Författare: Minwynn

Månadshandel med “dramaten“

Jag har tagit för vana att handla månadshandel. Dels eftersom min ekonomi inte tillåter några impulsköp, dels därför att det är dumt att köpa onödiga saker. Eftersom jag saknar körkort, men framförallt för att jag vill skona vår miljö väljer jag att handla till fots med hjälp av min “dramaten“.

Visserligen så kanske det inte ser så coolt ut att dra omkring på en sån, men mycket har ändå hänt sen de där beiga rutiga varianterna som jag minns från min barndom. Och är inte vår miljö värd en del uppoffringar?

Idag var jag uppe tidigt för att handla. Trodde att det skulle mindre trång så tidigt. Men jag hade fel. Affären var fylld av äldre kvinnor och män. Mest kvinnor. Män verkar mera göra helgshoppingen. De män som var med drog kundvagnen och kvinnorna plockade till sig varorna.

Dessa äldre människor verkade inte gilla att handla. Humöret var inte det bästa. Alla verkade tycka att jag var i vägen med min ”dramaten”. Inte de, med sina stora kundvagnar eller rollatorer. Var är alla det där “tanterna” jag minns från min barndom? De där som drog sin lilla “dramaten” och promenerade för att köpa sin liter mjölk och limpa.

Många av dagens nya pensionärer susar omkring med sina stora dyra bensinslukande bilar och köper sitt kallskurna eller halvfabrikat. Dessa 40-talister som aldrig behövt spara. Som ramlade in på arbetsmarknaden utan problem och som nu har höga pensioner. De verkar tycka att miljötänkande är för andra. De har ju råd. Barnbarnen får väl andra tänka på.

Dessa pensionärer som tittade snett på mig med min “dramaten” tog minst lika stor plats i affären, men det var alltså jag som var i vägen. Trots det är jag inte berädd att falla för grupptrycket. Jag drar min “dramaten” för miljön hur ocoolt det än kan verka. Fast jag funderar på att handla senare på kvällen. Då har kanske också jag rätt att handla.

Steg i mörkret

Det jag ska berätta nu hände sent en höstnatt när min keesflicka behövde gå ut. Det var mökt, så mörkt att gatlyktorna endast lyckades lysa upp en smal sträng mitt på gatan. Regnet hade färgat asfalten mörkt grå och den kantades av bruna höstlöv. Då plötsligt hördes steg. Det var kanske inte riktigt det ljudet, men det påminde om det.

Både jag och min kees vände oss samtidigt om för att se var ljudet kom ifrån. Där, mitt på gatan, kom ett stort gult löv rullande. Det rörde sig ryckigt, men förvånansvärt rakt utefter gatan. Det konstigaste var att det hördes så högt. Hade jag blundat hade jag fortfarande haft illusionen av att någon gick där. Men någonting hindrade mig från det.

Jag stirrade fascinerat på lövet tills min hund drog mig in mot trädgården. Hon brukar alltid vilja sätta sig i grindhålet för att skicka meddelanden till förbipasserande hundar. Men nu drog hon sig snabbt inåt. Vad hade hon sett? Det sägs att hundar ser mer än människor. Hon skyndade sig att utföra sitt ärende och drog mig sedan mot dörren. Hon verkade har bråttom in i värmen.

Vad var det egentligen hon hade sett där ute i mörket?

Nyckelknippan

keysHar du tänkt på att en nyckelknippa kan säga så mycket om en människa? Har du något hängande i nyckelringen? Ett inplastat foto? En nalle kanske? Eller har du en kedja i den? Nallen kan ge trygghet. Fotot visar vilka du tycker om. Kedjan kan vara att du behöver den för att hitta nyckelknippan i en rörig väska.

Men en nyckelknippa kan visa så mycket annat. Det slog mig nyligen när jag såg min allt krympande samling nycklar. Nycklar kan symbilisera status, ansvar, aktivitet eller tom ett helt liv. Låter det konstigt? Låt mig förklara hur jag tänker.

Om man har ett aktivt liv har man kanske nyckeln till sin sommarstuga, båt, garage, förråd mm. Och många nycklar kan också visa att man har ansvar på sin arbetsplats. Ytterdörren, sitt eget privata kontor, huvudnyckeln till diverse dörrar, skåpsnycklar mm.

Om man istället är arbetslös försvinner alla de nycklar man tidigare hade till sin arbetsplats. Är man fattig har man inte råd med bil, så ingen bilnyckel, garagenyckel mm. Jag minns hur ledsen min morfar var när han flyttade hem till min mamma efter det att mormor dött. Han hade ingen egen bostad längre och behövde ingen nyckel. Ingen nyckel, inget liv.

Det samma måste de stackare känna som flyttar in till ålderdomshemmet. Måste kännas lite som att bli barn igen. Någon annan har ansvaret. Någon annan bestämmer.

Jag hoppas att jag snart får en mer välfylld nyckelknippa. Om jag får det där jobbet jag hoppas på får jag en nyckel till min arbetsplats igen. Tillbehören, kedjan, nallen allt det där trivs jag med, men en nyckelknippa med bara nyckeln hem känns tomt och ledsamt.

Rolig platsannons…

Letade platsannonser igen och fann en liten sak som roade mig. De sökte en allroundmedarbetare och nog verkade det vara någon som kunde lite av varje. De ville ha en som har avslutad sin gymnasieutbildning. Jodå, så långt är jag med. Social kompetens också. Det kan man någ säga att jag har. Noggrann och flexibel? Jovars det kan man nog kalla mig. Men nästa kvalifikation som önskades fick mig att le lite;). Hör här… : … eller har erfarenhet sedan tidigare av att varit ute och jobbat. Hmm, jobbat som vad? Florist? Byggarbetare? Eller kanske läkare? Ok, jobbat har jag:) Vart skickar jag min ansökan;)?

Midsommarafton och arbetslös…

Sitter hemma med min familj. Det regnar och alla andra är på någon slags fest. Kanske inte alla, men det känns så. Min arbetslöshet hänger över mig. Med alla krav och dålig ekonomi som följer. Varför kan inte myndigheter använda sig av morot istället för piska? Man kan säga saker på olika sätt. Antingen säga det så här: ”Söker du i hela Sverige har du mycket större möjligheter att hitta ett jobb du trivs med och som passar din kompetens”.

Ett sånt uttalande gör att man känner sig ”peppad” att gå in i arbetslösheten och se möjligheter istället för svårigheter. Om man istället får en kommentar som denna: ”Du måste söka i hela Sverige annars blir du av med dina ersättningar”. Hur känner man sig då? Jag fick ett uttalande som låg någonstans mitt emellan. Min reaktion blev först att jag gick hem och grät. Det kanske låter överspänt men var så jag såg det.

När den värsta upprörheten lagt sig kände jag mig mer arg. Jag ska visa dem. Jag ska fixa det här på mitt sätt och jag ska skaffa mig ett jobb som jag trivs med. Mitt val av arbetsuppgifter, mitt val av ort och mitt val av lön. Detta ska jag göra inom de regler som finns. Jag ska inte ungå dem, men jag ska också fixa det här utan piskor:). Jag kan och jag vill.

Skrev i blanketten för anmälan om arbetslöshet. Lovar och svär att jag talar sanning;). Intyg på det jag skrev kommer när jag fått dem skickade till mig. Hittade ingen adress att skicka blanketten så jag tar den med på måndag. Den kommer inte fram tidigare i posten ändå.

Sopor!

sopstation

Jag ägnar min första tid som arbetslös åt att städa ur garaget. Inte så kul kanske, men nödvändigt. I detta jobb ingår att åka i ”skytteltrafik” till återvinningscentralen. Vad jag menar är en större anläggning än de vanliga sopsorteringsstationerna där man lämnar burkar, flaskor, pappersförpackningar och tidningar. Här kan man lämna större grejer som grenar, hela soffor, elektronik, cyklar mm.

Konstigt nog hade jag aldrig förut varit på en sån station. Min tanke om såna innan var att det var en soptipp. En stinkande plats med fåglar cirklande omkring över alltihop. Och de som jobbade där var klädda i overaller och stövlar för att undgå smutsen. Det visade sig att min förutfattade mening om liknande platser inte alls stämde.

Man får köra upp på en ramp som kantas av diverse containrar med prydliga skyltar ovanför, grovsopor, träavfall,metallavfall,bilbatterier mm. Vissa skyltar/containrar återkommer och vissa finns det bara en av. Miljön är till stora delar helt manlig. De anställda är män och de flesta av de som lämnar skräpet är män. Ibland är någon kvinna med sin man och ger råd, men annars är skräplämnarna mestadels män. Jag känner mig lite i minoritet som ung kvinna utan den obligatoriska medföljande mannen;).

Det som förvånar mig mest är de anställda. De har visserligen någon form av overall, men inte alls av typen skyddkläder utan ser helt ”vanliga” ut. De har samlat dumpade växter av olika slag som de planterat i resväskor, skålar, papperskorgar eller liknande som folk lämnat. Det ser riktigt mysigt ut och stämningen är lugn och välkomnande.

Jag har ett par vändor kvar innan garaget och förrådet är färdigstädat och jag ser redan fram emot nästa besök på sopstationen.

Ej sjukskriven

Jag är inte sjukskriven idag. Känns både bra och dåligt. Bra därför att jag faktiskt mår mycket bättre än när jag gick hem den där gången före jul. Storgråtande och slutkörd. Kände mig helt värdelös. Visserligen kan jag ha de känslorna fortfarande. När något händer som får mig att bli påminnd om vad som hände. Jag mår också mycket bättre än den långa period när jag knappt orkade mig ur sägen. När de vanliga sysslorna var mig totalt övermäktiga. Och när de besök hos psykolog och läkare jag var tvungen att gå på var mer än jag egentligen orkade och som fick mig att vara så nära tanken på att ta mitt liv. Under hela den tiden var jag tvungen att hantera alla dessa papper som krävdes för att få sin försörjning. Kontakter med myndigheter och arbetsgivare.

Man måste vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk. Jag var inte det, men någonstans måsta man hitta kraften. Tillbaka till var jag började. Jag känner mig mycket bättre än jag gjort på länge. Men vad som känns dåligt med att vara förklarad som frisk är att nu kommer det att ställas ännu högre krav på mig. Krav som jag fortfarande känner som är för höga. Men någonstans måste man hitta kraften.

Idag tänkte jag ta mig till arbetsförmedlingen. Det är ett av de där sakerna jag måste orka. Fortfarande är det svårt att komma igång på morgonarna. Jag funderar alldeles för länge på vad jag ska ha på mig för att se ok ut. Hur jag ska ha håret. Ska jag sminka mig eller inte? Kommer de att se mig som den där sopan som jag känner mig som? När jag väl kommer dit, är det lugnt. Inte många sitter och väntar. Sist jag var arbetslös vad det alltid full aktivitet på arbetsförmedlingen. Långa väntetider.

Jag sätter mig ner och väntar. Då kommer en kvinna ut och frågar om hon kan hjälpa mig. Jag svarar halft om halvt med en fråga. Tänkte skriva in mig – eller – Jag får svaret att deras datorsystem ligger nere och att de inte kan skriva in mig annat än manuellt. När hon får klart för sig att min första arbetslösa dag är på onsdag ber hon mig om att komma tillbaka då. Jag andas tungt och inser att jag forfarande har mycket kvar att göra.

Sjuk eller inte?

Jag har inte varit på jobbet sen före jul. Utbränd och mobbad på jobbet. Nu sa jag det. Det känns nästan lite pinsamt att erkänna. Både det att man är utbränd men än mer att erkänna att man blivit mobbad. Det finns en tendens i dagens samhälle att anklaga offret. Om hon varit mobbad så finns det säkert en anledning till det, verkar folk tycka. Hon ser allt lite konstig ut. Jag skäms för att erkänna det.

Idag är sista dagen på sjukskrivningen. Min läkare sa att jag egentligen borde få någon sorts rehabilitering, men eftersom jag inte kommer att få fortsatt anställning så går det inte. ”Ingen” sjukskriver till arbetslöshet. I praktiken innebär det att jag ska ut på arbetsmarknaden som förklarad fullt frisk. Är jag det? Vet inte. När jag inte ska göra något utöver det vantliga är allt ok. När jag inte ska till doktorn eller till försäkringskassan mår jag riktigt bra. Däremot blir det helt annorlunda innan jag ska ut någonstans. Har svårt att sova och vaknar oftast med huvudvärk. Hur ska det gå på ett jobb? Hur ska det gå på en intervju? Hur ska jag svara på frågan om hur jag kan hantera stress? Den kommer, det gör den alltid.

Vad jag är ännu mer orolig för är att det kommer att bli likadant på nästa arbetsplats. Kommer jag att bli mobbad där också? Syns det på mig att jag är en sån som blir mobbad? Kommer jag att bli utbränd på det här nya stället också? Hur som helst måste jag skjuta undan alla såna tankar. Jag är formellt frisk i och med imorgon och då måste jag kunna agera som frisk. Imorgon ska jag till arbetsförmedlingen. Jag har två dagar då jag jobbar innan jag blir arbetslös, men de dagarna jobbar alla hemifrån.

Känner mig redan som en av de andra. En av de som inte kan åka på semester som alla andra. Man måste ju ”finnas till arbetsmarknadens förfogande”. Kommer heller inte att har råd med det. Jag jobbade 80 procent. När jag blev sjukskriven fick jag en viss procent av den lön jag hade. Redan där en avsevärd sänkning. Nu kommer jag att få en viss procent av min sjukersättning. Så semester är inte att tänka på. Ekonomin var ansträngd redan innan och nu blir det mycket värre. Jag är rädd.

Jag ska sy kassar!

Häromdagen var jag iväg och köpte tyger. Nu ska jag designa ett par kassar. Det ska bli så kul att sy dem, men ännu roligare att använda dem. Längre fram, när jag har råd, ska jag beställa tyger med mitt eget mönster på. Det kommer att vara helt fantastiskt. :)

Glasbubblan

GlasbubblaJag är fast i en bubbla. Inte ett glasberg, men väl en sfär av glas. Utanför verkar livet rusa förbi. Barn växer upp, gifter sig och får egna barn. De reser, jobbar och shoppar. Kort sagt, de har ett liv. Inne i bubblan händer inget. Jag jobbar inte, träffar ingen eller får barn. Jag kan inget annat än att betrakta de andra. De som har ett liv. Något jag saknar.

Jag betraktar mig själv inne i bubblan. För de andra syns jag inte, finns inte. Tiden verkar stå stilla inne i bubblan. Jag är den samma. Inget händer, inget förrändras.

Någon därute, hjälp mig, se mig. Krossa bubblan. Jag vill ut. Ut i er värld. Jag vill leva – igen.