Under hela tiden som Mymlan tjänade i slottet nere vid vattnet var hon tvungen att gå till kungen. Varje vecka gick hon dit till kungen som hette Sveinfeldt. Naturligtvis fick hon aldrig träffa honom, men däremot all de små förvaltningshemuler som tjänade kungen. Första gången hon kom dit hade hon lämnat sina pengar och sett dem försvinna ner i den stora vackra skattkistan som förvarades i kungens stora hus. Hon hade pekat på den lilla träkistan i hörnet och frågat hemulen som vaktade alla de skattkister som fanns i rummet. Hemulen hade svarat att träkistan var till för alla de som hade det svårt på något sätt. De som blev sjuka eller som blivit av med sin plats och inte kunde få några pengar. Då skulle de kunna få lite penningar för att klara sig.
Mymlan förstod fortfarande inte och frågade varför hennes pengar, hon var tvungen att lämna en stor del av det hon förtjänade i slottet, inte lades i träkistan. Varför de istället hamnade i den stora vackra kistan. Förvaltningshemuelen tittade allvarligt och nästan lite hotfullt på henne och försäkrade att kung Sveinfeldt visste vad han gjorde och skulle dela ut pengarna från den stora vackra skattkistan och placera i de mer oansenliga kistorna. Efter det frågade inte Mymlan något mera. Hon vandrade till kungen varje vecka och lydigt gjorde som hon blev tillsagd. Hon hoppades att hon, ifall hon skulle bli sjuk eller förlora sin plats på slottet skulle få hjälp av kungen.
Så hände det som inte fick hända. Mymlan blev sjuk. De elaka gafsorna på slottet körde ut henne utan bry sig om vad som hände med henne. Så Mymlan färdades till kung Sveinfeldt och frågade artigt förvaltningshemulen om hon kunde få tillbaka lite av alla de pengar som hon betalat in. Han svarade argt att sånt gick inte alls för sig. Hon behövde gå tillbaka och få intyg i 5 exemplar som påvisade att hon verkligen var sjuk. När det var klart skulle hon lämna in dem. Förvaltningshemulen skulle sedan skicka runt dem till alla de andra förvantningshemulerna. De skulle sen allihopa stämpla intygen och sen skulle Mymlan få sina pengar. Men, hade Mymlan frågat oroligt, hur ska jag få pengar till mat under tiden? Förvaltningshemulen hade kört ut henne och sagt att det var inte hans sak. Mymlan fick lösa det som hon ville.
Så där stod Mymlan, sjuk och hungrig och ledsen. Medan hon skaffade intygen var hon tvungen att vända på de små slantar hon hade kvar ifrån tiden hon tjänat i slottet, men till slut var även dessa slut. Som tur var räckte de tills förvaltningshemulen fick tillbaka de fem exemplaren av intygen och Mymlan fick en handfull av penningar. Mymlan kunde nästan inte hålla tillbaka tårarna. Hur skulle hon klara sig med så lite. Hon strävade på och försökte leva så billigt hon bara kunde. När penningarna tog slut och hon ännu inte fick gå tillbaka till förvaltningshemulen så var hon tvungen att sälja någon av sina älskade ägodelar.
Sen en dag när hon kom för att hämta sina penningar talade förvaltningshemulen om för henne att nu var det slut. Du är inte sjuk längre, förklarade han. Mymlan försökte förklara att hon inte orkade gå tillbaka till slottet vid vattnet och hon orkade inte tjäna på något annat ställe heller. Förvaltningshemulen förklarade för henne att hon måste göra rätt för sig och det fanns säkert något lite jobb hon kunde klara av. Hur som helst var det inte hans sak utan hennes. Hon fick klara sig bäst hon kunde, menade han.
Mymlan vandrade hem medan tårarna rann utefter hennes kinder. Hon var frisk, sa de och det innebar att hon måste börja leta efter andra ställen att tjäna. Hon frågade alla hon kände och alla hon inte kände och överallt fick hon nej. De sa till henne att sluta att vara lat. Jag är inte lat, sa Mymlan, jag vill arbeta hos er. Vi har ingenting, sa de till henne, men ta ett jobb någon gång. Jag har inte råd att försörja dig. Stick härfrån. Vi gillar inte lata mymlor här.
Så Mymlan fortsatte sitt enträgna sökande efter någon som kunde ta sig an henne. Hon visste att hon inte var lat, men ju längre tiden gick, desto ledsnare blev hon och desto sämre mådde hon. Ibland fanns där några som sa att de ville prata lite mer med henne. Som sa att de kanske hade en plats åt henne. Varje gång var Mymlan väldigt förhoppningsfull. Fast även om de ofta verkade tycka bra om henne fanns det alltid någon annan de tyckte bättre om.
Mymlan fortsatte att komma till förvaltningshemulen för att få tillbaka lite av det hon hade betalat in medan hon tjänade i det stora slottet vid vattnet. Varje gång frågade hemulen om hon verkligen försökt att få en ny plats och varje gång fick Mymlan berätta om varje plats hon frågat om. Den buttre hemulen verkade hela tiden som om han misstrodde henne och brukade lägga till frågan om verkligen hade gjort allt hon hade kunnat. Det finns ingen plats för lata mymlor här, brukade han muttra när hon skulle gå. Mymlan ville skrika att hon visst inte var lat. Att hon gjorde vad hon kunde, men samtidigt visste hon att det inte skulle hjälpa. Att hon istället skulle riskera att inte få några nya penningar om hon gjorde något som kunde göra förvaltningshemulen upprörd.
Så Mymlan bet ihop och fortsatte med sin kamp att få en ny plats att arbeta på. Någon gång skulle turen komma tillbaka. Vad hon mest var rädd för nu var något som förvaltningshemulen hade antytt. När lata mymlor och homsor hade varit lata tillräckligt länge skulle de bli tvungna sätta stopp. Att välgörenheten skulle ta slut. Vad han menade med det visste inte Mymlan riktigt förutom att hon skulle få ännu mindre pengar att röra sig med. Hur skulle hon då överleva? Hon behövde ju äta och ha någonstans att bo framöver också och ingen ville ju ta sig an henne.
Fortsättning följer