Vi har alla våra drivkrafter till varför vi skriver. En del kanske vill bli kända, andra kanske främst vill tjäna pengar. Ytterligare några vill ”synas”. Det här är mina drivkrafter.
Jag sätter mig ner framför datorn och startar Pages, mitt favoritprogram. Inser att det är ett exempel på min geekighet att programmet spelar så stor roll, men det gör det. Textsidan ser så vacker ut när den formas där och skönhet och text i kombination är viktigt.
Hur som helst är jag helt beroende av att få en tid för mig själv. Om jag nu lyckas forma mina tankar. Det är inte alltid det går så bra att göra det, men jag trivs alltid bäst när jag lyckas. Främst finns det två anledningar till att jag skriver. Antingen för att bearbeta min upprördhet över samhället i allmänhet eller min omgivnings fördomar. Då blir det artiklar, gärna lite kåserande. Skrivandet är också ett sätt att få utlopp för min kreativitet. Oftast blir det då skönlitteratur. Ser fram emot att få färdigt min nästa roman eller kanske min senaste novell.
Oavsett typen av skrivande så är formen oerhört viktig för mig. Jag filar på meningarna och läser högt för mig själv och smakar liksom på orden tills det faller som jag vill ha det. Är det tillräckligt skarpt? frågar jag mig, men ändå underhållande att läsa? Förstår folk vad jag menar? Kanske ska jag skriva om. Och så fortsätter det ända tills jag känner mig nöjd. Då låter jag mina närmaste läsa. Är de nöjda väntar en större publik.
Visserligen känns det spännande att låta en ”utomstående” läsa, men egentligen är det själva skrivprocessen som är det viktigaste. Jag hoppas alltid att få någon sorts feedback på mitt skrivande. Har jag lyckats att nå fram? Drog de på munnen när de läste? Gillade de den eller den formuleringen? Det värsta som kan hända är att de bara säger, ”bra skrivet” eller ”dåligt skrivet”. Jag vill veta vad som var bra eller vad som var dåligt.
Eller så blir de inspirerade av min text och börjar sin egen skrivprocess. Naturligtvis kan denna senare kommunikation leda till något väldigt intressant, men samtidigt svider det lite i mig. Hur var egentligen min text? Hur kan jag göra för att utvecklas? Tyck något, snälla.
Sedan skjuter jag bort datorn igen. Det blir inget skrivet ikväll. Inspirationen infann sig inte riktigt. Borde jag inte göra något nyttigt istället? Duktiga flickor gör ju det, fast någon sådan är jag ju inte längre. Duktigheten sög ur min livskraft och lämnade där ett tomrum som fortfarande väntar på någon eller något som kan fylla det. Någon gång kanske skrivandet gör det, men inte kväll, inte ännu.