Ett läckt mejl talar för att Sony-chefer förra sommaren diskuterat med premiärminister David Cameron om lanseringen av tv-serien ”Outlander”. Serien handlar om skotska rebellers kamp mot Storbritannien och fick brittisk premiär för några veckor sedan, långt efter andra delar av världen.
Läs mer här.
Det finns ett nytt parti i Sverige! I många år har jag önskat att det fanns ett parti som var verkligt djurvänligt, och fanns det finns ett eller två som är riktigt miljövänliga och står för rättvisa. Jag tänkte ofta att Djurens rätt skulle ha kunnat bilda ett parti och nu har det (nästan) hänt.
Partiet är litet och alldeles nytt, men ändå röstade över 8000 personer på det. De har inte hunnit få ut valsedlar till alla distrikt. Där fick man skriva partiets namn (och vara väldigt noga med att skriva exakt rätt).
Deras partiprogram går mycket längre när det gäller djurskydd och djurens rättigheter än något annat parti.
Titta själv och se vad du tycker. Här hittar du partiets hemsida.
Jag brukar aldrig bry mig om politiska tal eller debatter. Almedalsveckan brukar vara totalt ointressant för mig. Dess uppgift verkar bara vara att locka till sig väljare, men när sen veckan är över syns väldigt lite av det som sagts, i partiernas politik. Vad var det då som var annorlunda? Jo, när jag ögnade igenom Svenska Dagbladet idag såg jag något oväntat. (Jo, det är sant, jag läser Svenska Dagbladet ibland. Jag försöker se dagliga händelser från olika håll för att få en så sann bild av händelser som det går.) Det oväntade var att jag just på SvD, denna mest mörkblå av tidningar, såg en ”recension” av Sjöstedts tal och den var oväntat positiv. Mycket märkligt. Det gjorde mig nyfiken så jag sökte mig till källan, dvs Vänsterpartiets egen hemsida, och laddade ner talet. Orkar aldrig med alla dessa videoklipp som finns överallt. Det är lättare att läsa innantill. Och jag blev också oväntat positiv till det jag läste. Oväntat, inte för att jag är mörkblå, det har jag aldrig varit, utan oväntat därför att det fanns något intressant i ett politiskt tal. Nedanstående punkter fann jag speciellt intressanta:
Jämställdheten – med sina egna tvillingar som exempel beskrev han den framtid de stod inför.
Om mina barn blir som genomsnittet så kommer min son att tjäna 3,6 miljoner kronormer under sitt liv än min dotter av en enda orsak. Att han är man. Det trista är att inkomstklyftan mellan män och kvinnor ökar som en konsekvens av borgerlig ekonomisk politik. Kvinnors arbete värderas fortfarande lägre än mäns.
Näthat – Han tog upp skillnader i hur män och kvinnor bemöts på nätet, med sig själv och Ulla Andersson (VPs ekonomiska talesperson) som exempel. Han uttrycker också sin rädsla över det samhälle som barnen kommer att växa upp i.
Jag vill bo i ett land där min son och dotter ska ha lika möjligheter att utvecklas till depersoner som de är och vill vara. Därför är jag feminist. Därför är jämställdheten så viktig för Vänsterpartiet. Feminismen genomsyrar vår politik, den är en självklar del av vår ideologi.
Han avslutar jämställdhetsdiskussionen med:
Vi behöver en regering som tar frågor om jämställdhet på allvar. En regering som minskar inkomstklyftan mellan kvinnor och män. En regering som ser till att kvinnojourerna får stöd så att de kan hjälpa hotade och misshandlade kvinnor. En regering som vill att vi ska dela lika på ansvaret för barn och hem. En regering med Vänsterpartiet.
Han går sen vidare och talar om privatiseringen. Här tar han upp många exempel på där det inte fungerat. Där verksamheter sålts för en förhållandevis låg summa och sen sålts vidare till en mycket högre. Alltså har köparen inte alls haft för avsikt att driva verksamheten utan bara köpt för ren vinst. Den vinsten som den ursprungliga köparen gjort är ju samtidigt en förlust för oss alla.
Han tar upp ett exempel med ett riskkapitalbolag som förutom andra skolor även ägde John Bauerskolkedjan. Och han läste bland annat på deras hemsida:
Jag gick in på det här riskkapitalbolagets hemsida. Där kan man läsa: ”Success is measured by the return to our investors”. ”Framgång mäts i avkastningen till våra investerare.”
Jag vet att läraren i klassrummet gör sitt allra bästa för eleverna. Men läraren har en skolledning ovanför sig och skolledningen har ett företag ovanför sig. Och det företaget har personer ovanför sig, personer som öppet erkänner att framgång mäts i avkastning till investerarna. Till dem säger vi: Nej. Det är inte så man mäter en skolas framgång. En skolas framgång mäts i vad eleverna har lärt sig, i om de har blivit självständigt tänkande människor. I om de mår bra och tycker om sin skola.
Han pratar här om vinsterna i välfärden. Det är lätt för honom att ge kängor åt Alliansens politik när det finns så många exempel där utförsäljningen gått snett. Jag var en av dem som propagerade mest för alternativ i skolutbudet. Och möjlighet till vinst är en av drivkrafterna för att göra ett bra jobb. Men jag håller med honom i att när vinstintresset är det enda som driver någon att ha skolverksamhet och som öppet erkänner att det är just avkastningen som är det enda viktiga så fungerar inte dagens privatisering. Alliansen har misslyckats om de önskat alternativ. Om de bara velat sälja ut verksamheter och sen låta någon annan göra vinsterna så har de väl lyckats. Om det senare alternativet så tycker jag att vi alla ska rösta bort dem eller åtminstone ”rösta med fötterna”. Låt er inte mutas av en egen dator utan se till vad syftet är med skolan ni tänker sätta era barn i. Är det att ge avkastning till investerarna eller att ge era barn en bra utbildning?
Han pratar sen vidare om miljön:
Att vända utvecklingen är vår uppgift och det brådskar. Halten av koldioxid i luften har stigit till över 400 ppm. Långt över gränsen till det hållbara. Tecknen på klimatförändringarna blir allt tydligare. Klimatflyktingarna allt fler. I det läget kan vi inte vara nöjda med att släppa ut mångdubbelt mer växthusgaser per svensk än vad vi vet att planeten tål.
Vi inser att den ekonomiska politiken inte kan frikopplas från klimatet och miljön. Men vi ser också att en klok investeringspolitik för att minska utsläppen av växthusgaser kommer att skapa tiotusentals nya arbeten.
Klimatförändringarna ställer en del svåra frågor som vi inte får undvika. Kan vi fortsätta flyga och äta kött i samma utsträckning som idag? Vi måste nog minska på flygandet och äta lite mindre kött. Kan vi fortsätta med en ekonomisk tillväxt som bygger på mer förbrukning av resurser som vi vet kommer att ta slut? Är det rimligt att några tar mycket mer miljöutrymme i anspråk än andra bara för att de är rikare?
Detta blev en väldigt lång redogörelse, men jag tog ändå upp en mycket liten del av vad Sjöstedt sa. Jag inser att det inte finns många konkreta förslag i talet, men det är ändå inte syftet med politiska tal. Det är så lätt att backa och säga att omständigheterna har ändrats så vi får skjuta den och den frågan på framtiden. Alla partier är skyldiga till detta och den detaljrikedom som krävs för ett konkret förslag ryms inte i ett tal. Däremot visar de på en vilja och en inriktning och det gör Sjösteds tal. Vänstern har anklagats för att vara ett extremistparti, men något extremt kunde jag inte hitta.
… på dessa isiga extremhögervindar som blåser i det här landet. Hur regimen använder media som en megafon för att vända folks värderingar genom halvsanningar, utelämnad fakta och rena lögner.
I valet hävdade de att de hade räddat jobben. I en granskning som expressen sen gjorde visade det sig att fler var arbetslösa än när deras första mandatperiod var slut än när den började. Naturligtvis är det inte så konstigt när företagen gick på halvfart och vi levde under oket av den internationella ekonomiska krisen, men istället för att säga något om att de skulle ta tag i frågan hävdade de istället motsatsen. Det hade blivit en lägre arbetslöshet. Och folk läste och trodde. Det är enklare att se till den egna plånboken istället för att tänka på att nyfattigdomen breder ut sig.
Jag kan berätta hur jag själv råkat ut för ”regimens” arbetslinje. Efter att ha arbetat 10 år på samma arbetsplats så blev jag arbetslös. Naturligtvis ändrades min situation radiakalt. Förutom att jag inte fick resa som jag ville. Längre resor måste meddelas till arbetsförmedlingen. Det var nytt för mig. Att jag sen med den lägre ersättningen inte hade råd att resa är ju en annan sak. Man lever på ett helt annat sätt när man har ett arbete än när man är arbetslös. Som tur var hade jag varken bil eller körkort, så jag behövde i alla fall inte sälja någon bil.
De pengar jag hämtade ut varje månad kom från min a-kassa. Dessa pengar hade jag inte kunnat få om jag inte hade betalat in några pengar dit. Trots detta såg folk snett på mig och kallade det jag fick ut för bidrag. Om jag inte hade betalat in pengarna till dem utan till mitt fondkonto hade jag kunnat leva på de pengarna utan att folk såg snett på mig. Under min förra arbetslöshet levde jag på fondpengarna som jag betalat in under min studietid, men denna gången hade företagens ekonomi förändrats så att det inte fanns så mycket kvar i mina fonder.
Då började jag min ”utbildning”. Jag kallar det så eftersom jag som arbetslös inte får utbilda mig. Om jag inte betalar det själv med studiemedel. Eftersom jag hade använt alla de terminer jag hade rätt till när jag skaffade mig min kandidatutbildning, KY-utbildning och övriga högskolekurser så var enda alternativet att utbilda mig hemma. Och den enda utbildning jag fick göra var att lära mig hur man blir en bra arbetssökande. Jag skrev upp mig i CV-databaser, lärde mig hur jag skrev bra CV-n, forskade om potentiella arbetsgivare och sökte jobb. Något annat fick jag inte göra som arbetslös. Förutom att finnas tillgänglig varje dag ifall någon skulle vilja kalla mig på intervju. Telefonen behövde vara påslagen och datorn online.
Samtidigt letade jag efter praktikplatser och det visade sig lika svårt att få som ett jobb. Flera av de jobb jag sökte var jag en av flera hundra som var intresserade. Mitt fina putsade CV försvann nog i pappershögarna. Till slut hittade jag en praktikplats och jag började arbeta. Jag var där heltid och det som krävdes av mig passade väl in med mina tidigare erfarenheter och utbildningar och min arbetsinsats var lika stor som de som var anställda och jag uppskattades för min arbetsinsats. Däremot kunde de inte anställa mig. De hade inte råd utan hade istället rader med praktikanter som avlöste varandra.
När de första 3 månaderna var slut ville arbetsförmedlingen skicka hem mig. Jag tjatade och tjatade på att få stanna och till slut gav de med sig. Trots att jag bara hämtade ut ”bidrag”, egentligen aktivitetsersättning, för mitt heltidsjobb ville jag stanna. Så jag stannade tre månader till innan fick börja tjata igen. Det enda sättet jag kunde få fortsätta att arbeta och inte bli hemskickad var att byta avdelning, vilket jag gjorde. Efter ytterligare 3 månader hjälpte inte några böner och jag blev hemskickad. Det kändes väldigt tråkigt och jag saknar mina arbetskamrater.
Ersättning jag får nu är exakt den samma när jag går hemma som när jag arbetade. Så enda skillnaden är att arbetsförmedlingen krävde att jag gick hem och att jag inte får arbeta. De följer helt de regler som den här regimen satt upp så jag anklagar inte dem. Men man undrar hur min praktik faller under regimens motto: ”det ska löna sig att arbeta”. Hur lönade det sig för mig att arbeta under de tio år jag gjorde det och sen under nästan ett år när jag praktiserade?