heller. Förvaltningshemulen förklarade för henne att hon måste göra rätt för sig och det fanns säkert något lite jobb hon kunde klara av. Hur som helst var det inte hans sak utan hennes. Hon fick klara sig bäst hon kunde, menade han.

Mymlan vandrade hem medan tårarna rann utefter hennes kinder. Hon var frisk, sa de och det innebar att hon måste börja leta efter andra ställen att tjäna. Hon frågade alla hon kände och alla hon inte kände och överallt fick hon nej. De sa till henne att sluta att vara lat. Jag är inte lat, sa Mymlan, jag vill arbeta hos er. Vi har ingenting, sa de till henne, men ta ett jobb någon gång. Jag har inte råd att försörja dig. Stick härfrån. Vi gillar inte lata mymlor här.

Så Mymlan fortsatte sitt enträgna sökande efter någon som kunde ta sig an henne. Hon visste att hon inte var lat, men ju längre tiden gick, desto ledsnare blev hon och desto sämre mådde hon. Ibland fanns där några som sa att de ville prata lite mer med henne. Som sa att de kanske hade en plats åt henne. Varje gång var Mymlan väldigt förhoppningsfull. Fast även om de ofta verkade tycka bra om henne fanns det alltid någon annan de tyckte bättre om.

Mymlan fortsatte att komma till förvaltningshemulen för att få tillbaka lite av det hon hade betalat in medan hon tjänade i det stora slottet vid vattnet. Varje gång frågade hemulen om hon verkligen försökt att få en ny plats och varje gång fick Mymlan berätta om varje plats hon frågat om. Den buttre hemulen verkade hela tiden som om han misstrodde henne och brukade lägga till frågan om verkligen hade gjort allt hon hade kunnat. Det finns ingen plats för lata mymlor här, brukade han muttra när hon skulle gå. Mymlan ville skrika att hon visst inte var lat. Att hon gjorde vad hon kunde, men samtidigt visste hon att det inte skulle hjälpa. Att hon istället skulle riskera att inte få några nya penningar om hon gjorde något som kunde göra förvaltningshemulen upprörd.

Så Mymlan bet ihop och fortsatte med sin kamp att få en ny plats att arbeta på. Någon gång skulle turen komma tillbaka. Vad hon mest var rädd för nu var något som förvaltningshemulen hade antytt. När lata mymlor och homsor hade varit lata tillräckligt länge skulle de bli tvungna sätta stopp. Att välgörenheten skulle ta slut. Vad han menade med det visste inte Mymlan riktigt förutom att hon skulle få ännu mindre pengar att röra sig med. Hur skulle hon då överleva? Hon behövde ju äta och ha någonstans att bo framöver också och ingen ville ju ta sig an henne.

Fortsättning följer

Blonda lockar och egen vilja

Var och handlade igen och såg att de faktiskt fått in dinkelmatvetet. Undrar om de beställde det till slut eller om ”Stigs söner” faktiskt hittade det inne på lagret. Hur var det då, var det bland bakgrejerna som jag hittade mitt matvete? Visst fanns det i samma gång, men på andra sidan. Mitt emellan det ekologiska jasminriset och sesamfröna. Man undrar om ”han som är lite chef” frågat någon som visste…

När jag stod där bland matvarorna och letade efter mitt matvete råkade jag höra en mindre diskussion mellan ett grupp yngre män. De var kanske 16 eller 17 år och skulle laga mat. Pasta och ketchup stod visst på menyn. När jag upptäckte dem stod de framför ketchupen. En gosse med blonda lockar tog till orda och förklarade att de naturligtvis skulle köpa kravketchupen efter som den var bäst. Då sa en av de andra grabbarna att den kanske var bäst, men att den smakade sk*.

Den skönlockige avbröt honom snabbt och förklarade med hög röst att han hade fel och att han var dum. Sen snappade han åt sig den ekologiska ketchupflaskan och marcherade iväg mot kassorna. De övriga lommade efter honom utan att säga något. Tuff grabb med bra åsikter.

Jag var på Ica och mötte Stig.

Nej, Ica-Stig var inte där men jag träffade hans bägge söner. Eller kunde gjort i alla fall. Jag hade fått de där små lapparna med rabatter på varor som de säger att jag köpt mycket av. Hmm har jag verkligen köpt så många onyttigheter? Fast mest har det faktiskt varit varor som jag inte köpt, så man undrar hur de väljer ut de som ska bli rabatt på. Hur som helst fanns där något som hette ‘dinkelmatvete’. Har ni inte hört talas om det, så gör det inget. Det kan hända den bästa. Varken jag eller pryoflickan jag talade med visste var de fanns så hon gick och hämtade en gosse som nog skulle veta.

Denna unge man, som mycket väl kunde varit Ica-Stigs son var mycket hjälpsam även om han för sin del trodde att detta matvete fanns bland bakningen. När han till slut hjälplöst tittade på mig och sa, jag ska ringa efter min bror. “Han är lite chef här”, tillade han stolt. Fem sekunder senare uppenbarade sig hans bror och utförde samma planlösa letande bland bakgrejerna innan också han gav upp. Denna Ica-Stigs andra son och chef tillika verkade mer säker på sin sak när han tillkännagav att de inte hade något dinkelmatvete’, men att när det kommer in kommer det att stå ‘där’. Bland bakgrejerna.

Datorkrångel

Inte nog med att min Mac dog och med den mina filer. Plötsligt fick jag virus på laptopen för första gången i mitt liv. Jag som som brukar vara så försiktig och så klickar jag på en länk och så är det kört. Två datorer utslagna på bara några dagar. Usch. Jag borde inte ha kört Windows, men nu är det så dags. Nu ligger den där, Trojanen och äter upp mina filer och hindrade mig från att gå ut på internet. Det hindrade mig också från att uppdatera mitt antivirusprogram. Fiffigt om man är virusskapare, men mindre trevligt för mig.

Till slut fick jag rådet att pröva Ubuntu. Linux för mig, svårt att se. Linux är för datanördar eller hur? Men visst kunde jag prova. Jag hade lyckligtvis en gammal skiva med Kubuntu hemma, för en ny gick ju inte att göra eftersom jag saknade internet. Kubuntu kändes som Windows 98 ungefär och saknade svenska tecken och inget låg där jag var van. Men jag kom ut på internet så jag lyckades få ner senaste versionen av Ubuntu och vips kom jag åt mina filer. Nu kan jag äntligen göra den där backupen som jag tänkt så länge. Och sen ska jag formatera om hårddisken.

Bort med allt gammalt jobbskräp. Äntligen ska jag få kontroll över min egen dator. Den är gammal, det är en PC, men det är den enda jag har nu. En annan sak som förånade mig är att jag faktiskt gillar Ubuntu. Det är inte alls så där svårt som jag trodde att använda. Och den senaste versionen är så långt ifrån Windows 98 man kan komma. En partition med Ubuntu för det mesta jag gör på datorn och Windows på den andra för Photoshop. Nu hoppas jag bara på att få tillbaka min Mac. Åtminstone mina filer men helst så jag kan använda den. Mac är min första och största kärlek även om jag vänstrar lite med både Windows och nu Ubuntu. :)

Mymlan vid havet

Mymlan tjänade i slottet vid havet. Varje dag färdades hon från sitt hem för att sen slita och släpa för att få mat för dagen. Och när dagen var slut var hon helt utmattad. De andra som tjänade i slottet ansågs som finare än Mymlan så de fick mer penningar än vad hon fick. Men Mymlan behövde penningarna så hon släpade vidare.

Lillgafsan styrde och ställde i slottet. Alla älskade henne för att hon log och sa ja till alla. Hon gjorde sig till vän till Mymlan och Mymlan trodde på henne. I slottet bodde också Snusgafsan och Gammalgafsan. Snusgafsan skrämde småhomsorna genom att prata för sig själv och runt om henne alltid stod en tung torr odör av snus. Gammalgafsan var avskydd av småhomsorna eftersom ingen förstod vad hon sa och hon skrattade elakt åt dem när de inte förstod. Hon lät dem också arbeta mycket hårt vilket inte bidrog till att de skulle tycka om henne.

Snusgafsan var inte omtyckt av de andra gafsorna och hemulerna och var rädd att hon skulle bli utkörd ur slottet. Gammalgafsan var rädd att också hon skulle bli utkörd eftersom hon var beroende av småhomsornas gillande för att kunna tjäna Lillgafsan på bästa sätt. Dessutom var detta inte första slottet som Gammalgafsan varit på. Hon hade vid ett flertal tillfällen blivit utkörd från slott i andra riken. Därför var det extra viktigt för henne att hålla sig kvar. Alla medel var tillåtna. Snusgafsan och Gammalgafsan smidde en ond plan som innebar att de pekade ut någon annan att skylla på så att Lillgafsan skulle köra iväg någon annan än dem.

Storhemulen hade redan blivit ivägkörd så Lillgafsan var den enda som styrde i slottet. Det var alltså henne de behövde övertyga. Sen var frågan om vem som skulle väljas ut till syndabock. Valet föll på Mymlan eftersom hon inte var lika fin som dem. Det roade dessutom Gammalgafsan att det blev Mymlan som skulle ut eftersom småhomsorna faktiskt gillade Mymlan.

Det blev Gammalgafsans uppgift att viska lögner i öronen på Lillgafsan, som mer än gärna valde att tro på dem. Lillgafsan älskade att alla såg upp till henne eftersom hon var så liten att hon var van att knytt och oknytt mest såg ner på henne. Mymlan som var utmattad av det hårda arbetet hade inget att sätta emot när Lillgafsan berättade om sitt beslut. Mymlan flydde ut ur slåttshallen i tårar för att aldrig mer återvända till slottet vid havet.

Idag dog mina förhoppningar

Min Mac dog idag och med den alla de där filerna som jag borde ha bränt undan för länge sen. Har sen länge lovat mig att det ”aldrig” ska hända igen. Och så gjorde det det. Alla filer som jag samlat på den under de månader jag haft den. Eftersom jag alltid håller på mycket med datorn och nu dessutom är arbetslös har det hunnit bli en hel del.

Där finns en mapp med foton, fint sorterat efter datum och använd kamera. Allt det är borta. Dessutom har jag flera wordpressteman och medföljande photoshopfiler som var halvfärdiga. De är också borta. Övrig grafik, färdiga eller under arbete. Sen, naturligtvis alla anteckningar, agenda, information om mailservrar mm. Halva mitt liv är borta känns det som.

Men det som är allra värst är att mina romanidéer och halvfärdiga berättelser och min nästan färdiga roman. Jag har aldrig förut slutfört en roman och den var i det närmaste färdig. Jag skulle skickat in den till förlag nu i vår. Nu vet jag inte om jag ska orka fortsätta. Hur börjar man om?

Mitt liv som tårta

En av mina goda vänner hade ett inlägg på sin blogg där hon jämförde sitt liv med en tårta där varje tårtbit var delar i hennes liv. När jag läste om det blev jag först lite ledsen eftersom hennes tårta såg så annorlunda ut än min. Sen ändrade jag mig och tänkte att jag visst kunde skriva något liknande. Här har ni det, mitt liv som tårta. Tårtfatet med tårtan ser ganska konstig ut. En del bitar har bara några få lager, medan andra är fint dekorerade och har många lager. En del är är stora, andra är bara en tunn skiva eller är bara smulor kvar eftersom någon måste ha ätit av tårtbitarna. Här är delarna:

Jag själv: Ja, jag är en del i tårtan. Kan inte gärna undvika det, eller hur? Jag finns alltid här, hur mycket jag än försöker undvika det.

Hälsan: Denna del av tårtan ser lite medfaren ut. Delar av denna tårtbit har ätits på även om det märks att den en gång varit mycket fin. Den har många lager och dekorationer, men jag kan inte påminna mig att jag erbjudit någon att smaka, men det måste jag ju ha gjort.

Barn: Jag har beställt den delen delen från konditoriet i åratal, men de vägrar fortfarande att leverera. Det är viktigt för mig att få den för att min tårta ska kännas färdig. Den behövs för helheten.

Hem: Den här delen verkar vara samansatt av flera olika tårtbitar och får föreställa en hel bit. Nu hoppas jag att jag ska få den riktiga tårtbiten snart som jag beställde för flera år sen.

Pojkvän: Det verkar inte som de levererade den biten heller. Under åren har de levererat små kakor i väntan på den riktiga tårtbiten. Fast en gång för länge sen minns jag att jag hade en tårtbit, men någon måste ha ätit upp den.

Jobb: Den biten har någon ätit upp för mig. Jag borde verkligen hålla mig ifrån vänner som äter upp mina tårtbitar.

Kreativitet: Denna tårtbit är en av de finaste i tårtan. Den är väldigt hög och har många fina dekorationer och lager. En tårtbit att vara stolt över.

Familj: Denna bit har inte så många lager, men är ändå en stor bit av tårtan. Här finns också några vackra dekorationer.

Vänner: Även denna bit har få lager, men är ändå en stor bit av kakan.

Där är den, kakan som är mitt liv. Den borde ha kunnat vara en väldigt fin och vacker kaka om alla bitar jag beställt hade kommit och om jag hade hållit mig ifrån de vänner som hela tiden stjäl av den. Hur ser din tårta ut?.