Hur är folk egentligen?

Efter jobbet idag så gick jag och handlade. Eftersom jag inte har något körkort måste jag ta med mig en ”dramaten” för att få hem mat när jag varit och handlat. När jag var klar med handlingen kände jag mig lite lat och valde att ta bussen hem, vilket jag kanske inte skulle ha gjort om jag vetat.

Det är studentvecka i den här staden och idag verkade de ha haft något i kyrkan med studenter. Runt kyrkan flockades studenterna i sina fina kläder och på gatan utanför flockades släkt och vänner. När vi kom fram till torget med bussen så vinkade en polis att bussen skulle stanna. Hon pekade längre bort mot kyrkan och de som samlats där.

Hela vägen var överfull. Det blir nog svårt det där, sa polisen, helt nollställt. Busschauffören höll med och frågade hur hon skulle göra. Polisen sa att de flyttar sig säkert.  Busschauffören var inte lika säker och bad att polisen skulle komma och hjälpa till om det inte skulle fungera. På detta svarade polisen ingenting.

Bussen körde vidare och när vi nådde folksamlingen så stod redan en personbil där. Den fick inte heller komma fram. Busschauffören tutade och försökte få dem att flytta sig. Ingen rörde på sig. Hon tutade igen och då började folksamlingen bli hotfull. Nej, jag luras inte. De var riktigt otrevliga. De gav fula tecken. De skrek åt henne att ”hålla käften”, vilket jag antar betydde att hon skulle sluta tuta. Några dunkade flera gången på bussen och personbilen.

De böjde sig fram och skrek något åt personen i personbilen. En del glodde bara och njöt av skådespelet, medan andra stirrade hatiskt. Bussen körde närmare och närmare folkmassan och till slut vek de undan, men de stirrade surt efter oss så länge de kunde. Och detta var till största delen föräldrar och inte ungdomar.

Vad polisen gjorde där, ett par kvarter från studentfirandet förstår jag inte. Hon gjorde ingen som helst nytta där hon stod och vinkade. Busschauffören gjorde sitt jobb och hade en tidtabell att följa. Man undrar ju hur personerna i folkmassan skulle gillat ifall de hade suttit på en buss som inte fick komma fram.

Spökar det?

Har du någonsin upplevt något som du inte kunnat förklara? Tror du på spöken? Jag kan väl inte säga att jag gör det, inte direkt i alla fall, men ändå…

Golvet knarrar helt tyst. Jag vänder mig om för att se efter om någon står bakom mig, men där är ingen. Trots att jag är van vid det vid det här laget, så reser jag mig upp för att se mig omkring i det tomma biblioteket. Jodå, det är tomt trots att jag kan höra det svaga ljudet av tassande fotsteg… eller inbillar jag mig bara…

Är det kanske någon som gömmer sig bakom bokhyllorna? Jag rycker på axlarna och fortsätter med det jag höll på med. Det är en av de lugnare dagarna.

Även om jag vet att det inte det inte finns några spöken så kontrollerar jag alltid gungstolens position, när jag kommer på morgonen och när jag går på eftermiddagen. Idag är inget undantag. Den har flyttats igen, inte mycket, men tillräckligt för att jag ska märka det. Vem har använt den? Ingen vet.

Närvaron, om det nu finns någon sådan, är varken hotande eller skrämmande. Vi samsas om biblioteket och om han, jag får en känsla av att det är en han, inte klagar, varför skulle jag göra det?

Fotomanipulationer