Jag är inte sjukskriven idag. Känns både bra och dåligt. Bra därför att jag faktiskt mår mycket bättre än när jag gick hem den där gången före jul. Storgråtande och slutkörd. Kände mig helt värdelös. Visserligen kan jag ha de känslorna fortfarande. När något händer som får mig att bli påminnd om vad som hände. Jag mår också mycket bättre än den långa period när jag knappt orkade mig ur sägen. När de vanliga sysslorna var mig totalt övermäktiga. Och när de besök hos psykolog och läkare jag var tvungen att gå på var mer än jag egentligen orkade och som fick mig att vara så nära tanken på att ta mitt liv. Under hela den tiden var jag tvungen att hantera alla dessa papper som krävdes för att få sin försörjning. Kontakter med myndigheter och arbetsgivare.
Man måste vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk. Jag var inte det, men någonstans måsta man hitta kraften. Tillbaka till var jag började. Jag känner mig mycket bättre än jag gjort på länge. Men vad som känns dåligt med att vara förklarad som frisk är att nu kommer det att ställas ännu högre krav på mig. Krav som jag fortfarande känner som är för höga. Men någonstans måste man hitta kraften.
Idag tänkte jag ta mig till arbetsförmedlingen. Det är ett av de där sakerna jag måste orka. Fortfarande är det svårt att komma igång på morgonarna. Jag funderar alldeles för länge på vad jag ska ha på mig för att se ok ut. Hur jag ska ha håret. Ska jag sminka mig eller inte? Kommer de att se mig som den där sopan som jag känner mig som? När jag väl kommer dit, är det lugnt. Inte många sitter och väntar. Sist jag var arbetslös vad det alltid full aktivitet på arbetsförmedlingen. Långa väntetider.
Jag sätter mig ner och väntar. Då kommer en kvinna ut och frågar om hon kan hjälpa mig. Jag svarar halft om halvt med en fråga. Tänkte skriva in mig – eller – Jag får svaret att deras datorsystem ligger nere och att de inte kan skriva in mig annat än manuellt. När hon får klart för sig att min första arbetslösa dag är på onsdag ber hon mig om att komma tillbaka då. Jag andas tungt och inser att jag forfarande har mycket kvar att göra.