Dagbok

Jag läste en gång vad någon smart person hade sagt om att man kunde dela in folk i två grupper. Änglar och de som sticker hål på ballonger. Änglar är de där i din närhet som får dig att må bättre. De som gör dig stark. De är ovanliga och underbara människor som du måste odla för att behålla i ditt liv.

Ballongstickarna är de som gör sitt bästa för att krossa dina drömmar. De som drar ner dig. De lever för att få andra att känna sig små och obetydliga så att de själva ska kunna växa.

Jag skulle vilja lägga till en grupp till det uttrycket. De som skiter i dig, mittemellanmänniskorna. I min värld är de den största gruppen. Människor som bara ignorerar dig. De som vänder dig ryggen. De pratar kanske med dig någon gång ibland när det inte finns någon annan närvarande, men så fort vem som helst dyker upp så sticker de ifrån dig.

Jag har redan, sen lång tid tillbaka, vänt ryggen åt ballongstickarna. Nu har turen kommit att även låta mittemellanfolket försvinna ur mitt liv. De suger ut min energi och, på vissa sätt, gör de mig ännu ledsnare än ballongstickarna.

Jag kommer antagligen att bli ganska ensam, men ensam är bättre än att vara ledsen. Fortfarande finns det några enstaka änglar i mitt liv och jag hoppas att ni vet vilka ni är. Nu vinkar jag adjö till mittemellanmänniskorna, men de kommer antagligen aldrig att ens inse att jag är borta. Och det är troligtvis bäst att låta det vara så.