Kategori: Blandat

Jordskott: slutintryck

Jag tycker att Jordskott i stort sett var väldigt bra. Det hände mycket som var fruktansvärt hemskt, men jag misstänker att jag inte har exakt samma uppfattning om vad som är hemskt och sorgligt som de flesta andra.

Annars var serien oerhört vacker och tankeväckande. Mina favoritpersoner var Tom Aronsson och Göran Wass (Göran Ragnerstam) men också Ylva, Ida, Josefine, Olof Gran (Hans ”ICA-Stig” Mosesson), Martina Sigvardsson (Ann Petrén) och Victoria (Nour El Refai) var väldigt bra. Dessutom var det jättekul att få se Yohio dyka upp i en liten roll också.

Fast egentligen var det ju naturen som hade huvudrollen. Naturscenerierna var otroligt vackra. Enligt SVT är serien inspelad i Västmanland, och jag hade faktiskt ingen aning om att det var så vackert där. Dessutom har jag läst någonstans att vissa vyer kommer från Jämtland. Att det är vackert där, visste jag redan.

Och så kunde jag inte låta bli att skratta lite åt storstadsmänniskorna som är så väldigt rädda för skogen. Hihi. Med tanke på hur deras miljö ser ut, kanske de skulle vara räddare lite närmare sin hemmiljö.

Jag läste på SVT:s hemsida att många retade sig på de uråldriga telefonerna. Det är bara att hålla med. Men jag antar att produktionsbolaget får tillgång till gamla telefoner från försäljare. Alla har inte senaste modellen av den dyraste smartphonen. Men nästan ingen har heller telefoner från sekelskiftet. Bara något att tänka på för den som spelar in tv-serier i framtiden. Kul att de här gamla telefonerna finns, men de kanske skulle sparas till något som utspelar sig för tio-femton år sen?

Det verkar som Jordskott kommer att visas för en internationell publik också.

Jag skulle också vilja nämna musiken, som precis som naturen var väldigt vacker.

Till slut vill jag säga att jag hoppas det blir en säsong till i serien, om nästa blir lika bra som den här. Om du också vill det, kan du rösta på SVT:s sida om serien.

Att höra till

Jag la ut det här inlägget på G+. Även om det till viss del handlar om det communityt så handlar en hel del om mitt liv just nu och hur jag mår.

SLUTA ELLER INTE SLUTA

En del av er har kanske sett mitt känslosamma inlägg om att sluta här på G+. Det var så jag kände igår och det är sant att jag har funderat på det tidigare, men av andra anledningar.

Igår handlade det mer om droppen som fick bägaren att rinna över. Jag kommer nu att berätta om vad som ledde fram till gårdagens inlägg och om hur jag mår just nu.

1) Förlora en vän. För många år sen (2006) träffade jag en vän i Second Life. En del av er kanske inte förstår att en virtuell vän kan vara viktig, men för mig var det så och jag trodde det var lika viktigt för honom. Vi började chatta och snart pratade vi varje dag och har hållit på så ända sen den tiden. Nu vet vi mer om varandra än våra RL-vänner gör. Nu håller den vänskapen på att brytas upp. Jag inser att folk förändras, men jag kommer ändå att sakna vad vi hade. Nu menar han plötsligt att jag inte förstår, att allt är mitt fel (vad det nu betyder) och att jag inte bryr mig tillräckligt.

2) Förändringar på jobbet. Vi har fått indikationer att våra anslag kommer att minska eller kanske till och med försvinna. Nu igår fick jag ett samtal av min chef där han kallade till ett möte på tisdag där vi skulle ”prata framtid och löner”. Först i grupp och sen enskilt. Ni kan tänka er den helg jag kommer att ha nu och oroa mig. Jag kommer från långtidsarbetslöshet och detta är min första tillsvidareanställning någonsin. Nu verkar det som ”tillsvidare” blir ganska kort.

3) Droppen som fick… Igår berättade två av mina ”vänner” här på G+ att jag inte brydde mig tillräckligt och att jag var självisk. Detta fick mig att se rött och gjorde att jag återigen började fundera på att lämna G+. Jag känner att jag inte riktigt har kunnat passa in. Detta är i och för sig inte typiskt G+. Det slutar alltid med det. Det blir med tiden mer tydligt att jag är annorlunda och att jag inte passar in med ”vanliga” människor.

Allt det jag nämner ovan fick mig att fundera på att radera mitt konto. Nu är jag inte säker längre. Jag kommer inte att passa in bättre på något annat ställe. Jag måste bara acceptera att jag är annorlunda och att jag kommer aldrig att riktigt passa in någonstans. Jag kommer att ligga lite lågt ett tag nu och lovar att inte radera kontot, om jag nu kommer att göra det, utan att berätta för er. Jag vill tacka er alla som visade att ni brydde er. Ni får mig att känna mig mindre ensam och ledsen.

Kram!

Virtuell poesiläsning

Igår så besökte min syster, min mamma och jag en virtuell poesiläsning. Han som läste dikterna, egna verk och andras är den talangfulle Russell Taylor Ashby – Russell Eponym i Second Life och andra virtuella världar. Han är poet, konstnär and och kompositör/sångare med en underbar röst. Även om jag inte var lika nöjd med urvalet av dikterna som jag brukar vara med hans musik så var det en väldigt trevlig upplevelse.

Mina nyårsönskningar

Jag säger inte förhoppningar eftersom det har jag inga, men önska kan man väl ändå.

  • att folk äntligen ska inse att man mår bättre av att andas ren luft och att det är billigare att dra ner på utsläppen än att rena i efterskott
  • att folk ska inse att våra naturresurser kommer att ta slut – tidigare om vi fortsätter att leva som vi gör
  • en klassiker men inte desto mindre viktigt – fred på jorden.
  • respekt för allt levande, vilket bland annat innebär att vi låter bli att låta våra smaklökar styra och alltså låter bli att döda våra medvarelser och förstöra vår miljö med en miljöförstörande industri
  • att vi ska börja respektera andra människor i det lilla och det stora, som till exempel vilket profilfoto man använder eller att acceptera att vi är olika, men precis lika mycket att vi inser att alla är lika värda oavsett var vi är födda, vilket kön vi har, vad vi tjänar, vem vi älskar, hur mycket eller lite vi tjänar

Kort sagt jag önskar alla kärlek, respekt och omtanke

En sedelärande historia

När jag var liten och min syster skulle börja ettan fick hon en skolväska som var röd och fin. Jag var väldigt avundsjuk. En sån ville jag också ha. Trots att jag inte skulle börja skolan det året köpte mina föräldrar en till mig med. Den var blå och inte röd, men precis lika fin, tyckte jag.

När det så var dags för min första skoldag var jag mycket stolt över att få ha min fina blåa väska. Då hade tiden gått och den fina blåa väskan var inte ”inne” längre. Mina klasskamrater var inte sena att upptäcka det och började reta mig för att jag hade en omodern väska.

Om detta hade hänt när jag var lite äldre eller på något liknande sätt idag hade jag blivit ledsen, men försökt att inte visa det. Fast på den tiden hade inte livet skadat mig på samma sätt, så jag svarade dem helt lugnt:

”Jaså, ni tycker inte om väskan. Det gör jag.”

Mina elaka klasskamrater lommade då iväg och sa inget om min väska igen. Jag älskade den lika mycket trots att klasskamraterna nog inte gjorde det. Nog, säger jag . Egentligen struntade de nog i väskan. De ville nog bara vara elaka, men det fungerade inte.

Jag ser ett samband med den här historien och de så kallat roliga historierna som cirkulerar om Appleprodukter som antyder att användarna är idioter. Jag säger som jag sa då:

”Jaså, ni tycker inte om min nya fina iPhone 6 Plus. Det gör jag.”

Hungrig

Den unga kvinnan log och sökte ögonkontakt. Hon satt på marken i den tryckande hettan. Överallt omkring henne talades ett språk hon inte förstod. ”Food, hungry”, försökte hon och visade med hopknipna fingrar mot munnen och la sen handen mot magen. ”Food, hungry”, sa hon igen.

Jag träffade den här unga kvinnan, knappt mer en än flicka, idag utanför mataffären på väg från jobbet. Hon kunde knappt någon engelska och ingen svenska. Hennes ögon utstrålade sorg. Eftersom jag aldrig har några pengar på mig och heller inte ville ge henne några kontanter så försökte jag få henne att förstå att jag skulle köpa något litet åt henne.

Då jag kom ut med en mineralvatten och två bananer strålade hon av lycka och nog lite förvåning.

Det är så lätt och kostar inte speciellt mycket att hjälpa en medmänniska. Problemet med tiggeriet måste vi få bort med hjälp politiska insatser och inte med hat.