Tagg: arbetslös

Vem lever på vem?

Skrev det här blogginlägget den 18 mars, 2011. Flyttar fram det till dagens datum med följande tillägg:

Uppdatering: Jag har ett jobb numera. Är jag inte någon parasit längre? Och har jag plötsligt fått en bättre arbetsmoral? Har jag rätt att tycka något? Är jag en bättre människa nu. Det finns nog folk som tycker det, men jag är i alla fall samma person som jag var då, för ett år sen.

Ursprungsinlägg: I detta nyliberala och karga Sverige som vi numera befinner oss i finns en rad nya uttryck som blivit populära. Vi är långt ifrån det glada åttiotalet som har kallats egoismens tidevarv. Åh om de samtida hade vetat att åttiotalet var bara en mild västanfläkt av det vi går igenom nu.

Här kommer en liten lista över ord och uttryck som kan vara bra att känna till.

Nyfriska = personer som en yrkesgrupp, läkarna, tidigare ansetts som för sjuka för att arbeta men som nu, med hjälp av almanackan plötsligt blivit helt arbetsföra.

Lata parasiter = uppfriskande uttryck för en grupp människor som arbetar heltid för 5000 kronor i månaden, 5000 kronor får alltså arbetsgivaren. Arbetstagarna själva ’lever på samhället’ genom att arbeta heltid för en bråkdel av den lön som kollegorna får.

Lever på samhället: en grupp människor som uppbär sjukersättning alternativt a-kassa som de tidigare betalat in till under sin yrkeskarriär. I övrigt, se ’lata parasiter’

Jobbskatteavdrag: byråkratiskt namn för en slags omvänd robinhoodmetod där personer får mer betalt för att göra samma jobb de gjorde förut medan gamla, sjuka eller arbetslösa får stå för notan. Varav en del faktiskt gör exakt samma jobb som den som får mer betalt. I övrigt, se ’lata parasiter’.

Jag avslutar som jag inledde: Vem lever på vem? Jag misstänker vad många skulle ha svarat under ’egoismens tidevarv’, men jag här helt säker på vad dagens ’egoister’ svarar: Det är deras fel. Deras fel att de fick en sjukdom. Deras fel att vi gick in i en global ekonomisk kris. Deras fel att många företag går sämre. Deras fel att företagen automatiskt sorterar undan långtidsarbetslösas ansökningar. Och naturligtvis är det deras fel att de valt att utbilda sig inom fel bransch. Så svaret blir självklart att det är ’parasiterna’ som lever på de välbärgade.

Jag minns när jag hörde en före detta östtysk medborgare hålla föredrag i Berlin. Han kom från en liten by som borde legat i väst, men av ett ödets nyck eller misstag från kartomritarna hamnade i öst. Han brukade säga till de som pratade i samma ordalag om de som kom från öst, som vi i Sverige pratar om ’parasiterna’: ”Tänk att de råkade rita kartan så exakt rätt”.

Så jag säger, tänk att de rika gjorde så helt rätt. Att de valde att inte insjukna. Att de valde rätt utbildning och dessutom rätt företag. Att det valde att hamna i en bransch som många år senare skulle klara sig igenom en ekonomisk kris. Vilken tur (eller skicklighet) att de valde precis rätt.

Jag väntar precis på att få besked om jag fått ett jobb jag sökt. Så vad händer då? Ifall jag faktiskt får jobbet. Går jag helt magiskt över till att inte vara parasit? Får jag plötsligt en bättre arbetsmoral? Blir jag helt magiskt bättre på att söka jobb och kan ge råd att alla parasiter som inte kan något? Får jag helt plötsligt rätt att ha åsikter om samhället. Det som jag förut förvägrades eftersom jag förut satt hemma och ’rullade tummarna’ (läs: arbeta helttid för fickpengar)? Eller kommer jag att alltid förbli en av de bespottade? Eller blir jag faktiskt en av de där lyckade som gjort allt precis rätt?

Jaja, det får tiden utvisa…


Det ska löna sig att arbeta …

Uppdatering: Visserligen har jag jobb nu, men min historia är fortfarande densamma. Det har inte lönat sig att arbeta för mig. Har det gjort det för dig? Detta inlägg var tidigare publicerat den 23 februari, 2011, men eftersom det är ett angeläget ämne har jag flyttat fram det till i år.

…säger farbror Reinfeldt. Och det låter väl bra, men stämmer det? Lönar det sig att arbeta i dagens Sverige? Jag har arbetat som hemsamarit, lärare på fängelse, stått i affär, varit assistent på särskolan och dessutom datalärare på gymnasium. Och det var just som lärare jag arbetat under de flesta åren av mitt liv. Tio år gav jag inom det yrket. Visserligen tjänade jag inte så mycket eftersom jag inte var behörig. Det kallas så när personer med yrkeskunnande och ämnesbehörighet arbetar inom sitt ämne. Motsatsen är att vara behörig lärare, vilket kan innebära att en musiklärare arbetar som lärare i franska.

Jag stannade där under tio år därför att det är svårt för tjejer att få jobb inom databranschen (som jag var utbildad för) och faktiskt därför att jag trivdes med mitt jobb. Som obehörig lärare har man ingen anställningstrygghet som de flesta andra i Sverige. De andra som inte har någon anställningstrygghet som t ex politiker och chefer har istället fallskärm, men obehöriga lärare kan skickas ut när kontraktet tar slut. För mig innebar det att jag fick söka mitt eget jobb varje år.

Som obehörig får man också de sämsta schemana. Lektioner som före lunch kan ligga i en byggnad och efter lunch i en annan. Om man sen räknar in promenaden mellan byggnaderna, avslutning av en lektion och uppstart av en annan så inser man lätt att en vilsam lunch inte är att tänka på. Jag minns många luncher som intagits promenerandes. Detta var rätt så stressande och läraryrket är ju inte känt för att vara det lugnaste heller. Som obehörig har man inte lika lätt att säga nej om något åläggs henne/honom heller så resultatet av mina tio år som lärare var att bli utbränd.

Jag fick de resurser som fanns att tillgå för oss och de är inte så stora, men det inkluderade läkarbesök och psykologkontakt och sjukskrivning. När ledningen insåg att jag inte var fast anställd drogs även dessa resurser in. Och när mitt kontrakt var tillända så sa min arbetsgivare att de inte hade några arbetsuppgifter för mig längre. Visserligen var jag obehörig, men det var också några andra som jobbat betydligt kortare än jag så jag kunde bara anta att det var för jag hade blivit utbränd. ”En uttjänt så nu tar vi in nästa…”

När jag sen inte hade någon anställning så sa försäkringskassan att jag inte kunde vara sjukskriven längre. Arbetslösa kan inte vara sjukskrivna så jag skickades till Arbetsförmedlingen med allt vad det innebär. Sen började en lång kamp att hitta jobb och det var inte det lättaste. Att jag sen skämde ut mig och storgrät vid ett av mina möten spelade ingen roll. Arbetslösa har inga rättigheter. Så till slut lyckades jag skaffa mig en praktikplats med heltidsarbete och jag var överlycklig. Att betalningen var samma som om jag gått hemma spelade ingen roll. Jag fick arbeta med något jag trivdes med och som jag hade kunskap om och det passade mig utmärkt. Det fortsatte jag med under nästan ett år innan arbetsförmedlingen sa att det inte ledde någonstans och jag fick sluta. Stället jag jobbade på tog in en ny praktikant och så fortsatte det.

Om man ska sammanfatta:

– Jag arbetade i tio år till lägre lön än andra som gjorde samma jobb.
– Jag hade ingen anställningstrygghet
– Jag saknade rätten att bli sjukskriven trots att jag var sjuk
– Jag arbetade heltid nästan under ett helt år för lägre än a-kassa

Så jag avslutar som jag inledde. Lönar det sig att arbeta i dagens Sverige? Det lönade sig i alla fall inte för mig.

Dehumanisering av ”fienden”

Det här är också ett av mina gamla blogginlägg. Jag är inte arbetslös längre, men det jag skriver om är skrämmande aktuellt. Därför har jag flyttat fram det till nu. Tidigare publicerat den 13 januari, 2011.

Under krig gör de som bestämmer, myndigheter, generaler mm diverse åtgärder för att höja stridsmoralen. En sådan åtgärd är att dehumanisera fienden. Man sprider ut hur onda de är och vad hemska saker de gör. Det är lättare att döda någon eller acceptera krigsförbrytelser om den man gör det emot är av en annan sort.

Denna teknik används också i andra sammanhang även när det inte är krig. De tillskriver negativa egenskaper hos vissa grupper av människor. De kan vara snikna, opålitliga eller kanske våldsamma. Då är det lättare att fösa in dessa människor i ghetton eller i vissa bostadsområden med ofta katastrofala händelser som följd.

Det används också numera flitigt gentemot sjuka och arbetslösa. Arbetslösa väljer att vara arbetslösa eftersom de inte vill söka alla jobb. De väljer att vara arbetslösa därför att de vill gå hemma. De väljer också att bli arbetslösa eftersom de saknar arbetsmoral. Vi har alla hört uttalandena, både från media, politikerna och personer i vår närhet.

Genom att se de arbetslösa som en annan sort är det lättare att glädjas åt att ha fått mer i plånboken eftersom de som fått mindre har sig själva att skylla. Likadant görs mot de som är sjuka. De vill egentligen ut att jobba trots att de kanske har ständig smärta eller har någon degenerativ sjukdom. Nu får de rätt att gå ut att jobba. Om det nu finns några jobb för någon med kanske 25 procents arbetsförmåga spelar ingen roll. De har ju redan varit sjuka så länge att nu måste de börja göra rätt för sig trots att många sjukdomar är kroniska och inte alls försvinner under den tid som politikerna satt upp som den tid man har rätt att vara sjuk i Sverige.

Dagligen ser vi bevis på hur omgivningen ser på de arbetslösa t ex. De ger gladeligen lektioner i hur man egentligen borde bete sig som arbetslös. ”Jojomensan, precis så gjorde jag när jag fick jobb”, säger de självsäkert men lyssnar sällan på mitt svar att det var så jag gjorde när jag fick mina tidigare jobb.

Jag är arbetslös och därför vet jag ingenting, jag kan ingenting och har inte någon rätt att yttra mig. Det är dehumanisering i dagens Sverige.

Jag blir så arg…

… på dessa isiga extremhögervindar som blåser i det här landet. Hur regimen använder media som en megafon för att vända folks värderingar genom halvsanningar, utelämnad fakta och rena lögner.

I valet hävdade de att de hade räddat jobben. I en granskning som expressen sen gjorde visade det sig att fler var arbetslösa än när deras första mandatperiod var slut än när den började. Naturligtvis är det inte så konstigt när företagen gick på halvfart och vi levde under oket av den internationella ekonomiska krisen, men istället för att säga något om  att de skulle ta tag i frågan hävdade de istället motsatsen. Det hade blivit en lägre arbetslöshet. Och folk läste och trodde. Det är enklare att se till den egna plånboken istället för att tänka på att nyfattigdomen breder ut sig.

Jag kan berätta hur jag själv råkat ut för ”regimens” arbetslinje. Efter att ha arbetat 10 år på samma arbetsplats så blev jag arbetslös. Naturligtvis ändrades min situation radiakalt. Förutom att jag inte fick resa som jag ville. Längre resor måste meddelas till arbetsförmedlingen. Det var nytt för mig. Att jag sen med den lägre ersättningen inte hade råd att resa är ju en annan sak. Man lever på ett helt annat sätt när man har ett arbete än när man är arbetslös. Som tur var hade jag varken bil eller körkort, så jag behövde i alla fall inte sälja någon bil.

De pengar jag hämtade ut varje månad kom från min a-kassa. Dessa pengar hade jag inte kunnat få om jag inte hade betalat in några pengar dit. Trots detta såg folk snett på mig och kallade det jag fick ut för bidrag. Om jag inte hade betalat in pengarna till dem utan till mitt fondkonto hade jag kunnat leva på de pengarna utan att folk såg snett på mig. Under min förra arbetslöshet levde jag på fondpengarna som jag betalat in under min studietid, men denna gången hade företagens ekonomi förändrats så att det inte fanns så mycket kvar i mina fonder.

Då började jag min ”utbildning”. Jag kallar det så eftersom jag som arbetslös inte får utbilda mig. Om jag inte betalar det själv med studiemedel. Eftersom jag hade använt alla de terminer jag hade rätt till när jag skaffade mig min kandidatutbildning, KY-utbildning och övriga högskolekurser så var enda alternativet att utbilda mig hemma. Och den enda utbildning jag fick göra var att lära mig hur man blir en bra arbetssökande. Jag skrev upp mig i CV-databaser, lärde mig hur jag skrev bra CV-n, forskade om potentiella arbetsgivare och sökte jobb. Något annat fick jag inte göra som arbetslös. Förutom att finnas tillgänglig varje dag ifall någon skulle vilja kalla mig på intervju. Telefonen behövde vara påslagen och datorn online.

Samtidigt letade jag efter praktikplatser och det visade sig lika svårt att få som ett jobb. Flera av de jobb jag sökte var jag en av flera hundra som var intresserade. Mitt fina putsade CV försvann nog i pappershögarna. Till slut hittade jag en praktikplats och jag började arbeta. Jag var där heltid och det som krävdes av mig passade väl in med mina tidigare erfarenheter och utbildningar och min arbetsinsats var lika stor som de som var anställda och jag uppskattades för min arbetsinsats. Däremot kunde de inte anställa mig. De hade inte råd utan hade istället rader med praktikanter som avlöste varandra.

När de första 3 månaderna var slut ville arbetsförmedlingen skicka hem mig. Jag tjatade och tjatade på att få stanna och till slut gav de med sig. Trots att jag bara hämtade ut ”bidrag”, egentligen aktivitetsersättning, för mitt heltidsjobb ville jag stanna. Så jag stannade tre månader till innan fick börja tjata igen. Det enda sättet jag kunde få fortsätta att arbeta och inte bli hemskickad var att byta avdelning, vilket jag gjorde. Efter ytterligare 3 månader hjälpte inte några böner och jag blev hemskickad. Det kändes väldigt tråkigt och jag saknar mina arbetskamrater.

Ersättning jag får nu är exakt den samma när jag går hemma som när jag arbetade. Så enda skillnaden är att arbetsförmedlingen krävde att jag gick hem och att jag inte får arbeta. De följer helt de regler som den här regimen satt upp så jag anklagar inte dem. Men man undrar hur min praktik faller under regimens motto: ”det ska löna sig att arbeta”. Hur lönade det sig för mig att arbeta under de tio år jag gjorde det och sen under nästan ett år när jag praktiserade?

Pysseldags på AF

Imorgon är det pysseltid igen. En gång i månaden går jag till arbetsförmedlingen för att få påskrivet att jag inte jobbat med något under den senaste månaden och att jag inte varit sjuk under den tiden. Och varje gång så infinner sig en hel del funderingar. Hur kan min handläggare veta om jag arbetat eller om jag varit sjuk? Vad betyder den underskriften? Skulle jag själv vilja sätta min underskrift så där och gå i god för någon jag inte känner. En annan sak man kan fundera över är om det finns en tanke med att jag ska gå dit en gång i månaden.

Jag går redan och träffar min ”egen” handläggare regelbundet, varför ska jag hasta in på AF, mötas av en hord av handläggare som bara väntar på att få nappa åt sig ett papper och skriva under. Man funderar också på varför det måste ske på papper, med penna och dessutom med porto. Innan jag kom in i jobb- och utvecklingsgarantin räckte det med att jag två gånger i månaden gick in på a-kassans hemsida och klickade i lite rutor.

Vad är skillnaden nu? Kan det vara så att man vill göra det jobbigare för oss så vi ”lata parasiter” så vi ska skynda på att skaffa oss ett jobb? Neeej så kan det väl inte vara. Det där var nog ingen snäll tanke – men ligger det någon sanning i det?

Att förlora sig själv

När du blir av med jobbet förlorar du så mycket mer än ”bara” pengarna. Den första tiden när jag var arbetslös fanns många praktiska saker som behövde lösas. Eftersom samhället är så byråkratiskt finns väldigt många papper att fylla i när man blivit arbetslös. Man måste också skaffa en hel del olika intyg och som sen måste skickas till rätt adress. Arbetsförmedlingen måste få sitt och a-kassan. Jag var tvungen att bevisa att jag verkligen var arbetslös och att jag verkligen inte hade någon dold inkomst. Och framförallt behövde jag bevisa att jag verkligen var villig att ”ta” erbjudet jobb. Villig, jo naturligtvis, jag kunde ärligt säga att jag var villig annars skulle jag ju svälta. Svält föder villighet. Om att ”ta” erbjudet jobb. Naturligtvis skulle jag gladeligen ”ta” vilket jobb som helst som erbjöds mig. Men efter att ha sökt fler jobb än jag kan minnas är det uppenbart att ingen kommer att erbjuda något.

Det är dessutom inte bara den ekonomiska aspekten av arbetslösheten som får dig att känna dig nere. Det finns också mycket som du behöver tänka på som du aldrig behövde tidigare. Har du råd att åka buss dit eller dit eller räcker inte pengarna till räkningar eller mat om du gör det? Vad som dessutom händer är att du riskerar att förlora dig själv. Du börjar dra dig undan så du inte behöver besvara alla de där vanliga frågorna eller att svara när folk tar saker för givet.

-Vad gör du hela dagarna?

Vad tror de egentligen? Söker jobb naturligtvis. Man måste, för att vara en god arbetslös, vara unik, kreativ, och verkligen vilja ha just det jobbet man söker. Varje gång när man söker alla de där jobben. Sånt tar tid. En annan sak som jag gör är att hitta sätt att dra ner på mina kostnader. Och jag bakar och lagar mat så billigt jag kan.

-”Naturligtvis finns jobb om man bara vill.” Jo visst stämmer det att det finns jobb, men eftersom jag inte är den enda i det här landet som är arbetslös så är vi många som konkurrerar om dessa. Om det finns 400 sökande för en tjänst så är det många som kan göra ”allting helt rätt” och ändå inte ens bli kallad på en intervju.

En annan fråga som verkar ganska oskyldig, men som sårar en hel del, är: Vad gör du? Det som de syftar på är vad jobbar du med. Jag har aldrig känt att jag VAR mitt jobb. Vad jag jobbade med hade inget att göra med vem jag var. Men folk i allmänhet upplever den kopplingen och när jag inte har ett jobb så slutar jag att vara någon. Från en dag till en annan går jag från att vara någon till att inte vara det.

En gång fick jag en kommentar på ett blogginlägg där skribenten talade om för mig att jag skulle sluta att gnälla och skaffa mig en utbildning istället. Jag är övertygad att han trodde jag precis gått ut skolan och att jag var för lat för att skaffa mig en utbildning. Och naturligtvis att jag måste ha valt att vara arbetslös eftersom jag var arbetsskygg. Vid den tiden hade jag endast varit arbetslös i ungefär 2 veckor. Jag berättade det för honom och la till att jag hade varit anställd på samma ställe sen -99. Om jag nu var så lat, hur kom det då sig att jag hade arbetat där så länge?

Beträffande att skaffa sig en utbildning så är jag säker på att jag hade en högre utbildning än vad han hade. Förutom min Fil Kand och några universitetskurser har jag en del andra kurser. Han svarade inte på min kommentar i min blogg och godkände heller aldrig den kommentar jag skrev i hans. Men hans kommentar säger så mycket om vad folk i allmänhet tänker om de som förlorat sitt jobb. Vi är lata, vi vill inte ”ta” ett jobb och vi är så lata att vi aldrig brytt oss om att skaffa oss en utbildning. Och när någon ifrågasätter deras åsikter, deras världsbild om man så vill så ligger de lågt och vårdar sina fördomar.

Det värsta är att efter ett tag så börjar man tro på deras version av verkligheten. Inte att jag är lat eftersom jag vet att jag inte är det. Och inte om att inte ha en utbildning, en snabb blick på mitt CV bekräftar det. Men att jag inte är en betydelselös person, en ickeperson. Och jag är rädd att andra människor ska tycka det. Varje dag verkar jag se bevis för detta. Andra människor är så fullt upptagna i sina egna världar att de inte ser mig längre. Inga telefonsamtal, inga mail för att hålla kontakten. Och när jag sen inte ens får något svar från företag där jag sökt jobb, då verkar det bekräfta att deras bild av mig är den rätta. Jag har förlorat den jag en gång var.

Mymlan igen

Under hela tiden som Mymlan tjänade i slottet nere vid vattnet var hon tvungen att gå till kungen. Varje vecka gick hon dit till kungen som hette Sveinfeldt. Naturligtvis fick hon aldrig träffa honom, men däremot all de små förvaltningshemuler som tjänade kungen. Första gången hon kom dit hade hon lämnat sina pengar och sett dem försvinna ner i den stora vackra skattkistan som förvarades i kungens stora hus. Hon hade pekat på den lilla träkistan i hörnet och frågat hemulen som vaktade alla de skattkister som fanns i rummet. Hemulen hade svarat att träkistan var till för alla de som hade det svårt på något sätt. De som blev sjuka eller som blivit av med sin plats och inte kunde få några pengar. Då skulle de kunna få lite penningar för att klara sig.

Mymlan förstod fortfarande inte och frågade varför hennes pengar, hon var tvungen att lämna en stor del av det hon förtjänade i slottet, inte lades i träkistan. Varför de istället hamnade i den stora vackra kistan. Förvaltningshemuelen tittade allvarligt och nästan lite hotfullt på henne och försäkrade att kung Sveinfeldt visste vad han gjorde och skulle dela ut pengarna från den stora vackra skattkistan och placera i de mer oansenliga kistorna. Efter det frågade inte Mymlan något mera. Hon vandrade till kungen varje vecka och lydigt gjorde som hon blev tillsagd. Hon hoppades att hon, ifall hon skulle bli sjuk eller förlora sin plats på slottet skulle få hjälp av kungen.

Så hände det som inte fick hända. Mymlan blev sjuk. De elaka gafsorna på slottet körde ut henne utan bry sig om vad som hände med henne. Så Mymlan färdades till kung Sveinfeldt och frågade artigt förvaltningshemulen om hon kunde få tillbaka lite av alla de pengar som hon betalat in. Han svarade argt att sånt gick inte alls för sig. Hon behövde gå tillbaka och få intyg i 5 exemplar som påvisade att hon verkligen var sjuk. När det var klart skulle hon lämna in dem. Förvaltningshemulen skulle sedan skicka runt dem till alla de andra förvantningshemulerna. De skulle sen allihopa stämpla intygen och sen skulle Mymlan få sina pengar. Men, hade Mymlan frågat oroligt, hur ska jag få pengar till mat under tiden? Förvaltningshemulen hade kört ut henne och sagt att det var inte hans sak. Mymlan fick lösa det som hon ville.

Så där stod Mymlan, sjuk och hungrig och ledsen. Medan hon skaffade intygen var hon tvungen att vända på de små slantar hon hade kvar ifrån tiden hon tjänat i slottet, men till slut var även dessa slut. Som tur var räckte de tills förvaltningshemulen fick tillbaka de fem exemplaren av intygen och Mymlan fick en handfull av penningar. Mymlan kunde nästan inte hålla tillbaka tårarna. Hur skulle hon klara sig med så lite. Hon strävade på och försökte leva så billigt hon bara kunde. När penningarna tog slut och hon ännu inte fick gå tillbaka till förvaltningshemulen så var hon tvungen att sälja någon av sina älskade ägodelar.

Sen en dag när hon kom för att hämta sina penningar talade förvaltningshemulen om för henne att nu var det slut. Du är inte sjuk längre, förklarade han. Mymlan försökte förklara att hon inte orkade gå tillbaka till slottet vid vattnet och hon orkade inte tjäna på något annat ställe heller. Förvaltningshemulen förklarade för henne att hon måste göra rätt för sig och det fanns säkert något lite jobb hon kunde klara av. Hur som helst var det inte hans sak utan hennes. Hon fick klara sig bäst hon kunde, menade han.

Mymlan vandrade hem medan tårarna rann utefter hennes kinder. Hon var frisk, sa de och det innebar att hon måste börja leta efter andra ställen att tjäna. Hon frågade alla hon kände och alla hon inte kände och överallt fick hon nej. De sa till henne att sluta att vara lat. Jag är inte lat, sa Mymlan, jag vill arbeta hos er. Vi har ingenting, sa de till henne, men ta ett jobb någon gång. Jag har inte råd att försörja dig. Stick härfrån. Vi gillar inte lata mymlor här.

Så Mymlan fortsatte sitt enträgna sökande efter någon som kunde ta sig an henne. Hon visste att hon inte var lat, men ju längre tiden gick, desto ledsnare blev hon och desto sämre mådde hon. Ibland fanns där några som sa att de ville prata lite mer med henne. Som sa att de kanske hade en plats åt henne. Varje gång var Mymlan väldigt förhoppningsfull. Fast även om de ofta verkade tycka bra om henne fanns det alltid någon annan de tyckte bättre om.

Mymlan fortsatte att komma till förvaltningshemulen för att få tillbaka lite av det hon hade betalat in medan hon tjänade i det stora slottet vid vattnet. Varje gång frågade hemulen om hon verkligen försökt att få en ny plats och varje gång fick Mymlan berätta om varje plats hon frågat om. Den buttre hemulen verkade hela tiden som om han misstrodde henne och brukade lägga till frågan om verkligen hade gjort allt hon hade kunnat. Det finns ingen plats för lata mymlor här, brukade han muttra när hon skulle gå. Mymlan ville skrika att hon visst inte var lat. Att hon gjorde vad hon kunde, men samtidigt visste hon att det inte skulle hjälpa. Att hon istället skulle riskera att inte få några nya penningar om hon gjorde något som kunde göra förvaltningshemulen upprörd.

Så Mymlan bet ihop och fortsatte med sin kamp att få en ny plats att arbeta på. Någon gång skulle turen komma tillbaka. Vad hon mest var rädd för nu var något som förvaltningshemulen hade antytt. När lata mymlor och homsor hade varit lata tillräckligt länge skulle de bli tvungna sätta stopp. Att välgörenheten skulle ta slut. Vad han menade med det visste inte Mymlan riktigt förutom att hon skulle få ännu mindre pengar att röra sig med. Hur skulle hon då överleva? Hon behövde ju äta och ha någonstans att bo framöver också och ingen ville ju ta sig an henne.

Fortsättning följer

2009 blir ett bra år – om man har ett jobb

Vi är inne i en av de värsta lågkonjunkturerna sen depressionen. Värre säger en del. Fler och fler företag går dåligt och fler och fler varslar. Det låter som om vi alla får dra in svångremmen för att Sverige ska klara krisen. Men är det så det kommer att bli?

Jag läste i DN om skattesänkningarna. Till exempel får en person som tjänar 45000 kronor i månaden  1110 kronor exra efter skattesänkningarna under året som kommer. Och en som tjänar 15000 kronor får 210 kronor. Förutom en stilla tanke över vad nu dessa personer som tjänar 30000 mer per månad gör för att förtjäna så mycket så undrar jag varför dessa anställda inte ska vara med och rädda Sverige ur krisen?

Dessutom får pensionärer sänkt skatt om de ska ut och jobba. Fler och fler blir arbetslösa men våra pensionärer ska tillbaka och arbeta. De borde väl ha gjort sin insats eller hur? De arbetslösa däremot, om de skaffat sig en utbildning som våra makthavare vill att vi ska, vad händer med deras kunskaper om de inte jobbar? När våra 40-talister tvingas kvar i arbete, blir GenX-arna och yngre generationer utan och deras kunskaper, som är färskvara, blir föråldrad.

En nyhet som kommer nu är att det blir lättare att hyra ut sin bostad. Varför undrar du säkert, en bostad har man ju för, ja just det, att bo i. Varför ska man då hyra ut den? Jo, troligtvis är det för att man ska söka jobb i hela Sverige. Vår statsmakt vill att vi ska åka kors och tvärs över Sverige för kortare och längre perioder. Hur gör man då med det dubbla boendet? Ja, just det, hyr ut din bostad och bo någon annanstans under tiden. Förhoppningsvis borde det finnas någonstans att bo på den nya platsen.

Naturligtvis ska det bli lättare för förtidspensionärer att börja jobba. Det låter ju bra eller hur? Man kan till och med behålla sjukersättningen när man jobbar. Bra, va? Jo, på papperet låter det bra, men man kan ju undra varför de blev förtidspensionärer. De kanske är sjuka och inte orkar jobba. Och antagligen har en läkare konstaterat denna sjukdom också. Man undrar faktiskt varför sjuka och svaga får detta “erbjudande” men inte arbetslösa. Jag fick ett jobb för ett tag sen, men när jag frågade min a-kassa om jag kunde ta det så fick jag rådet att tacka nej. Jag blev faktiskt ganska besviken. Det var ett jobb som jag skulle uppskatta. Men eftersom det var en projektanställning där lönen inte kom förrän när projektet var slut, så jag fick tacka nej till jobb, men t ex cancersjuka tvingas tillbaka till jobbet. Det var vi sett i pressen. Intressant system, eller hur?

Jag som arbetslös måste man konkurrera med sjuka och gamla om jobben. Fler personer blir arberslösa och fler personer får fixa Sverige ur krisen. Vanliga medborgare som har arbete slipper. De kan slippa oroa sig. De får sänkt skatt och kan shoppa loss som de vill. Vad kan man använda dessa extra pengar till då? Jo, man kan passa på att renovera. Nu kan man till och med få göra avdrag om man gör det. Bra system. Först får man lägre skatt bara för man har ett jobb, sen om man använder dessa extrapengar till att renovera så får man ännu mer pengar tillbaka.

Det ska löna sig att arbeta. Detta är ett uttryck som Alliansen älskar och visst låter det bra. Lata människor ska inte ha det bra. Det tycker väl alla. Genom att göra det sämre för dessa personer som inte jobbar ska man tvinga tillbaka latmaskarna till jobb. Med rätt “morot” ska vi vilja jobba. Men jag vill jobba. Jag är inte lat. Därför söker jag alla jobb jag hittar. Men, vill man ha jobb så finns det ju, eller hur? Därför bestämde jag mig för att skriva till Reinfeldt. Han borde väl kunna ge mig ett jobb eftersom jag vill jobba.

Det är är ansökan jag tänker skriva till honom:

Intresseanmälan om jobb

Jag har varit arbetslös i 6 månader och får ut ca 4800 kronor varje 2 veckor i arbetslöshetsersättning. Detta, är enligt mig, precis vad jag kan klara mig på. De få kronor jag lyckades spara medan jag jobbade, är slut. När min a-kassetid tar slut, och ifall jag inte får ett nytt jobb kommer jag att få leva på betydligt mindre än idag.

Förutom att jag faktiskt trivs med att jobba och att min ekonomi är ansträngd så vill jag verkligen arbeta. Eftersom det borde räcka med att vilja arbeta för att få ett jobb så borde ju saken vara klar, eller hur? Man ska också vara beredd att ”ta” vilka jobb som helst, och det är jag. Därför ansöker jag om ett jobb, vilket som helst, hos dig. Du kan välja vilket du vill ge mig. Jag skickar gärna över merithandlingar om du så önskar. Jag lovar också att vara tacksam för den lägre skatten när jag får jobbet. Jag menar, det ska ju löna sig att arbeta.

Nu väntar jag bara på svar från honom så jag kan ta mig ett jobb hos honom. För det är väl så man gör. Jag har hört uttrycket så många gånger. Man tar jobb. Och vill man bara jobba så kan man ta ett jobb. Bra. Nu slipper jag tillhöra gruppen av lata människor som inte vill jobba.

Läs om de nya reglerna

Ej sjukskriven

Jag är inte sjukskriven idag. Känns både bra och dåligt. Bra därför att jag faktiskt mår mycket bättre än när jag gick hem den där gången före jul. Storgråtande och slutkörd. Kände mig helt värdelös. Visserligen kan jag ha de känslorna fortfarande. När något händer som får mig att bli påminnd om vad som hände. Jag mår också mycket bättre än den långa period när jag knappt orkade mig ur sägen. När de vanliga sysslorna var mig totalt övermäktiga. Och när de besök hos psykolog och läkare jag var tvungen att gå på var mer än jag egentligen orkade och som fick mig att vara så nära tanken på att ta mitt liv. Under hela den tiden var jag tvungen att hantera alla dessa papper som krävdes för att få sin försörjning. Kontakter med myndigheter och arbetsgivare.

Man måste vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk. Jag var inte det, men någonstans måsta man hitta kraften. Tillbaka till var jag började. Jag känner mig mycket bättre än jag gjort på länge. Men vad som känns dåligt med att vara förklarad som frisk är att nu kommer det att ställas ännu högre krav på mig. Krav som jag fortfarande känner som är för höga. Men någonstans måste man hitta kraften.

Idag tänkte jag ta mig till arbetsförmedlingen. Det är ett av de där sakerna jag måste orka. Fortfarande är det svårt att komma igång på morgonarna. Jag funderar alldeles för länge på vad jag ska ha på mig för att se ok ut. Hur jag ska ha håret. Ska jag sminka mig eller inte? Kommer de att se mig som den där sopan som jag känner mig som? När jag väl kommer dit, är det lugnt. Inte många sitter och väntar. Sist jag var arbetslös vad det alltid full aktivitet på arbetsförmedlingen. Långa väntetider.

Jag sätter mig ner och väntar. Då kommer en kvinna ut och frågar om hon kan hjälpa mig. Jag svarar halft om halvt med en fråga. Tänkte skriva in mig – eller – Jag får svaret att deras datorsystem ligger nere och att de inte kan skriva in mig annat än manuellt. När hon får klart för sig att min första arbetslösa dag är på onsdag ber hon mig om att komma tillbaka då. Jag andas tungt och inser att jag forfarande har mycket kvar att göra.

Sjuk eller inte?

Jag har inte varit på jobbet sen före jul. Utbränd och mobbad på jobbet. Nu sa jag det. Det känns nästan lite pinsamt att erkänna. Både det att man är utbränd men än mer att erkänna att man blivit mobbad. Det finns en tendens i dagens samhälle att anklaga offret. Om hon varit mobbad så finns det säkert en anledning till det, verkar folk tycka. Hon ser allt lite konstig ut. Jag skäms för att erkänna det.

Idag är sista dagen på sjukskrivningen. Min läkare sa att jag egentligen borde få någon sorts rehabilitering, men eftersom jag inte kommer att få fortsatt anställning så går det inte. ”Ingen” sjukskriver till arbetslöshet. I praktiken innebär det att jag ska ut på arbetsmarknaden som förklarad fullt frisk. Är jag det? Vet inte. När jag inte ska göra något utöver det vantliga är allt ok. När jag inte ska till doktorn eller till försäkringskassan mår jag riktigt bra. Däremot blir det helt annorlunda innan jag ska ut någonstans. Har svårt att sova och vaknar oftast med huvudvärk. Hur ska det gå på ett jobb? Hur ska det gå på en intervju? Hur ska jag svara på frågan om hur jag kan hantera stress? Den kommer, det gör den alltid.

Vad jag är ännu mer orolig för är att det kommer att bli likadant på nästa arbetsplats. Kommer jag att bli mobbad där också? Syns det på mig att jag är en sån som blir mobbad? Kommer jag att bli utbränd på det här nya stället också? Hur som helst måste jag skjuta undan alla såna tankar. Jag är formellt frisk i och med imorgon och då måste jag kunna agera som frisk. Imorgon ska jag till arbetsförmedlingen. Jag har två dagar då jag jobbar innan jag blir arbetslös, men de dagarna jobbar alla hemifrån.

Känner mig redan som en av de andra. En av de som inte kan åka på semester som alla andra. Man måste ju ”finnas till arbetsmarknadens förfogande”. Kommer heller inte att har råd med det. Jag jobbade 80 procent. När jag blev sjukskriven fick jag en viss procent av den lön jag hade. Redan där en avsevärd sänkning. Nu kommer jag att få en viss procent av min sjukersättning. Så semester är inte att tänka på. Ekonomin var ansträngd redan innan och nu blir det mycket värre. Jag är rädd.