Det nyfriska Sverige

I dagens nätupplaga av Aftonbladet skriver utfärsäkrade Paulina i läsardebatten om att hennes ekonomi förgör henne. Att hon hamnat ikläm mellan försäkringskassa, sjukvård och politikernas hårdföra politik.

Enligt artikeln så fick hon aldrig den rehabilitering hon hade rätt till och hon får inte vara sjukskriven mer så det blir inte någon mer behandling heller. Detta är verklighet i dagens Sverige.

Historien om Paulina är inte ovanlig. Vi har alla sett rubrikerna om den utfärsäkrade det och det som tagit livet av sig. Konstigt nog ser vi aldrig några solskenshistorier om det motsatta. Om den utförsäkrade det och det som, med nedsatt arbetsförmåga trotsat den hårt ansatta arbetsmarknaden och fått jobb i konkurrens med helt friska personer. Jag väntar fortfarande på dessa artiklar som visar att regeringens politik fungerar. Visst vore det underbart? Att folk blir friska bara för att vi sätter ett tak i sjukförsäkringen?

Det jag blir mest beklämd av är när jag ser kommentarerna till texten. En mängd människor som menar att dessa sjuka människor i själva verket inte är sjuka. Att de ska bara ”ta sig i kragen och göra rätt för sig”. De menar, på fullt allvar, att en hel yrkeskår gör fel. Att de läkare som sjukskrivit förut inte har kunnat sitt jobb. Man undrar om det är fler yrkeskårer som inte kan sitt jobb. Och att vem som helst, helt utan läkarutbildning kan konstatera detta. Tänk om man tänkte så om andra yrkesgrupper.

Vi kan tänka oss Börje, 55 och byggnadsarbetare. Han kan inte göra sitt jobb. Förskollärare Anders 35, som aldrig ens besökt en byggarbetsplats, vet att Börje inte gör sitt jobb och borde därför få lägre lön.

Absurt? Ja det tycker jag också, men det hindrar inte ”svenska folket” att helt självsäkert uttala sig om läkares yrkeskunnande, vilket de faktiskt gör när de hävdar att de utförsäkrade inte är sjuka.

Om vi nu utgår ifrån, för diskussionens skull, att alliansens politik för utförsäkring är ett bra förslag. Att man från dag ett ska erbjuda de som blir sjuka rehabilitering för att de fortare ska tillbaka i arbete. På papperet låter det ju som ett bra förslag. Men hur kommer det sig att det tillämpas på människor som inte fått denna rehabilitering? Sjuka människor blir friska över en natt därför att de nått det uppställda antalet dagar.

Varför inte införa detta system för de som blir sjuka idag? Och hur kommer det sig att det infördes under en ekonomisk kris där massor av friska människor fick gå från sina jobb? De nyfriska människorna, som inte fått någon som helst rehabilitering måste då slåss mot helt friska människor på en ansträngd arbetsmarknad? Ger verkligen alliansen sitt förslag en reell möjliget att fungera? Hade inte förutsättningarna varit bättre om man väntat tills den ekonomiska krisen var över? Eller ska man vara så cynisk att misstänka att de egentligen inte bryr sig? Att man helt enkelt hoppas på att deras anhöriga ska ta hand om de nyfriska? Eller, hemska tanke, de hoppas att de nyfriska ska dö.

Ingen vet utom farbror Reinfeldt och hans gelikar. Om man nu inte räknar med alla Börje och Anders som är experter på att bedöma andras yrkeskunnande…

Jag blir så arg…

… på dessa isiga extremhögervindar som blåser i det här landet. Hur regimen använder media som en megafon för att vända folks värderingar genom halvsanningar, utelämnad fakta och rena lögner.

I valet hävdade de att de hade räddat jobben. I en granskning som expressen sen gjorde visade det sig att fler var arbetslösa än när deras första mandatperiod var slut än när den började. Naturligtvis är det inte så konstigt när företagen gick på halvfart och vi levde under oket av den internationella ekonomiska krisen, men istället för att säga något om  att de skulle ta tag i frågan hävdade de istället motsatsen. Det hade blivit en lägre arbetslöshet. Och folk läste och trodde. Det är enklare att se till den egna plånboken istället för att tänka på att nyfattigdomen breder ut sig.

Jag kan berätta hur jag själv råkat ut för ”regimens” arbetslinje. Efter att ha arbetat 10 år på samma arbetsplats så blev jag arbetslös. Naturligtvis ändrades min situation radiakalt. Förutom att jag inte fick resa som jag ville. Längre resor måste meddelas till arbetsförmedlingen. Det var nytt för mig. Att jag sen med den lägre ersättningen inte hade råd att resa är ju en annan sak. Man lever på ett helt annat sätt när man har ett arbete än när man är arbetslös. Som tur var hade jag varken bil eller körkort, så jag behövde i alla fall inte sälja någon bil.

De pengar jag hämtade ut varje månad kom från min a-kassa. Dessa pengar hade jag inte kunnat få om jag inte hade betalat in några pengar dit. Trots detta såg folk snett på mig och kallade det jag fick ut för bidrag. Om jag inte hade betalat in pengarna till dem utan till mitt fondkonto hade jag kunnat leva på de pengarna utan att folk såg snett på mig. Under min förra arbetslöshet levde jag på fondpengarna som jag betalat in under min studietid, men denna gången hade företagens ekonomi förändrats så att det inte fanns så mycket kvar i mina fonder.

Då började jag min ”utbildning”. Jag kallar det så eftersom jag som arbetslös inte får utbilda mig. Om jag inte betalar det själv med studiemedel. Eftersom jag hade använt alla de terminer jag hade rätt till när jag skaffade mig min kandidatutbildning, KY-utbildning och övriga högskolekurser så var enda alternativet att utbilda mig hemma. Och den enda utbildning jag fick göra var att lära mig hur man blir en bra arbetssökande. Jag skrev upp mig i CV-databaser, lärde mig hur jag skrev bra CV-n, forskade om potentiella arbetsgivare och sökte jobb. Något annat fick jag inte göra som arbetslös. Förutom att finnas tillgänglig varje dag ifall någon skulle vilja kalla mig på intervju. Telefonen behövde vara påslagen och datorn online.

Samtidigt letade jag efter praktikplatser och det visade sig lika svårt att få som ett jobb. Flera av de jobb jag sökte var jag en av flera hundra som var intresserade. Mitt fina putsade CV försvann nog i pappershögarna. Till slut hittade jag en praktikplats och jag började arbeta. Jag var där heltid och det som krävdes av mig passade väl in med mina tidigare erfarenheter och utbildningar och min arbetsinsats var lika stor som de som var anställda och jag uppskattades för min arbetsinsats. Däremot kunde de inte anställa mig. De hade inte råd utan hade istället rader med praktikanter som avlöste varandra.

När de första 3 månaderna var slut ville arbetsförmedlingen skicka hem mig. Jag tjatade och tjatade på att få stanna och till slut gav de med sig. Trots att jag bara hämtade ut ”bidrag”, egentligen aktivitetsersättning, för mitt heltidsjobb ville jag stanna. Så jag stannade tre månader till innan fick börja tjata igen. Det enda sättet jag kunde få fortsätta att arbeta och inte bli hemskickad var att byta avdelning, vilket jag gjorde. Efter ytterligare 3 månader hjälpte inte några böner och jag blev hemskickad. Det kändes väldigt tråkigt och jag saknar mina arbetskamrater.

Ersättning jag får nu är exakt den samma när jag går hemma som när jag arbetade. Så enda skillnaden är att arbetsförmedlingen krävde att jag gick hem och att jag inte får arbeta. De följer helt de regler som den här regimen satt upp så jag anklagar inte dem. Men man undrar hur min praktik faller under regimens motto: ”det ska löna sig att arbeta”. Hur lönade det sig för mig att arbeta under de tio år jag gjorde det och sen under nästan ett år när jag praktiserade?

Skitjobb och skitsnack

Malin Lernfelts artikel i Göteborgsposten gjorde mig inspirerad av att inte bara skriva detta blogginlägg utan kan till och med hjälpt mig på traven i mitt eget lilla korståg.

Malin Lernfelt går hårt ut med reaktionära åsikter i dagens GP. Åsikter som på många sätt påminner om dem man kunde läsa om i 30 talets media. Hon provoceras av personer som ”går hemma, och rullar tummarna, och blir försörjda”.

Man undrar vilka de är som hon menar blir försörjda av henne. Är det människor som fortfarande är sjuka men har blivit utförsäkrade och nu betalar hennes skattelättnader?

Eller är det alla dessa personer som jobbar heltid (praktiserar) för mycket liten ersättning trots att de tidigare arbetat och betalat för denna ersättning med en stor del av sin egen lön, samtidigt som Malin fått det mycket bättre ekonomiskt?

Vi lever i en internationell ekonomisk kris samtidigt som de som har jobb har fått det betydligt bättre ställt, så jag tycker att Malin Lernfelt ska ställa sig frågan: vem är det som lever på vem? Är det den sjuka som betalt sin sjukförsäkring, och kanske betalt till den i många år, eller är det den som bara får det bättre och bättre ekonomiskt?

Enligt Lernfelt är det tydligen bara folk som har ett arbete ska ha rätt att ha åsikter. Eller är det bara på Twitter de inte får yttra sig?

Om det nu är så som denna Malin hävdar, att det är de arbetslösas eget fel att de är arbetslösa, att dessa ”djupa tänkare” som hon så nedsättande benämner dem som vågar ha åsikter och dessutom väljer att ”rulla tummarna” och låta sig försörjas av de offentliga systemen, var är då alla dessa lediga platser som bara väntar på att besättas?

Kan inte Göteborgsposten göra en serie artiklar om alla de företag som inte kan få dessa lata människor att jobba hos dem? Det måste ju finnas mycket att skriva om när det finns så många ”djupa tänkare” i Sverige. Samtidigt kan ni ju skriva om alla de utförsäkrade som är så glada att de fått jobb. Ni kan ju börja er artikelserie på er egen tidning. Hur många utförsäkrade och långtidsarbetslösa har ni anställt? Det ska bli väldigt intressant att läsa om. Ni har ju redan skrivit om hur bra de här förslagen är.

Tangram

TangramVisdomspussel eller Tangram är ett pussel som ursprungligen kom från Kina. Jag har länge varit fascinerad av detta skenbart enkla spel som kan användas till så mycket. Det var till och med så att den store Edgar Allan Poe fängslades av Tangram. Pusslet består av 7 utsågade delar från en kvadratisk yta som kan bilda nästan vilken figur som helst.

Ibland beskriver man Tangram som ett pussel för barn och jag är säker på att många vuxna uppskattar det lika mycket som jag.

Jag kände mig riktigt stolt när jag skapade min första egna modell. Om jag ska vara ärlig, så har jag bara skapat en, men jag är övertygad om att jag kommer att göra fler nu när jag har börjat. Detta är min fjäril eller jag kanske ska kalla den Imago :)Imago

Jag är publicerad!!!

Min bok finns nu ute till försäljning. Egentligen är det ju inte min helt egna bok, men nog känns det så. Jag har ju varit med om allting ända sen från början, med bestämning av bokens namn, ordningen på texterna, detaljer om marknadsföringen, redigeringen av boken och val av omslagsbild. Och det är ju ändå första gången jag kommer att se mina texter i tryck. Hittills har jag bara sett ett korrekturex, men den såg likadan ut som den färdiga boken kommer att göra. Den finns att få tag på åtminstone fyra ställen på webben. Jag såg det idag för första gången med en pirrande känsla. Min bok ute:)