Författare: Minwynn

iPaden – en fantastisk liten leksak

Häromdagen följde jag Apples Keynote live via Twitter och livebloggar. Egentligen har jag aldrig varit speciellt intresserad av att följa dessa trots att jag är en mactjej i själ och hjärta ända sedan MacPlusen. Den här gången blev jag gjorde jag ett undantag eftersom jag drogs med av den allmänna yran som följde i spåren av keynoten.

När jag såg de första bilderna av den nya iPaden blev jag faschinerad men inte så imponerad. Jag är fattig och detta skulle säkert bara bli en i raden av alla de där leksakerna som de rika kidsen samlar på sig. När jag sen läste vidare blev jag mer och mer fast. Jag ville bara skrika: ”Jag vill vill vill ha en!!!!!”. Jag läste Stephen Frys intressanta artikel om iPaden och håller med om vad han säger, men känner ändå att jag vill lägga till en del.

Jag kommer inte att bidra med några ”pad” (kan betyda binda på engelska) skämt eller stämma in i den negativa kör av negativa röster som r eniga om det dåliga valet av namn. Visserligen anser jag också att de kunde valt ett bättre namn, men å andra sidan är jag inte 12 år längre. Jag kan säga ordet ”pad” och även binda naturligtvis utan att fnissa. Det finns en rad produkter med ordet pad i produktnamnet som ingen tycker är det minsta skrattretande.

Detta är huvudanledningarna till att jag vill ha en iPad och det är också de anledningar som gör att jag tror att den kommer att bli en fantastisk succé.

1) Priset – Alla har faktiskt inte råd med en iPhone eller en laptop.

2) Storleken – Den är verkligen mer bärbar än en laptop.

3) Kvaliteten – Om man ska tro det man ser på reklamvideorna är skärmen klart bättre än den på de små Netbookarna.

4) Programmen – Vilken annan pryl kör både iPhone apps och de fantastiska Macprogrammen som i still med programpaketen iWork och iLife?

5) Gulligheten – Jag vet att det är en fånig anledning, men den är helt klart både vackrare och sötare än andra småprylar som den fula Kindlen t ex eller de idiotiska skära eee-netbookarna.

6) Produktiviteten – Storleken i kombination med användbarheten gör att den blir unik. Det stora tangentbordet, antingen via blåtand eller det virtuella gör att du kan skriva snabbare än t ex på en liten pekskärm á la iPhone.

7) Praktisk – iBookprogrammet verkar både snyggare och mer lättanvänt än andra liknande program samtidigt som prylen är lätt att ta med sig.

Vänner, fiender och de där mittemellan

Jag läste en gång vad någon smart person hade sagt om att man kunde dela in folk i två grupper. Änglar och de som sticker hål på ballonger. Änglar är de där i din närhet som får dig att må bättre. De som gör dig stark. De är ovanliga och underbara människor som du måste odla för att behålla i ditt liv.

Ballongstickarna är de som gör sitt bästa för att krossa dina drömmar. De som drar ner dig. De lever för att få andra att känna sig små och obetydliga så att de själva ska kunna växa.

Jag skulle vilja lägga till en grupp till det uttrycket. De som skiter i dig, mittemellanmänniskorna. I min värld är de den största gruppen. Människor som bara ignorerar dig. De som vänder dig ryggen. De pratar kanske med dig någon gång ibland när det inte finns någon annan närvarande, men så fort vem som helst dyker upp så sticker de ifrån dig.

Jag har redan, sen lång tid tillbaka, vänt ryggen åt ballongstickarna. Nu har turen kommit att även låta mittemellanfolket försvinna ur mitt liv. De suger ut min energi och, på vissa sätt, gör de mig ännu ledsnare än ballongstickarna.

Jag kommer antagligen att bli ganska ensam, men ensam är bättre än att vara ledsen. Fortfarande finns det några enstaka änglar i mitt liv och jag hoppas att ni vet vilka ni är. Nu vinkar jag adjö till mittemellanmänniskorna, men de kommer antagligen aldrig att ens inse att jag är borta. Och det är troligtvis bäst att låta det vara så.

När ens liv rasar samman!

Några av de saker som "saknade värde"
Några av de saker som "saknade värde"

Det har nu gått några veckor sen allt hände och jag känner att jag orkar prata lite mer om händelserna senaste tiden. Allt från den det första chockande telefonsamtalet till den sista turen dit innan allt är är borta.

Jag väcktes tidigt en morgon av att telefonen ringde. Det var polisen som berättade för mig om det ofattbara att min stuga brann. De hade inte mycket mer information att ge mig men lovade att de skulle ringa tillbaka. Flera timmar senare ringed de och berättade att de hade lyckats att släcka elden. Jag var i ett chocktillstånd men det enda jag kunde jag kunde tänka på var att jag ville åka dit och får reda på omfattningen av förödelsen.

Polisen berättade för mig att jag inte fick åka dit förrän den tekniska undersökningen var avklarad och att de skulle ringa till mig när det var gjort. De ringde nästa dag och sa att de inte hade möjlighet att göra någon undersökning eftersom de måste vänta på det att det skulle kallna först. Mitt inre var i upplösningstillstånd. Jag fick inte åka dit och ingen hade några svar att ge mig.

Det gick ett par veckor när jag inte kunde göra något annat än att vänta. Det var jul och uppenbarligen är det högsäsong för bränder och försäkringsbolaget hade inte tid att utföra sin undersökning. Jag fick dock foton på utsidan av stugan. Det var fasansfullt att se sin gulliga lilla stuga i det skicket. Köksfönstret, som var helt svartbränt, hängde till hälften ut i trädgården. Där den nytillkomna utbyggnaden en gång varit fanns bara en hög av svartbrända rester. De små nya fönstren i det nyrenoverade vindsrummet var utslagna och rummet innanför verkade helt utbränt. Jag grät.

När jag äntligen tilläts att åka dit var när försäkringsbolaget skulle bedöma situationen. Första gången jag fick se det på riktigt innebar en chock för mig. Fotona jag hade fått sett var ingenting jämfört med att se det med egna ögon. Det var inte bara köksfönstret. Halva köket var borta och halva vindsvåningen. Det kändes nästan surrealistiskt att se hur det snöade in där jag brukade laga mat.

Nästa chock var att se vardagsrummet. Ingen kan föreställa sig hur fasansfullt det känns att se sina saker helt svarta i ett helt svart rum. Sot täckte golvet, väggarna och taket och en hel del av möblerna. Det som en gång varit tapeter och färg hängde i stora chok av brända rester från tak och väggar. Jag kände mig helt tom inuti när jag gick runt med kvinnan från försäkringsbolaget. ”Går inte att rädda”, ”Det måste rivas”, ”Inget värde”, ”Inte tillräckligt högt försäkrat” var några av de brottstycken av meningar som jag lyckades uppfatta.

INGET VÄRDE! Det var min sommarstuga hon pratade om. Den hade till och med varit mitt hem under några år när jag studerade. Det hade verkligen ett värde, ett väldigt högt värde för mig. Jag började se allting med hennes ögon. Naturligtvis skulle jag inte kunna rädda något från det chaos som branden lämnat efter sig. Jag åkte därifrån med bara några få minnessaker och med vetskapen om att stugan måste rivas och att jag inte skulle få tillräckligt med pengar för att kunna bygga upp det igen.

Jag var inte i sån psykisk balans att jag kunde göra något under en lång period. Julen närmade sig och jag försökte stänga ute allting som hade med branden att göra. Första vardagen efter jul fick jag tag på några som kunde hjälpa mig att få hem mina rökluktande möbler från stugan. De var fantastiska. De arbetade snabbt och var så snälla mot mig när jag pekade på alla de där svarta sakerna som jag inte var redo att skiljas från ännu. När jag äntligen fått hem alla möblerna började min tankeförmåga fungera lite bättre. Det som jag hade befarat varit bränt och skadat var bara sotigt. Det mesta gick att göra rent och resten kan väldigt lätt målas om. Så mycket betydde det där uttalandet om att allt saknade värde…

Då började jag inse vad nästa problem var. Jag hade en hel massa textilier i mina byrålådor. Trät hade sugit upp så mycket vätska när de brandmännen försökte släcka elden så jag kunde inte öppna dem. Jag förstod att om jag skulle behöva vänta tills våren skulle jag förlora allt det som låg i dem. Så under några veckors tid har jag nu försökt värma upp dem så mycket så att jag ska kunna öppna dem. Det är bara två kvar nu. Jag hoppas bara att det inte är för sent. Några av textilierna hade börjat lukta konstigt och det var inte från röken.

I förrgår åkte jag till stugan en sista gång innan den kommer att rivas. Jag ville försäkra mig om att jag fått med mig allt som gick att rädda. När jag kom dit insåg jag att jag hade glömt mer än jag trodde jag hade gjort. Byrån med marmorskiva t ex, som jag hade trott varit för långt gången för att rädda, var inte ens skadad. Sotig men inte bränd. Jag fyllde min ryggsäck med alla de där små minnesakerna som jag ville få med mig och flyttade ut resten av möblerna i ladan. Jag har ingen bil och jag kommer att vänta tills våren med att ta hem de sista sakerna. Jag blev så glad när jag insåg att de två pallarna som min morfar gjort inte alls var så skadade.

Igår så rasade allt för mig rent psykiskt. Jag som trott att allt var över. Att jag faktiskt hade lyckats hantera alla besvärligheter ganska bra. Jag tillbringade större delen av dagen med att gråta och var oförmögen att göra något av allt det jag hade planerat att göra. Jag tror att spänningen jag byggt upp under flera veckor plötsligen släppte och jag började känna igen. Gråten var bra för mig. Det var som tårarna tvättade bort det mesta av sorgen. Det finns faktiskt saker att vara tacksam över. Ingen blev skadad. Jag har lyckats rädda det mesta av sakerna från stugan trots att jag inte kommer att ha råd att bygga upp den igen med pengarna från försäkringsbolaget. Och jag har ändå kvar marken. Och försäkrningspengarna kommer att kunna hjälpa till att förbättra min besvärliga ekonomiska situation. Jag kommer att överleva det här:)

”Snicksnack, jag vill ha det så här så jag gör som jag vill”

Mymlan var ingen vanlig mymla. De flesta andra mymlor var väldigt nöjda med sina liv och sig själva. De kände sig aldrig ensamma utan var alltid väldig bekväma med sig själva. Mymlan hade nog en gång varit sådan. Men det var för så länge sen att hon nästan glömt det själv. Hon mindes att hon en gång när hon var liten och de andra småmymlorna, småhomsorna och de andra knytten hade försökt reta henne så hade hon bara knyckt på den där stolta mymlenacken och svarat: ”Snicksnack, jag vill ha det så här så jag gör som jag vill”. De andra hade då låtit henne vara ifred eftersom det oftast är mycket svårare att mobba någon som inte alls bryr sig om att bli ledsen eller ens arg.

Mymlan, som egentligen inte hette Mymlan utan något helt annat, suckade och tänkte att hon aldrig skulle kunna bli den där stolta och självsäkra mymla som hon en gång var. Så Mymlan kröp ihop och drog det tjocka duntäcket om sig och tänkte många dystra tankar. ”Jag går i ide som alla de där lyckliga familjerna gör”, tänkte hon sorgset, eller i alla fall åker på semester till exotiska platser. Det senare visste hon att det inte skulle vara möjligt efter hon inte hade tillräckligt med penningar för annat än det absolut nödvändigaste. Mymlan, som det flesta antingen hade glömt namnet på eller i alla fall inte brydde sig om, stannade i sitt ide i många månader. Hon gjorde det långt mycket längre än den där första vintern. ”Jag har vinter inne i mig”, sa hon till sig själv. ”Jag stannar här om jag vill”, la hon till även om hon inte alls var så självsäker som hon lät.

Men så en dag vaknade hon ur sitt ide med en ny tanke i huvudet. Egentligen visste hon inte själv hur det kom sig, men det var något nytt i luften kände hon. Hon reste sig upp och ordnade till den där stolta mymlefrisyren och knyckte på nacken och sa till sig själv: ”Snicksnack, jag vill ha det så här så jag gör som jag vill”. Det var inte riktigt sant det där. Det fanns mycket i hennes liv som hon alls inte vill göra, men ingen, inte några elaka gafsor eller träiga hemuler skulle få tala om för henne vad hon skulle göra eller inte göra. Nu skulle de få se, alla de där som talade illa om henne eller struntade i henne. ”Jag ska bli den där gamla mymlan igen”, sa hon till sig själv och kände nästan att det höll på att hända. ”Det kommer inte att bli lätt, men det är idag allting börjar”, sa hon uppmuntrande till sig själv.

Hon drog fram en anteckningsbok och började skriva:

– Jämför dig inte med någon annan.

Detta var en ganska vanlig mymletanke hos de andra mymlorna, men för den här mymlan var det viktigt att påminna sig det. Det är verkligen ingen idé att försöka bli någon annan än den du är. De andra har mycket större erfarenhet att vara den de är och du skulle bara själv bli olycklig om du försökte bli som dessa andra.

– Se dig själv med dina egna ögon och inte andras.

Du är den enda som har har de tillräckliga kunskaperna om att bedöma dig själv och ditt agerande. Alla andra gör bedömningen efter sina egna erfarenheter och förstår inte. Så varför låta dem kritisera dig? De har varken någon rätt eller tillräcklig förmåga att göra det.

– Sätt upp stora mål och låt det ta tid att nå dem.

Att arbeta mot ett (eller flera mål) är viktigt. De ger dig en känsla av att det du gör är viktigt. Och vet du? Det är viktigt. Det är ditt liv och du har bara ett.

– Men glöm för all del inte de små målen.

När man fokuserar på de där stora målen är det så lätt att glömma de där små dagliga guldkornen. Att vänta på att de stora målen gör att man så lätt glömmer dagen. ”Tänk så lyxigt det känns med en stor kanna nybryggt te”, tänkte Mymlan förnöjt.

– Fokusera på det positiva och arbeta på att se allt det där negativa som något som du kan använda till något bra.

Även om du har haft mycket sorgligt i ditt liv så blir inget bättre av att ständigt tycka synd om dig själv. Då drabbas du ju flera gånger av samma sak.

– Lev till största delen i nuet.

Om du ständigt tänker på allt det där bra som hände förr eller allt det där dåliga som du drabbats av så missar du dagen. Gläds åt det som varit, men fokusera på nuet. Det är nu du formar den där framtiden som du drömmer om.

– Fokusera på det som är bra i ditt liv.

Även om det finns mycket i ditt liv du vill ändra på och även om mycket sorgligt kanske hänt dig så är det dessa saker som hindrar dig från förändring. De gör dig svag och hindrar dig från att skapa det liv du vill ha. De positiva sakerna, även om de kanske inte är så många, är de som gör dig stark. Om dina gamla vänner struntar i dig, glöm dem och gå vidare. Om du inte har så många vänner, bli din egen bästa vän och fokusera på de vänner som verkligen betyder något.

”Min framtid börjar idag!”, sa Mymlan högt för sig själv och menade det faktiskt för första gången på väldigt väldigt länge.

Pysseldags på AF

Imorgon är det pysseltid igen. En gång i månaden går jag till arbetsförmedlingen för att få påskrivet att jag inte jobbat med något under den senaste månaden och att jag inte varit sjuk under den tiden. Och varje gång så infinner sig en hel del funderingar. Hur kan min handläggare veta om jag arbetat eller om jag varit sjuk? Vad betyder den underskriften? Skulle jag själv vilja sätta min underskrift så där och gå i god för någon jag inte känner. En annan sak man kan fundera över är om det finns en tanke med att jag ska gå dit en gång i månaden.

Jag går redan och träffar min ”egen” handläggare regelbundet, varför ska jag hasta in på AF, mötas av en hord av handläggare som bara väntar på att få nappa åt sig ett papper och skriva under. Man funderar också på varför det måste ske på papper, med penna och dessutom med porto. Innan jag kom in i jobb- och utvecklingsgarantin räckte det med att jag två gånger i månaden gick in på a-kassans hemsida och klickade i lite rutor.

Vad är skillnaden nu? Kan det vara så att man vill göra det jobbigare för oss så vi ”lata parasiter” så vi ska skynda på att skaffa oss ett jobb? Neeej så kan det väl inte vara. Det där var nog ingen snäll tanke – men ligger det någon sanning i det?

Vem kan man lita på?

Ibland händer det saker som gör att man kan återfå hoppet och ibland händer det rakt motsatta. För några månader sen ringde det en man och frågade efter mig. Han hade kontaktat arbetsförmedlingen och velat ha ut några lämpliga kandidater till några tjänster. De hade tipsat om bland annat mig. Redan det gjorde mig ganska så stolt. Jag skulle komma på intervju redan nästa dag.

Då började mina vanliga förberedelser inför en intervju. Ganska stressigt eftersom jag bara hade kvällen på mig. Kolla busstider, välja kläder, forska om företaget, fundera ut frågor mm. Och att skrapa ihop tillräckligt med pengar till biljetten… Folk som har jobb tänker att 80 kronor är väl inget, men som arbetslös får man vända på slantarna.

Det första som slog mig när jag började mina efterforskningar var att jag inte kunde hitta företagets hemsida. De hade inte någon. De gick inte heller att hitta på eniro. Jag hittade det endast i en katalog över företag utan någon info om vad de gjorde. Det gjorde mig lite misstänksam, men glädjen över att bli kallad på intervju tog överhanden och jag glömde min oro.

Intervjun gick bra. De verkade väldigt positiva. De mejlade senare och berättade att jag gått vidare men de ville ha en referent. Jag ringde min förra chef och frågade om jag kunde nämna henne och det sa hon gick bra. Jag mejlade tillbaka till företaget, men hörde sen ingenting. Ingenting på jättelänge så jag messade och mejlade och frågade. Både till den som ringt och den andra personen som låg bakom företaget. Ingen av dessa båda herrar hade företagets domän som sin mejladress. Och dessa företag som mejladresserna gick till verkade inte ha något att göra med tjänsten som intervjun gällde.

Till slut svarade de att jo de hade fått mitt mejl med min referent och de hade ringt henne. Hon hade pratat mycket positivt om mig. Det fick mig att bli jätteglad. Visserligen visste jag att vi hade jobbat bra ihop, men hon är inte någon som sprider komplimanger omkring sig i onödan. Han la också till att de nu hade eliminerat de andra kandidaterna och jag var den enda som var kvar på min ort. Tanken var att de skulle anställa tre personer, en på varje ort.

Hans ord fick mig att bli så lycklig. Oron för konstigheterna med mejladresserna, bristen på information om företaget och att jag inte fick någon information på länge puffades längst bak i mitt medvetande. Jag skulle äntligen få ett jobb. Men innan han la på sa han något konstigt. Eftersom jobbet inte skulle börja förrän om en månad så väntar vi med att skriva kontrakt. Så har jag fått jobbet eller inte sa jag? Vi har en utvald per ort och du är den utvalda på den orten svarade han. Lite oväntat svar, men jag trodde att osäkerheten berodde på om de över huvud taget skulle utvidga till min ort, vilket jag förstod.

Det kändes skönt att vara utvald, som han hade sagt, men trots allt var det något som inte var rätt. Istället för att vara jätteglad och berätta för alla i min närhet så höll jag tyst. Jag frågade lite på arbetsförmedlingen om jobbet och de hävdade att företaget var ok och det var kul att jag blivit erbjuden jobb. Månaden gick och företaget hörde inte av sig. Till slut mejlade jag till dem och frågade. Efter några dagar kom svaret att jag nog hade ”missuppfattat”. De hade verkligen inte erbjudit mig jobbet. Och nu hade de ”massor” med kandidater. De letade fortfarande lokal men hade ”en hel del på gång”.

Jag förstod att jag inte skulle få jobbet. Hur kunde ett fåtal kandidater som sen blev en per ort plötsligt bli massor med kandidater? Varför gick de igenom anställningsintervjuer och eliminerade kandidater för att sen gå ut och leta efter fler? När jag pratade om det på arbetsförmedlingen så berättade de att företaget har satt igång på min ort och den nya/e anställda/e har redan börjat. Allt detta fick mig att deppa ner alldeles.

Hur kunde jag undvikit att det hände? Egentligen kunde jag inte det. De hade ju tekniskt sett inte lovat mig något jobb. Jag var bara dum som litade på dem. En sak har jag lärt mig dock är att inte lita på företag som inte tycker det är viktigt att skaffa sig en företagsprofil i fråga om telefonnummer, hemsida och mejladresser. Om jag som arbetssökande inte vet något om företaget jag söker kan vad som helst hända.

Om jag hade blivit anställd, vad hade jag mer kunnat ”missuppfatta”. Vad jag skulle få i lön kanske? Eller när? Eller hur länge jag skulle vara anställd? Kanske skulle jag ”missuppfatta” mina arbetstider? Sen kunde kanske företaget ha ”missuppfattat” att de borde betala arbetsgivaravgifter… Nu när jag vet lite mera är jag nästan glad att jag inte fått jobbet. Om jag fått reda på mer och blivit erbjuden jobbet hade jag inte haft möjlighet att tacka nej.

Men frågan kvarstår, vem kan man lita på? Jag trodde jag kunde lita på det företag som jag var på anställningsintervju hos. Jag trodde också att jag kunde lita på arbetsförmedlingen som skickade dit mig. Men i slutändan kan du bara lita på dig själv. Så kolla upp, kolla igen och dubbelkolla. Och sök inte jobb hos företag om det finns frågetecken. Du kan råka illa ut.

Glapp…

Jag tillhör fortfarande ”de andra”. De som inte har råd med något extra. En sån som ”lever på bidrag”, som det brukar sägas. Att jag betalat in varje krona för att få tillgång till dessa ”bidrag” spelar visst ingen roll. Ni vet, de där pengarna som dras från din inkomst innan du ens ser några pengar. De betalas in till farbror Reinfeldt för att du ska få tillgång till dessa ”bidrag”.

Hur som helst, jag är nu en som lever på såna där ”bidrag”. Ända sen jag blev arbetslös har jag varit livrädd för att komma in i jobb- och utvecklingsgarantin. Mest därför att den enda information jag lyckades hitta om denna garanti innan jag nådde dig var att folk blir förödmjukade. Detta i kombination med att ens ersättning blir så mycket lägre gjorde att jag fasade för den dagen. Redan nu har jag fått dra ner på alla utgifter som det är möjligt och får flytta fram betalningar för att klara av allt. Så att få ännu lägre ersättning var inget jag såg fram emot.

Nu har jag nått den där dagen. Jag har fått information om vad det innebär att få ”ta del av jobb- och utvecklingsgarantin”. Alla vi som satt i det där rummet var lika rädda. Rädda att vi skulle få skulder för livet. Rädda att familjer skulle riskera att splittras och att vi skulle tvingas gå ifrån våra hem. Så en fråga var viktig för oss. Skulle de bli något glapp i utbetalningen?

Mannen som skötte informationen försäkrade oss först att han ”läst hyllmeter” om att söka jobb. Att han ”fått sitt jobb i konkurrens med 400 andra som sökte jobbet”. Så han visste att det var möjligt att få jobb och att vi satt där måste ju bero på något. Jag bet mig i tungan och frågade inte vad som hade hänt om en av de andra 399 som sökt hans jobb också hade ”läst hyllmeter” om att söka jobb. Om den personen också gjort allt rätt. Eller om han visste att vi andra också ”läst hyllmeter”.

Men istället var jag en snäll flicka och försökte få svaret om glappet i utbetalningen. Nu kanske jag skulle ha definierat vad jag menade med glapp när jag frågade, men jag tog för givet att han som presenterade la in samma betydelse som alla vi andra i rummet. Det visade sig att han inte gjorde det. Jag menade att ett glapp var en period där jag inte hade pengar i plånboken att betala till exempel min elräkning eller för att köpa mat. Han menade ett glapp var att man skulle förlora ersättning för en viss period.

Han försäkrade att bara vi gjorde rätt så skulle det inte bli något glapp. Sen la han till att över hälften av alla arbetslösa gör fel. Jag valde att inte ställa den uppenbara frågan att om över hälften gjorde fel så var det väl snarare fel på blanketten och inte på de arbetslösa. Nu när det är dags för mig att fylla i blanketten så inser jag att a-kassan utbetalades för 2 veckor och aktivitetsersättningen för 4 veckor. All utbetalning ”sker i efterskott”. Det innebär att jag får först vänta 2 veckor till på ersättning. När jag sen läser på försäkringskassans sida sägs det att normalt sett tar det 2 veckor att få utbetalningen.

Så det där glappet som inte skulle infinna sig visade sig bli minst en månad. Undrar om jag kan säga till Telia eller Ica att det blir inget glapp? Att betalningen kommer att komma, bara inte nu? Hmm, tyvärr så misstänker jag att de inte använder sig av Arbetsförmedlingens definition av glapp. Däremot gjorde A-kassan det när det var fel på deras inrapporteringssystem och betalningen skulle bli 2 veckor försenad.

Men jag tror att jag förstått det hela nu. Den som betalar ut pengarna har en definition och den som ska ta emot dem har en annan. Glapp.. och jag som trodde det skulle vara så enkelt.
—

Att förlora sig själv

När du blir av med jobbet förlorar du så mycket mer än ”bara” pengarna. Den första tiden när jag var arbetslös fanns många praktiska saker som behövde lösas. Eftersom samhället är så byråkratiskt finns väldigt många papper att fylla i när man blivit arbetslös. Man måste också skaffa en hel del olika intyg och som sen måste skickas till rätt adress. Arbetsförmedlingen måste få sitt och a-kassan. Jag var tvungen att bevisa att jag verkligen var arbetslös och att jag verkligen inte hade någon dold inkomst. Och framförallt behövde jag bevisa att jag verkligen var villig att ”ta” erbjudet jobb. Villig, jo naturligtvis, jag kunde ärligt säga att jag var villig annars skulle jag ju svälta. Svält föder villighet. Om att ”ta” erbjudet jobb. Naturligtvis skulle jag gladeligen ”ta” vilket jobb som helst som erbjöds mig. Men efter att ha sökt fler jobb än jag kan minnas är det uppenbart att ingen kommer att erbjuda något.

Det är dessutom inte bara den ekonomiska aspekten av arbetslösheten som får dig att känna dig nere. Det finns också mycket som du behöver tänka på som du aldrig behövde tidigare. Har du råd att åka buss dit eller dit eller räcker inte pengarna till räkningar eller mat om du gör det? Vad som dessutom händer är att du riskerar att förlora dig själv. Du börjar dra dig undan så du inte behöver besvara alla de där vanliga frågorna eller att svara när folk tar saker för givet.

-Vad gör du hela dagarna?

Vad tror de egentligen? Söker jobb naturligtvis. Man måste, för att vara en god arbetslös, vara unik, kreativ, och verkligen vilja ha just det jobbet man söker. Varje gång när man söker alla de där jobben. Sånt tar tid. En annan sak som jag gör är att hitta sätt att dra ner på mina kostnader. Och jag bakar och lagar mat så billigt jag kan.

-”Naturligtvis finns jobb om man bara vill.” Jo visst stämmer det att det finns jobb, men eftersom jag inte är den enda i det här landet som är arbetslös så är vi många som konkurrerar om dessa. Om det finns 400 sökande för en tjänst så är det många som kan göra ”allting helt rätt” och ändå inte ens bli kallad på en intervju.

En annan fråga som verkar ganska oskyldig, men som sårar en hel del, är: Vad gör du? Det som de syftar på är vad jobbar du med. Jag har aldrig känt att jag VAR mitt jobb. Vad jag jobbade med hade inget att göra med vem jag var. Men folk i allmänhet upplever den kopplingen och när jag inte har ett jobb så slutar jag att vara någon. Från en dag till en annan går jag från att vara någon till att inte vara det.

En gång fick jag en kommentar på ett blogginlägg där skribenten talade om för mig att jag skulle sluta att gnälla och skaffa mig en utbildning istället. Jag är övertygad att han trodde jag precis gått ut skolan och att jag var för lat för att skaffa mig en utbildning. Och naturligtvis att jag måste ha valt att vara arbetslös eftersom jag var arbetsskygg. Vid den tiden hade jag endast varit arbetslös i ungefär 2 veckor. Jag berättade det för honom och la till att jag hade varit anställd på samma ställe sen -99. Om jag nu var så lat, hur kom det då sig att jag hade arbetat där så länge?

Beträffande att skaffa sig en utbildning så är jag säker på att jag hade en högre utbildning än vad han hade. Förutom min Fil Kand och några universitetskurser har jag en del andra kurser. Han svarade inte på min kommentar i min blogg och godkände heller aldrig den kommentar jag skrev i hans. Men hans kommentar säger så mycket om vad folk i allmänhet tänker om de som förlorat sitt jobb. Vi är lata, vi vill inte ”ta” ett jobb och vi är så lata att vi aldrig brytt oss om att skaffa oss en utbildning. Och när någon ifrågasätter deras åsikter, deras världsbild om man så vill så ligger de lågt och vårdar sina fördomar.

Det värsta är att efter ett tag så börjar man tro på deras version av verkligheten. Inte att jag är lat eftersom jag vet att jag inte är det. Och inte om att inte ha en utbildning, en snabb blick på mitt CV bekräftar det. Men att jag inte är en betydelselös person, en ickeperson. Och jag är rädd att andra människor ska tycka det. Varje dag verkar jag se bevis för detta. Andra människor är så fullt upptagna i sina egna världar att de inte ser mig längre. Inga telefonsamtal, inga mail för att hålla kontakten. Och när jag sen inte ens får något svar från företag där jag sökt jobb, då verkar det bekräfta att deras bild av mig är den rätta. Jag har förlorat den jag en gång var.

Mymlan igen

Under hela tiden som Mymlan tjänade i slottet nere vid vattnet var hon tvungen att gå till kungen. Varje vecka gick hon dit till kungen som hette Sveinfeldt. Naturligtvis fick hon aldrig träffa honom, men däremot all de små förvaltningshemuler som tjänade kungen. Första gången hon kom dit hade hon lämnat sina pengar och sett dem försvinna ner i den stora vackra skattkistan som förvarades i kungens stora hus. Hon hade pekat på den lilla träkistan i hörnet och frågat hemulen som vaktade alla de skattkister som fanns i rummet. Hemulen hade svarat att träkistan var till för alla de som hade det svårt på något sätt. De som blev sjuka eller som blivit av med sin plats och inte kunde få några pengar. Då skulle de kunna få lite penningar för att klara sig.

Mymlan förstod fortfarande inte och frågade varför hennes pengar, hon var tvungen att lämna en stor del av det hon förtjänade i slottet, inte lades i träkistan. Varför de istället hamnade i den stora vackra kistan. Förvaltningshemuelen tittade allvarligt och nästan lite hotfullt på henne och försäkrade att kung Sveinfeldt visste vad han gjorde och skulle dela ut pengarna från den stora vackra skattkistan och placera i de mer oansenliga kistorna. Efter det frågade inte Mymlan något mera. Hon vandrade till kungen varje vecka och lydigt gjorde som hon blev tillsagd. Hon hoppades att hon, ifall hon skulle bli sjuk eller förlora sin plats på slottet skulle få hjälp av kungen.

Så hände det som inte fick hända. Mymlan blev sjuk. De elaka gafsorna på slottet körde ut henne utan bry sig om vad som hände med henne. Så Mymlan färdades till kung Sveinfeldt och frågade artigt förvaltningshemulen om hon kunde få tillbaka lite av alla de pengar som hon betalat in. Han svarade argt att sånt gick inte alls för sig. Hon behövde gå tillbaka och få intyg i 5 exemplar som påvisade att hon verkligen var sjuk. När det var klart skulle hon lämna in dem. Förvaltningshemulen skulle sedan skicka runt dem till alla de andra förvantningshemulerna. De skulle sen allihopa stämpla intygen och sen skulle Mymlan få sina pengar. Men, hade Mymlan frågat oroligt, hur ska jag få pengar till mat under tiden? Förvaltningshemulen hade kört ut henne och sagt att det var inte hans sak. Mymlan fick lösa det som hon ville.

Så där stod Mymlan, sjuk och hungrig och ledsen. Medan hon skaffade intygen var hon tvungen att vända på de små slantar hon hade kvar ifrån tiden hon tjänat i slottet, men till slut var även dessa slut. Som tur var räckte de tills förvaltningshemulen fick tillbaka de fem exemplaren av intygen och Mymlan fick en handfull av penningar. Mymlan kunde nästan inte hålla tillbaka tårarna. Hur skulle hon klara sig med så lite. Hon strävade på och försökte leva så billigt hon bara kunde. När penningarna tog slut och hon ännu inte fick gå tillbaka till förvaltningshemulen så var hon tvungen att sälja någon av sina älskade ägodelar.

Sen en dag när hon kom för att hämta sina penningar talade förvaltningshemulen om för henne att nu var det slut. Du är inte sjuk längre, förklarade han. Mymlan försökte förklara att hon inte orkade gå tillbaka till slottet vid vattnet och hon orkade inte tjäna på något annat ställe heller. Förvaltningshemulen förklarade för henne att hon måste göra rätt för sig och det fanns säkert något lite jobb hon kunde klara av. Hur som helst var det inte hans sak utan hennes. Hon fick klara sig bäst hon kunde, menade han.

Mymlan vandrade hem medan tårarna rann utefter hennes kinder. Hon var frisk, sa de och det innebar att hon måste börja leta efter andra ställen att tjäna. Hon frågade alla hon kände och alla hon inte kände och överallt fick hon nej. De sa till henne att sluta att vara lat. Jag är inte lat, sa Mymlan, jag vill arbeta hos er. Vi har ingenting, sa de till henne, men ta ett jobb någon gång. Jag har inte råd att försörja dig. Stick härfrån. Vi gillar inte lata mymlor här.

Så Mymlan fortsatte sitt enträgna sökande efter någon som kunde ta sig an henne. Hon visste att hon inte var lat, men ju längre tiden gick, desto ledsnare blev hon och desto sämre mådde hon. Ibland fanns där några som sa att de ville prata lite mer med henne. Som sa att de kanske hade en plats åt henne. Varje gång var Mymlan väldigt förhoppningsfull. Fast även om de ofta verkade tycka bra om henne fanns det alltid någon annan de tyckte bättre om.

Mymlan fortsatte att komma till förvaltningshemulen för att få tillbaka lite av det hon hade betalat in medan hon tjänade i det stora slottet vid vattnet. Varje gång frågade hemulen om hon verkligen försökt att få en ny plats och varje gång fick Mymlan berätta om varje plats hon frågat om. Den buttre hemulen verkade hela tiden som om han misstrodde henne och brukade lägga till frågan om verkligen hade gjort allt hon hade kunnat. Det finns ingen plats för lata mymlor här, brukade han muttra när hon skulle gå. Mymlan ville skrika att hon visst inte var lat. Att hon gjorde vad hon kunde, men samtidigt visste hon att det inte skulle hjälpa. Att hon istället skulle riskera att inte få några nya penningar om hon gjorde något som kunde göra förvaltningshemulen upprörd.

Så Mymlan bet ihop och fortsatte med sin kamp att få en ny plats att arbeta på. Någon gång skulle turen komma tillbaka. Vad hon mest var rädd för nu var något som förvaltningshemulen hade antytt. När lata mymlor och homsor hade varit lata tillräckligt länge skulle de bli tvungna sätta stopp. Att välgörenheten skulle ta slut. Vad han menade med det visste inte Mymlan riktigt förutom att hon skulle få ännu mindre pengar att röra sig med. Hur skulle hon då överleva? Hon behövde ju äta och ha någonstans att bo framöver också och ingen ville ju ta sig an henne.

Fortsättning följer