Författare: Maia

Vem lever på vem?

Skrev det här blogginlägget den 18 mars, 2011. Flyttar fram det till dagens datum med följande tillägg:

Uppdatering: Jag har ett jobb numera. Är jag inte någon parasit längre? Och har jag plötsligt fått en bättre arbetsmoral? Har jag rätt att tycka något? Är jag en bättre människa nu. Det finns nog folk som tycker det, men jag är i alla fall samma person som jag var då, för ett år sen.

Ursprungsinlägg: I detta nyliberala och karga Sverige som vi numera befinner oss i finns en rad nya uttryck som blivit populära. Vi är långt ifrån det glada åttiotalet som har kallats egoismens tidevarv. Åh om de samtida hade vetat att åttiotalet var bara en mild västanfläkt av det vi går igenom nu.

Här kommer en liten lista över ord och uttryck som kan vara bra att känna till.

Nyfriska = personer som en yrkesgrupp, läkarna, tidigare ansetts som för sjuka för att arbeta men som nu, med hjälp av almanackan plötsligt blivit helt arbetsföra.

Lata parasiter = uppfriskande uttryck för en grupp människor som arbetar heltid för 5000 kronor i månaden, 5000 kronor får alltså arbetsgivaren. Arbetstagarna själva ’lever på samhället’ genom att arbeta heltid för en bråkdel av den lön som kollegorna får.

Lever på samhället: en grupp människor som uppbär sjukersättning alternativt a-kassa som de tidigare betalat in till under sin yrkeskarriär. I övrigt, se ’lata parasiter’

Jobbskatteavdrag: byråkratiskt namn för en slags omvänd robinhoodmetod där personer får mer betalt för att göra samma jobb de gjorde förut medan gamla, sjuka eller arbetslösa får stå för notan. Varav en del faktiskt gör exakt samma jobb som den som får mer betalt. I övrigt, se ’lata parasiter’.

Jag avslutar som jag inledde: Vem lever på vem? Jag misstänker vad många skulle ha svarat under ’egoismens tidevarv’, men jag här helt säker på vad dagens ’egoister’ svarar: Det är deras fel. Deras fel att de fick en sjukdom. Deras fel att vi gick in i en global ekonomisk kris. Deras fel att många företag går sämre. Deras fel att företagen automatiskt sorterar undan långtidsarbetslösas ansökningar. Och naturligtvis är det deras fel att de valt att utbilda sig inom fel bransch. Så svaret blir självklart att det är ’parasiterna’ som lever på de välbärgade.

Jag minns när jag hörde en före detta östtysk medborgare hålla föredrag i Berlin. Han kom från en liten by som borde legat i väst, men av ett ödets nyck eller misstag från kartomritarna hamnade i öst. Han brukade säga till de som pratade i samma ordalag om de som kom från öst, som vi i Sverige pratar om ’parasiterna’: ”Tänk att de råkade rita kartan så exakt rätt”.

Så jag säger, tänk att de rika gjorde så helt rätt. Att de valde att inte insjukna. Att de valde rätt utbildning och dessutom rätt företag. Att det valde att hamna i en bransch som många år senare skulle klara sig igenom en ekonomisk kris. Vilken tur (eller skicklighet) att de valde precis rätt.

Jag väntar precis på att få besked om jag fått ett jobb jag sökt. Så vad händer då? Ifall jag faktiskt får jobbet. Går jag helt magiskt över till att inte vara parasit? Får jag plötsligt en bättre arbetsmoral? Blir jag helt magiskt bättre på att söka jobb och kan ge råd att alla parasiter som inte kan något? Får jag helt plötsligt rätt att ha åsikter om samhället. Det som jag förut förvägrades eftersom jag förut satt hemma och ’rullade tummarna’ (läs: arbeta helttid för fickpengar)? Eller kommer jag att alltid förbli en av de bespottade? Eller blir jag faktiskt en av de där lyckade som gjort allt precis rätt?

Jaja, det får tiden utvisa…


Det ska löna sig att arbeta …

Uppdatering: Visserligen har jag jobb nu, men min historia är fortfarande densamma. Det har inte lönat sig att arbeta för mig. Har det gjort det för dig? Detta inlägg var tidigare publicerat den 23 februari, 2011, men eftersom det är ett angeläget ämne har jag flyttat fram det till i år.

…säger farbror Reinfeldt. Och det låter väl bra, men stämmer det? Lönar det sig att arbeta i dagens Sverige? Jag har arbetat som hemsamarit, lärare på fängelse, stått i affär, varit assistent på särskolan och dessutom datalärare på gymnasium. Och det var just som lärare jag arbetat under de flesta åren av mitt liv. Tio år gav jag inom det yrket. Visserligen tjänade jag inte så mycket eftersom jag inte var behörig. Det kallas så när personer med yrkeskunnande och ämnesbehörighet arbetar inom sitt ämne. Motsatsen är att vara behörig lärare, vilket kan innebära att en musiklärare arbetar som lärare i franska.

Jag stannade där under tio år därför att det är svårt för tjejer att få jobb inom databranschen (som jag var utbildad för) och faktiskt därför att jag trivdes med mitt jobb. Som obehörig lärare har man ingen anställningstrygghet som de flesta andra i Sverige. De andra som inte har någon anställningstrygghet som t ex politiker och chefer har istället fallskärm, men obehöriga lärare kan skickas ut när kontraktet tar slut. För mig innebar det att jag fick söka mitt eget jobb varje år.

Som obehörig får man också de sämsta schemana. Lektioner som före lunch kan ligga i en byggnad och efter lunch i en annan. Om man sen räknar in promenaden mellan byggnaderna, avslutning av en lektion och uppstart av en annan så inser man lätt att en vilsam lunch inte är att tänka på. Jag minns många luncher som intagits promenerandes. Detta var rätt så stressande och läraryrket är ju inte känt för att vara det lugnaste heller. Som obehörig har man inte lika lätt att säga nej om något åläggs henne/honom heller så resultatet av mina tio år som lärare var att bli utbränd.

Jag fick de resurser som fanns att tillgå för oss och de är inte så stora, men det inkluderade läkarbesök och psykologkontakt och sjukskrivning. När ledningen insåg att jag inte var fast anställd drogs även dessa resurser in. Och när mitt kontrakt var tillända så sa min arbetsgivare att de inte hade några arbetsuppgifter för mig längre. Visserligen var jag obehörig, men det var också några andra som jobbat betydligt kortare än jag så jag kunde bara anta att det var för jag hade blivit utbränd. ”En uttjänt så nu tar vi in nästa…”

När jag sen inte hade någon anställning så sa försäkringskassan att jag inte kunde vara sjukskriven längre. Arbetslösa kan inte vara sjukskrivna så jag skickades till Arbetsförmedlingen med allt vad det innebär. Sen började en lång kamp att hitta jobb och det var inte det lättaste. Att jag sen skämde ut mig och storgrät vid ett av mina möten spelade ingen roll. Arbetslösa har inga rättigheter. Så till slut lyckades jag skaffa mig en praktikplats med heltidsarbete och jag var överlycklig. Att betalningen var samma som om jag gått hemma spelade ingen roll. Jag fick arbeta med något jag trivdes med och som jag hade kunskap om och det passade mig utmärkt. Det fortsatte jag med under nästan ett år innan arbetsförmedlingen sa att det inte ledde någonstans och jag fick sluta. Stället jag jobbade på tog in en ny praktikant och så fortsatte det.

Om man ska sammanfatta:

– Jag arbetade i tio år till lägre lön än andra som gjorde samma jobb.
– Jag hade ingen anställningstrygghet
– Jag saknade rätten att bli sjukskriven trots att jag var sjuk
– Jag arbetade heltid nästan under ett helt år för lägre än a-kassa

Så jag avslutar som jag inledde. Lönar det sig att arbeta i dagens Sverige? Det lönade sig i alla fall inte för mig.

Dehumanisering av ”fienden”

Det här är också ett av mina gamla blogginlägg. Jag är inte arbetslös längre, men det jag skriver om är skrämmande aktuellt. Därför har jag flyttat fram det till nu. Tidigare publicerat den 13 januari, 2011.

Under krig gör de som bestämmer, myndigheter, generaler mm diverse åtgärder för att höja stridsmoralen. En sådan åtgärd är att dehumanisera fienden. Man sprider ut hur onda de är och vad hemska saker de gör. Det är lättare att döda någon eller acceptera krigsförbrytelser om den man gör det emot är av en annan sort.

Denna teknik används också i andra sammanhang även när det inte är krig. De tillskriver negativa egenskaper hos vissa grupper av människor. De kan vara snikna, opålitliga eller kanske våldsamma. Då är det lättare att fösa in dessa människor i ghetton eller i vissa bostadsområden med ofta katastrofala händelser som följd.

Det används också numera flitigt gentemot sjuka och arbetslösa. Arbetslösa väljer att vara arbetslösa eftersom de inte vill söka alla jobb. De väljer att vara arbetslösa därför att de vill gå hemma. De väljer också att bli arbetslösa eftersom de saknar arbetsmoral. Vi har alla hört uttalandena, både från media, politikerna och personer i vår närhet.

Genom att se de arbetslösa som en annan sort är det lättare att glädjas åt att ha fått mer i plånboken eftersom de som fått mindre har sig själva att skylla. Likadant görs mot de som är sjuka. De vill egentligen ut att jobba trots att de kanske har ständig smärta eller har någon degenerativ sjukdom. Nu får de rätt att gå ut att jobba. Om det nu finns några jobb för någon med kanske 25 procents arbetsförmåga spelar ingen roll. De har ju redan varit sjuka så länge att nu måste de börja göra rätt för sig trots att många sjukdomar är kroniska och inte alls försvinner under den tid som politikerna satt upp som den tid man har rätt att vara sjuk i Sverige.

Dagligen ser vi bevis på hur omgivningen ser på de arbetslösa t ex. De ger gladeligen lektioner i hur man egentligen borde bete sig som arbetslös. ”Jojomensan, precis så gjorde jag när jag fick jobb”, säger de självsäkert men lyssnar sällan på mitt svar att det var så jag gjorde när jag fick mina tidigare jobb.

Jag är arbetslös och därför vet jag ingenting, jag kan ingenting och har inte någon rätt att yttra mig. Det är dehumanisering i dagens Sverige.

Vill du ha en 50 tummar 3D platt-tv…?

Jag fick den frågan från Lisa på till-dig.com. Eftersom jag inte riktigt vet vad det är så var jag tvungen att skriva till Lisa. Här är det öppna brevet till henne.

Hej Lisa!

En vad? Vad är 50 tummar? En tumme mitt i handen har jag hört talas om, men vem har egentligen 50 tummar? Det låter lite opraktiskt. Så Lisa, jag får nog ta och avstå från ditt erbjudande. Jag vill inte ha 50 tummar, det låter inte speciellt trevligt. 3D är ju trevligt, men det blir nog lite svårt med det handikappet som dessa 50 tummar skulle innebära.

Hälsningar Minwynn

Mitt liv som tårta

En av mina goda vänner hade ett inlägg på sin blogg där hon jämförde sitt liv med en tårta där varje tårtbit var delar i hennes liv. När jag läste om det blev jag först lite ledsen eftersom hennes tårta såg så annorlunda ut än min. Sen ändrade jag mig och tänkte att jag visst kunde skriva något liknande. Här har ni det, mitt liv som tårta. Tårtfatet med tårtan ser ganska konstig ut. En del bitar har bara några få lager, medan andra är fint dekorerade och har många lager. En del är är stora, andra är bara en tunn skiva eller är bara smulor kvar eftersom någon måste ha ätit av tårtbitarna. Här är delarna:

Jag själv: Ja, jag är en del i tårtan. Kan inte gärna undvika det, eller hur? Jag finns alltid här, hur mycket jag än försöker undvika det.

Hälsan: Denna del av tårtan ser lite medfaren ut. Delar av denna tårtbit har ätits på även om det märks att den en gång varit mycket fin. Den har många lager och dekorationer, men jag kan inte påminna mig att jag erbjudit någon att smaka, men det måste jag ju ha gjort.

Barn: Jag har beställt den delen delen från konditoriet i åratal, men de vägrar fortfarande att leverera. Det är viktigt för mig att få den för att min tårta ska kännas färdig. Den behövs för helheten.

Hem: Den här delen verkar vara samansatt av flera olika tårtbitar och får föreställa en hel bit. Nu hoppas jag att jag ska få den riktiga tårtbiten snart som jag beställde för flera år sen.

Pojkvän: Det verkar inte som de levererade den biten heller. Under åren har de levererat små kakor i väntan på den riktiga tårtbiten. Fast en gång för länge sen minns jag att jag hade en riktigt fin tårtbit, men någon måste ha ätit upp den.

Jobb: Den biten har någon ätit upp för mig. Jag borde verkligen hålla mig ifrån vänner som äter upp mina tårtbitar.

Kreativitet: Denna tårtbit är en av de finaste i tårtan. Den är väldigt hög och har många fina dekorationer och lager. En tårtbit att vara stolt över.

Familj: Denna bit har inte så många lager, men är ändå en stor bit av tårtan. Här finns också några vackra dekorationer.

Vänner: Även denna bit har få lager, men är ändå en stor bit av kakan.

Där är den, tårtan som är mitt liv. Den borde ha kunnat vara en väldigt fin och vacker kaka om alla bitar jag beställt hade kommit och om jag hade hållit mig ifrån de vänner som hela tiden stjäl av den. Hur ser din tårta ut?.

Stadskonst

Under det senaste året har jag rest runt lite grand i landet och överallt har jag mötts av fantastisk stadskonst. En del fula, mest vackra, men de flesta berörde på något sätt. Här är en av mina favoriter.

Man nästan säga att det är ett självporträtt också eftersom jag kom med på bilden.

Nyckelknippan

Har du tänkt på att en nyckelknippa kan säga så mycket om en människa? Har du något hängande i nyckelringen? Ett inplastat foto? En nalle kanske? Eller har du en kedja i den? Nallen kan ge trygghet. Fotot visar vilka du tycker om. Kedjan kan vara att du behöver den för att hitta nyckelknippan i en rörig väska.

Men en nyckelknippa kan visa så mycket annat. Det slog mig nyligen när jag såg min allt krympande samling nycklar. Nycklar kan symbolisera status, ansvar, aktivitet eller tom ett helt liv. Låter det konstigt? Låt mig förklara hur jag tänker.

Om man har ett aktivt liv har man kanske nyckeln till sin sommarstuga, båt, garage, förråd mm. Och många nycklar kan också visa att man har ansvar på sin arbetsplats. Ytterdörren, sitt eget privata kontor, huvudnyckeln till diverse dörrar, skåpsnycklar mm.

Om man istället är arbetslös försvinner alla de nycklar man tidigare hade till sin arbetsplats. Är man fattig har man inte råd med bil, så ingen bilnyckel, garagenyckel mm. Jag minns hur ledsen min morfar var när han flyttade hem till min mamma efter det att mormor dött. Han hade ingen egen bostad längre och behövde ingen nyckel. Ingen nyckel, inget liv.

Det samma måste de stackare känna som flyttar in till ålderdomshemmet. Måste kännas lite som att bli barn igen. Någon annan har ansvaret. Någon annan bestämmer.

Jag hoppas att jag snart får en mer välfylld nyckelknippa. Och det borde jag snart få eftersom jag snart tillhör de ”närandes” skara.  Tillbehören, kedjan, nallen allt det där trivs jag med, men en nyckelknippa med bara nyckeln hem känns tomt och ledsamt.

Visst finns det skitjobb!

Cecilia Verdinelli hade nyligen en artikel i Göteborgsposten som verkade vara ett svar på Lernfeldts tidigare artikel som jag skrivit om.

Visst finns det skitjobb

Verdinellis artikel ger mig tillbaka tron på medias roll som kritiskt organ. De kan ”hissa och dissa” för att använda ett folkligt uttryck och samtidigt ge skäl för det samma. De senaste åren verkar många tidningar ha ändrat inriktning och istället fungerar som propagandaplatform för den sittande regeringen. Väldigt lite negativt skrivs och väldigt lite granskning förekommer. Om det nu är så att den politik som förs är så bra varför kommer inga artiklar som visar det?

I det här fallet var det kanske inte så mycket granskande journalistik, men ändå visade den på en dialog. Denna dialog var visserligen mellan två journalister på tidningen. Debattfunktionen som är kopplad till varje artikel är fortfarande ganska så ensidig och får mig att minnas en episod från min högstadietid.

Skolan ville framstå som demokratisk och ”tvingade” några motvilliga elevrepresentanter att vara med på, de oftast tråkiga mötena. Vi hade rätt att yttra oss och rösta när vi kom till ”Övriga frågor”, men av någon anledning hann de aldrig dit. Istället råkade jag höra rektorn yttra följande kommentar på väg ut från mötet: ”Är barnen nöjda nu?”. Så känns kommentarsfunktionen på GP (och många andra tidningars).

Är läsarna nöjda nu? Nu har de fått sagt sitt. Vi svarar aldrig och ändrar oss aldrig, men allt för att verka demokratiska.

Skrivandets konst eller konsten att skriva

Vi har alla våra drivkrafter till varför vi skriver. En del kanske vill bli kända, andra kanske främst vill tjäna pengar. Ytterligare några vill ”synas”. Det här är mina drivkrafter.

Jag sätter mig ner framför datorn och startar Pages, mitt favoritprogram. Inser att det är ett exempel på min geekighet att programmet spelar så stor roll, men det gör det. Textsidan ser så vacker ut när den formas där och skönhet och text i kombination är viktigt.

Hur som helst är jag helt beroende av att få en tid för mig själv. Om jag nu lyckas forma mina tankar. Det är inte alltid det går så bra att göra det, men jag trivs alltid bäst när jag lyckas. Främst finns det två anledningar till att jag skriver. Antingen för att bearbeta min upprördhet över samhället i allmänhet eller min omgivnings fördomar. Då blir det artiklar, gärna lite kåserande. Skrivandet är också ett sätt att få utlopp för min kreativitet. Oftast blir det då skönlitteratur. Ser fram emot att få färdigt min nästa roman eller kanske min senaste novell.

Oavsett typen av skrivande så är formen oerhört viktig för mig. Jag filar på meningarna och läser högt för mig själv och smakar liksom på orden tills det faller som jag vill ha det. Är det tillräckligt skarpt? frågar jag mig, men ändå underhållande att läsa? Förstår folk vad jag menar? Kanske ska jag skriva om. Och så fortsätter det ända tills jag känner mig nöjd. Då låter jag mina närmaste läsa. Är de nöjda väntar en större publik.

Visserligen känns det spännande att låta en ”utomstående” läsa, men egentligen är det själva skrivprocessen som är det viktigaste. Jag hoppas alltid att få någon sorts feedback på mitt skrivande. Har jag lyckats att nå fram? Drog de på munnen när de läste? Gillade de den eller den formuleringen? Det värsta som kan hända är att de bara säger, ”bra skrivet” eller ”dåligt skrivet”. Jag vill veta vad som var bra eller vad som var dåligt.

Eller så blir de inspirerade av min text och börjar sin egen skrivprocess. Naturligtvis kan denna senare kommunikation leda till något väldigt intressant, men samtidigt svider det lite i mig. Hur var egentligen min text? Hur kan jag göra för att utvecklas? Tyck något, snälla.

Sedan skjuter jag bort datorn igen. Det blir inget skrivet ikväll. Inspirationen infann sig inte riktigt. Borde jag inte göra något nyttigt istället? Duktiga flickor gör ju det, fast någon sådan är jag ju inte längre. Duktigheten sög ur min livskraft och lämnade där ett tomrum som fortfarande väntar på någon eller något som kan fylla det. Någon gång kanske skrivandet gör det, men inte kväll, inte ännu.

Ingegerd Råman – enkelhet och funktionalitet i en estetisk blandning

I mitt arbete vill jag förena enkelhet, funktion och estetiska värden. En burk med lock är en burk med lock. Men det måste finnas värme, tanke, idé och poesi bakom”, förklarar Ingegerd.

Det är väldigt sällan jag hittar en enskild formgivare som verkligen gör mig imponerad. Att denna formgivare dessutom är trevlig är än mer ovanligt, men Ingegerd Råman är en av dem. Hon är helt prestigelös och försöker inte vara något hon inte är. Och varför skulle hon? Vad hon är, är något helt unikt i designerSverige.

Vanligtvis är en vas eller en glödlampa är precis vad de verkar, men i Råmans händer så förvandlas glaset till konst. Hennes skapelser är enkla men ändå väldigt unika. Ren elegans.