Det här är också ett av mina gamla blogginlägg. Jag är inte arbetslös längre, men det jag skriver om är skrämmande aktuellt. Därför har jag flyttat fram det till nu. Tidigare publicerat den 13 januari, 2011.
Under krig gör de som bestämmer, myndigheter, generaler mm diverse åtgärder för att höja stridsmoralen. En sådan åtgärd är att dehumanisera fienden. Man sprider ut hur onda de är och vad hemska saker de gör. Det är lättare att döda någon eller acceptera krigsförbrytelser om den man gör det emot är av en annan sort.
Denna teknik används också i andra sammanhang även när det inte är krig. De tillskriver negativa egenskaper hos vissa grupper av människor. De kan vara snikna, opålitliga eller kanske våldsamma. Då är det lättare att fösa in dessa människor i ghetton eller i vissa bostadsområden med ofta katastrofala händelser som följd.
Det används också numera flitigt gentemot sjuka och arbetslösa. Arbetslösa väljer att vara arbetslösa eftersom de inte vill söka alla jobb. De väljer att vara arbetslösa därför att de vill gå hemma. De väljer också att bli arbetslösa eftersom de saknar arbetsmoral. Vi har alla hört uttalandena, både från media, politikerna och personer i vår närhet.
Genom att se de arbetslösa som en annan sort är det lättare att glädjas åt att ha fått mer i plånboken eftersom de som fått mindre har sig själva att skylla. Likadant görs mot de som är sjuka. De vill egentligen ut att jobba trots att de kanske har ständig smärta eller har någon degenerativ sjukdom. Nu får de rätt att gå ut att jobba. Om det nu finns några jobb för någon med kanske 25 procents arbetsförmåga spelar ingen roll. De har ju redan varit sjuka så länge att nu måste de börja göra rätt för sig trots att många sjukdomar är kroniska och inte alls försvinner under den tid som politikerna satt upp som den tid man har rätt att vara sjuk i Sverige.
Dagligen ser vi bevis på hur omgivningen ser på de arbetslösa t ex. De ger gladeligen lektioner i hur man egentligen borde bete sig som arbetslös. ”Jojomensan, precis så gjorde jag när jag fick jobb”, säger de självsäkert men lyssnar sällan på mitt svar att det var så jag gjorde när jag fick mina tidigare jobb.
Jag är arbetslös och därför vet jag ingenting, jag kan ingenting och har inte någon rätt att yttra mig. Det är dehumanisering i dagens Sverige.