Författare: Minwynn

Manlig fägring

Köpte ett månadsmagasin för ett tag sen eftersom jag var intresserad av den special om utbrändhet som ingick. Läsarna kunde skicka in frågor och synpunkter. Detta var intressant att läsa. Bland annat undrade en man om tidningen bara vände sig till kvinnor eftersom man aldrig hade en man på första sidan.

En relevant fråga kände jag och läste tidningens svar. Detta gjorde mig både förvånad och upprörd. De skrev något raljrande om att visst kunde man göra det, men måste då räkna med att sälja hälften av de nummer man gjorde i vanliga fall.

Är verkligen folk så icke politiskt korrekta? Jag kan inte tänka mig att någon sådan undersökning kan ha genomförts. Och varför skulle folk i allmänhet inte vilja köpa en tidning när en man är på första sidan?

Jag är själv hjärtligt trött på alla smilande nunor av perfekt snygga kvinnor som blickar ut från tidningsframsidor. Kan tidningsredaktörerna verkligen mena att läsarna skulle överge tidningarna om de för en gång skull visade en man på första sidan?

Om det nu är så. Om jag tillhör en minoritet av Sveriges befolkning som faktiskt uppskattar en bild på en vacker man. Och om de flesta köper tidningar efter vilken nuna som visas på framsidan? Kan inte våra veckotidningsredaktörer stå lite på barrikaderna för en mer jämställd tidningsmarknad?

Minns vilken uppmärksamhet som visades när en av våra större klädkedjor för första gången visade en sexigt poserande Markus Schenkenberg istället för de vanliga reklambildern med porriga kvinnor. Tyvärr fullföljde de inte denna trevliga satsning. Året efter Markus visades intetsägande äldre män. Och efter det blev det enbart undernärda kvinnor som tycktes säga “kom och ta mig”. Skärpning!

Fram för lite manlig fägring på våra tidningar!!!

Har utseendet någon betydelse?

Skönheten ligger i betraktarens ögon sägs det. Ligger det någon sanning i det uttrycket? Kanske, men i vilket fall som helst så betyder utseendet en hel del, vad vi än tycker om det. Vissa verkar vara dömda att vara en av dem som får stå vid sidan och se på medan andra står i centrum och blir beundrade.

Själv har jag alltid känt att mitt utseende inte har räckt till. Har alltid varit den där snälla kompisen som inte varit “flickvänsmaterial”. Den som killarna gråter ut hos när tjejen lämnat dem och som alltid funnits till hands. Man kan i och för sig inte vara säker på om detta beror just på utseendet eller om det är något i min personlighet.

Det går alltid att bortförklara. Om en överviktig person inte får jobbet kan man ju alltid hävda att personen i fråga saknade social kompetens och att det absolut inte hade något att göra med utseendet. Trots detta visar många undersökningar att utseendet, som t ex längd och vikt, har stor betydelse för hur det går på en anställningsintervju.

På nätet har jag fått en chans, på gott och ont, att uppleva båda världarna. Jag har gått från att vara den där osynliga fula tjejen till att hamna i händelsernas centrum. Sen jag var tonåring har jag alltid hatat att vara med på bild och fotona som ändå finns har varit hemska. De få gånger jag visat upp någon av dessa bilder har jag fått samma reaktion från omgvningen på nätet som jag fått av personer jag träffat.

Men sen lärde jag mig att ta snygga självporträtt med smarta vinklar och bra ljus. Dessa bilder efterbehandlade jag sen i PhotoShop och vips hade jag bilder där jag såg ut som en fotomodell. Effekten var slående. Nu får jag så mycket uppmärksamhet att det blir jobbigt. Personer som aldrig tidigare brytt sig vill nu vara min vän. Någon vill skicka mig presenter från andra sidan jordklotet och komplimangerna “haglar” över mig. Jag är ju samma person som förut, varken trevligare eller mindre trevlig.

Visst är det roligt att känna sig snygg, men eftersom jag upplevt båda världarna, så har det inte så stor betydelse. Jag vet ju att jag bara blir uppmärksammad för mitt utseende. Detta utseende som jag egentligen “lånat”, med hjälp av min fotoskicklighet och min vana att hantera PhotoShop. Så vad betyder ett utseende egentligen? Man får inte fler vänner, bara mer uppmärksamhet. Och vad har det för betydelse egentligen?

Barbie för vuxna

Ett par veckor tidigare hade jag beställt den på nätet. Trots att det egentligen är så smidigt känns det alltid som det tar för lång tid. Först ska avtalet skrivas på och skickas tillbaka, så kommer det nya telefonnumret separat. Efter det är det bara att vänta. Förhoppningsvis ska den vara lika bra som det verkade när jag läste på om den. När jag jämförde den med andra i samma prisklass. Ok, jag vet. Jag erkänner, jag är en prylnörd. Jag älskar mina tekniska prylar. Har kvar alla mina gamla mobiltelefoner och datorer. Det har blivit lite fullt men… Som sagt, jag älskar dem.

Jag packar upp paketet som jag nyss hämtat på posten. Är så spänd på att få ta upp den och få testa den. Och där ligger det, den genomskinliga asken med lock i orange plast. Lyckan är fullständig. Plötsligt känner jag en slags dejá vú. Någon gång för länge sen har jag känt exakt likadant. Och så slår det mig. Varje gång jag packade upp en ny barbiedocka, Skipper eller någon av de andra fantastiska figurerna. Jo, jag vet också att det inte är så politiskt korrekt att gilla barbiedockor. De är plastiga och har stora bröst.

Jag lärde mig redan som liten att man inte fick tycka om dem. Och ju äldre jag blev förstod jag att mina växande bröst måste vara något fel. Och när jag sen hade smal midja också gjorde det att jag klädde mig i bylsiga kläder och försökt gömma mig.

Men tillbaka till min nya mobil. Jag leker med den. Riktigt kramar den:). Och så kommer jag på. Den måste få ett namn. Ett namn som speglar mina känslor för den. Barbie är det första jag kommer på, men eftersom mina känslor gentemot denna docka är lite kluvna fastnar jag för Skipper. Skipper är tillräckligt politiskt korrekt. Hon är plattbröstad och saknar helt midja. Precis som min nya W800. Leende pluggar jag in den i laddaren och börjar testa alla nya funktioner.