Det har nu gått några veckor sen allt hände och jag känner att jag orkar prata lite mer om händelserna senaste tiden. Allt från den det första chockande telefonsamtalet till den sista turen dit innan allt är är borta.
Jag väcktes tidigt en morgon av att telefonen ringde. Det var polisen som berättade för mig om det ofattbara att min stuga brann. De hade inte mycket mer information att ge mig men lovade att de skulle ringa tillbaka. Flera timmar senare ringed de och berättade att de hade lyckats att släcka elden. Jag var i ett chocktillstånd men det enda jag kunde jag kunde tänka på var att jag ville åka dit och får reda på omfattningen av förödelsen.
Polisen berättade för mig att jag inte fick åka dit förrän den tekniska undersökningen var avklarad och att de skulle ringa till mig när det var gjort. De ringde nästa dag och sa att de inte hade möjlighet att göra någon undersökning eftersom de måste vänta på det att det skulle kallna först. Mitt inre var i upplösningstillstånd. Jag fick inte åka dit och ingen hade några svar att ge mig.
Det gick ett par veckor när jag inte kunde göra något annat än att vänta. Det var jul och uppenbarligen är det högsäsong för bränder och försäkringsbolaget hade inte tid att utföra sin undersökning. Jag fick dock foton på utsidan av stugan. Det var fasansfullt att se sin gulliga lilla stuga i det skicket. Köksfönstret, som var helt svartbränt, hängde till hälften ut i trädgården. Där den nytillkomna utbyggnaden en gång varit fanns bara en hög av svartbrända rester. De små nya fönstren i det nyrenoverade vindsrummet var utslagna och rummet innanför verkade helt utbränt. Jag grät.
När jag äntligen tilläts att åka dit var när försäkringsbolaget skulle bedöma situationen. Första gången jag fick se det på riktigt innebar en chock för mig. Fotona jag hade fått sett var ingenting jämfört med att se det med egna ögon. Det var inte bara köksfönstret. Halva köket var borta och halva vindsvåningen. Det kändes nästan surrealistiskt att se hur det snöade in där jag brukade laga mat.
Nästa chock var att se vardagsrummet. Ingen kan föreställa sig hur fasansfullt det känns att se sina saker helt svarta i ett helt svart rum. Sot täckte golvet, väggarna och taket och en hel del av möblerna. Det som en gång varit tapeter och färg hängde i stora chok av brända rester från tak och väggar. Jag kände mig helt tom inuti när jag gick runt med kvinnan från försäkringsbolaget. ”Går inte att rädda”, ”Det måste rivas”, ”Inget värde”, ”Inte tillräckligt högt försäkrat” var några av de brottstycken av meningar som jag lyckades uppfatta.
INGET VÄRDE! Det var min sommarstuga hon pratade om. Den hade till och med varit mitt hem under några år när jag studerade. Det hade verkligen ett värde, ett väldigt högt värde för mig. Jag började se allting med hennes ögon. Naturligtvis skulle jag inte kunna rädda något från det chaos som branden lämnat efter sig. Jag åkte därifrån med bara några få minnessaker och med vetskapen om att stugan måste rivas och att jag inte skulle få tillräckligt med pengar för att kunna bygga upp det igen.
Jag var inte i sån psykisk balans att jag kunde göra något under en lång period. Julen närmade sig och jag försökte stänga ute allting som hade med branden att göra. Första vardagen efter jul fick jag tag på några som kunde hjälpa mig att få hem mina rökluktande möbler från stugan. De var fantastiska. De arbetade snabbt och var så snälla mot mig när jag pekade på alla de där svarta sakerna som jag inte var redo att skiljas från ännu. När jag äntligen fått hem alla möblerna började min tankeförmåga fungera lite bättre. Det som jag hade befarat varit bränt och skadat var bara sotigt. Det mesta gick att göra rent och resten kan väldigt lätt målas om. Så mycket betydde det där uttalandet om att allt saknade värde…
Då började jag inse vad nästa problem var. Jag hade en hel massa textilier i mina byrålådor. Trät hade sugit upp så mycket vätska när de brandmännen försökte släcka elden så jag kunde inte öppna dem. Jag förstod att om jag skulle behöva vänta tills våren skulle jag förlora allt det som låg i dem. Så under några veckors tid har jag nu försökt värma upp dem så mycket så att jag ska kunna öppna dem. Det är bara två kvar nu. Jag hoppas bara att det inte är för sent. Några av textilierna hade börjat lukta konstigt och det var inte från röken.
I förrgår åkte jag till stugan en sista gång innan den kommer att rivas. Jag ville försäkra mig om att jag fått med mig allt som gick att rädda. När jag kom dit insåg jag att jag hade glömt mer än jag trodde jag hade gjort. Byrån med marmorskiva t ex, som jag hade trott varit för långt gången för att rädda, var inte ens skadad. Sotig men inte bränd. Jag fyllde min ryggsäck med alla de där små minnesakerna som jag ville få med mig och flyttade ut resten av möblerna i ladan. Jag har ingen bil och jag kommer att vänta tills våren med att ta hem de sista sakerna. Jag blev så glad när jag insåg att de två pallarna som min morfar gjort inte alls var så skadade.
Igår så rasade allt för mig rent psykiskt. Jag som trott att allt var över. Att jag faktiskt hade lyckats hantera alla besvärligheter ganska bra. Jag tillbringade större delen av dagen med att gråta och var oförmögen att göra något av allt det jag hade planerat att göra. Jag tror att spänningen jag byggt upp under flera veckor plötsligen släppte och jag började känna igen. Gråten var bra för mig. Det var som tårarna tvättade bort det mesta av sorgen. Det finns faktiskt saker att vara tacksam över. Ingen blev skadad. Jag har lyckats rädda det mesta av sakerna från stugan trots att jag inte kommer att ha råd att bygga upp den igen med pengarna från försäkringsbolaget. Och jag har ändå kvar marken. Och försäkrningspengarna kommer att kunna hjälpa till att förbättra min besvärliga ekonomiska situation. Jag kommer att överleva det här:)