Tagg: reinfeldt

Vem lever på vem?

Skrev det här blogginlägget den 18 mars, 2011. Flyttar fram det till dagens datum med följande tillägg:

Uppdatering: Jag har ett jobb numera. Är jag inte någon parasit längre? Och har jag plötsligt fått en bättre arbetsmoral? Har jag rätt att tycka något? Är jag en bättre människa nu. Det finns nog folk som tycker det, men jag är i alla fall samma person som jag var då, för ett år sen.

Ursprungsinlägg: I detta nyliberala och karga Sverige som vi numera befinner oss i finns en rad nya uttryck som blivit populära. Vi är långt ifrån det glada åttiotalet som har kallats egoismens tidevarv. Åh om de samtida hade vetat att åttiotalet var bara en mild västanfläkt av det vi går igenom nu.

Här kommer en liten lista över ord och uttryck som kan vara bra att känna till.

Nyfriska = personer som en yrkesgrupp, läkarna, tidigare ansetts som för sjuka för att arbeta men som nu, med hjälp av almanackan plötsligt blivit helt arbetsföra.

Lata parasiter = uppfriskande uttryck för en grupp människor som arbetar heltid för 5000 kronor i månaden, 5000 kronor får alltså arbetsgivaren. Arbetstagarna själva ’lever på samhället’ genom att arbeta heltid för en bråkdel av den lön som kollegorna får.

Lever på samhället: en grupp människor som uppbär sjukersättning alternativt a-kassa som de tidigare betalat in till under sin yrkeskarriär. I övrigt, se ’lata parasiter’

Jobbskatteavdrag: byråkratiskt namn för en slags omvänd robinhoodmetod där personer får mer betalt för att göra samma jobb de gjorde förut medan gamla, sjuka eller arbetslösa får stå för notan. Varav en del faktiskt gör exakt samma jobb som den som får mer betalt. I övrigt, se ’lata parasiter’.

Jag avslutar som jag inledde: Vem lever på vem? Jag misstänker vad många skulle ha svarat under ’egoismens tidevarv’, men jag här helt säker på vad dagens ’egoister’ svarar: Det är deras fel. Deras fel att de fick en sjukdom. Deras fel att vi gick in i en global ekonomisk kris. Deras fel att många företag går sämre. Deras fel att företagen automatiskt sorterar undan långtidsarbetslösas ansökningar. Och naturligtvis är det deras fel att de valt att utbilda sig inom fel bransch. Så svaret blir självklart att det är ’parasiterna’ som lever på de välbärgade.

Jag minns när jag hörde en före detta östtysk medborgare hålla föredrag i Berlin. Han kom från en liten by som borde legat i väst, men av ett ödets nyck eller misstag från kartomritarna hamnade i öst. Han brukade säga till de som pratade i samma ordalag om de som kom från öst, som vi i Sverige pratar om ’parasiterna’: ”Tänk att de råkade rita kartan så exakt rätt”.

Så jag säger, tänk att de rika gjorde så helt rätt. Att de valde att inte insjukna. Att de valde rätt utbildning och dessutom rätt företag. Att det valde att hamna i en bransch som många år senare skulle klara sig igenom en ekonomisk kris. Vilken tur (eller skicklighet) att de valde precis rätt.

Jag väntar precis på att få besked om jag fått ett jobb jag sökt. Så vad händer då? Ifall jag faktiskt får jobbet. Går jag helt magiskt över till att inte vara parasit? Får jag plötsligt en bättre arbetsmoral? Blir jag helt magiskt bättre på att söka jobb och kan ge råd att alla parasiter som inte kan något? Får jag helt plötsligt rätt att ha åsikter om samhället. Det som jag förut förvägrades eftersom jag förut satt hemma och ’rullade tummarna’ (läs: arbeta helttid för fickpengar)? Eller kommer jag att alltid förbli en av de bespottade? Eller blir jag faktiskt en av de där lyckade som gjort allt precis rätt?

Jaja, det får tiden utvisa…


Det ska löna sig att arbeta …

Uppdatering: Visserligen har jag jobb nu, men min historia är fortfarande densamma. Det har inte lönat sig att arbeta för mig. Har det gjort det för dig? Detta inlägg var tidigare publicerat den 23 februari, 2011, men eftersom det är ett angeläget ämne har jag flyttat fram det till i år.

…säger farbror Reinfeldt. Och det låter väl bra, men stämmer det? Lönar det sig att arbeta i dagens Sverige? Jag har arbetat som hemsamarit, lärare på fängelse, stått i affär, varit assistent på särskolan och dessutom datalärare på gymnasium. Och det var just som lärare jag arbetat under de flesta åren av mitt liv. Tio år gav jag inom det yrket. Visserligen tjänade jag inte så mycket eftersom jag inte var behörig. Det kallas så när personer med yrkeskunnande och ämnesbehörighet arbetar inom sitt ämne. Motsatsen är att vara behörig lärare, vilket kan innebära att en musiklärare arbetar som lärare i franska.

Jag stannade där under tio år därför att det är svårt för tjejer att få jobb inom databranschen (som jag var utbildad för) och faktiskt därför att jag trivdes med mitt jobb. Som obehörig lärare har man ingen anställningstrygghet som de flesta andra i Sverige. De andra som inte har någon anställningstrygghet som t ex politiker och chefer har istället fallskärm, men obehöriga lärare kan skickas ut när kontraktet tar slut. För mig innebar det att jag fick söka mitt eget jobb varje år.

Som obehörig får man också de sämsta schemana. Lektioner som före lunch kan ligga i en byggnad och efter lunch i en annan. Om man sen räknar in promenaden mellan byggnaderna, avslutning av en lektion och uppstart av en annan så inser man lätt att en vilsam lunch inte är att tänka på. Jag minns många luncher som intagits promenerandes. Detta var rätt så stressande och läraryrket är ju inte känt för att vara det lugnaste heller. Som obehörig har man inte lika lätt att säga nej om något åläggs henne/honom heller så resultatet av mina tio år som lärare var att bli utbränd.

Jag fick de resurser som fanns att tillgå för oss och de är inte så stora, men det inkluderade läkarbesök och psykologkontakt och sjukskrivning. När ledningen insåg att jag inte var fast anställd drogs även dessa resurser in. Och när mitt kontrakt var tillända så sa min arbetsgivare att de inte hade några arbetsuppgifter för mig längre. Visserligen var jag obehörig, men det var också några andra som jobbat betydligt kortare än jag så jag kunde bara anta att det var för jag hade blivit utbränd. ”En uttjänt så nu tar vi in nästa…”

När jag sen inte hade någon anställning så sa försäkringskassan att jag inte kunde vara sjukskriven längre. Arbetslösa kan inte vara sjukskrivna så jag skickades till Arbetsförmedlingen med allt vad det innebär. Sen började en lång kamp att hitta jobb och det var inte det lättaste. Att jag sen skämde ut mig och storgrät vid ett av mina möten spelade ingen roll. Arbetslösa har inga rättigheter. Så till slut lyckades jag skaffa mig en praktikplats med heltidsarbete och jag var överlycklig. Att betalningen var samma som om jag gått hemma spelade ingen roll. Jag fick arbeta med något jag trivdes med och som jag hade kunskap om och det passade mig utmärkt. Det fortsatte jag med under nästan ett år innan arbetsförmedlingen sa att det inte ledde någonstans och jag fick sluta. Stället jag jobbade på tog in en ny praktikant och så fortsatte det.

Om man ska sammanfatta:

– Jag arbetade i tio år till lägre lön än andra som gjorde samma jobb.
– Jag hade ingen anställningstrygghet
– Jag saknade rätten att bli sjukskriven trots att jag var sjuk
– Jag arbetade heltid nästan under ett helt år för lägre än a-kassa

Så jag avslutar som jag inledde. Lönar det sig att arbeta i dagens Sverige? Det lönade sig i alla fall inte för mig.

Det nyfriska Sverige

I dagens nätupplaga av Aftonbladet skriver utfärsäkrade Paulina i läsardebatten om att hennes ekonomi förgör henne. Att hon hamnat ikläm mellan försäkringskassa, sjukvård och politikernas hårdföra politik.

Enligt artikeln så fick hon aldrig den rehabilitering hon hade rätt till och hon får inte vara sjukskriven mer så det blir inte någon mer behandling heller. Detta är verklighet i dagens Sverige.

Historien om Paulina är inte ovanlig. Vi har alla sett rubrikerna om den utfärsäkrade det och det som tagit livet av sig. Konstigt nog ser vi aldrig några solskenshistorier om det motsatta. Om den utförsäkrade det och det som, med nedsatt arbetsförmåga trotsat den hårt ansatta arbetsmarknaden och fått jobb i konkurrens med helt friska personer. Jag väntar fortfarande på dessa artiklar som visar att regeringens politik fungerar. Visst vore det underbart? Att folk blir friska bara för att vi sätter ett tak i sjukförsäkringen?

Det jag blir mest beklämd av är när jag ser kommentarerna till texten. En mängd människor som menar att dessa sjuka människor i själva verket inte är sjuka. Att de ska bara ”ta sig i kragen och göra rätt för sig”. De menar, på fullt allvar, att en hel yrkeskår gör fel. Att de läkare som sjukskrivit förut inte har kunnat sitt jobb. Man undrar om det är fler yrkeskårer som inte kan sitt jobb. Och att vem som helst, helt utan läkarutbildning kan konstatera detta. Tänk om man tänkte så om andra yrkesgrupper.

Vi kan tänka oss Börje, 55 och byggnadsarbetare. Han kan inte göra sitt jobb. Förskollärare Anders 35, som aldrig ens besökt en byggarbetsplats, vet att Börje inte gör sitt jobb och borde därför få lägre lön.

Absurt? Ja det tycker jag också, men det hindrar inte ”svenska folket” att helt självsäkert uttala sig om läkares yrkeskunnande, vilket de faktiskt gör när de hävdar att de utförsäkrade inte är sjuka.

Om vi nu utgår ifrån, för diskussionens skull, att alliansens politik för utförsäkring är ett bra förslag. Att man från dag ett ska erbjuda de som blir sjuka rehabilitering för att de fortare ska tillbaka i arbete. På papperet låter det ju som ett bra förslag. Men hur kommer det sig att det tillämpas på människor som inte fått denna rehabilitering? Sjuka människor blir friska över en natt därför att de nått det uppställda antalet dagar.

Varför inte införa detta system för de som blir sjuka idag? Och hur kommer det sig att det infördes under en ekonomisk kris där massor av friska människor fick gå från sina jobb? De nyfriska människorna, som inte fått någon som helst rehabilitering måste då slåss mot helt friska människor på en ansträngd arbetsmarknad? Ger verkligen alliansen sitt förslag en reell möjliget att fungera? Hade inte förutsättningarna varit bättre om man väntat tills den ekonomiska krisen var över? Eller ska man vara så cynisk att misstänka att de egentligen inte bryr sig? Att man helt enkelt hoppas på att deras anhöriga ska ta hand om de nyfriska? Eller, hemska tanke, de hoppas att de nyfriska ska dö.

Ingen vet utom farbror Reinfeldt och hans gelikar. Om man nu inte räknar med alla Börje och Anders som är experter på att bedöma andras yrkeskunnande…