Dagbok

Jag har beslutat mig för att ta ett drastiskt steg. Drastiskt för mig som praktiskt taget har bott online sen jag förlorade mitt jobb för 2 års sen. Cyberrymden kom att ersätta ett verkligt liv som jag förlorat. Varför frågar du dig kanske? Har jag plötsligt fått ett riktigt liv? Har jag fått den där stora familjen med barn och man som jag så innerligt längtar efter? Eller har jag kanske flyttat till mitt drömhus? Eller hittat det där fantastiska jobbet som både är ekonomiskt och känslomässigt givande. Tyvärr måste jag säga att inget av detta har inträffat. Jag är fortfarande fast där jag var. Kanske tom mer fast pga de senaste månadernas händelser. Det finns dock tecken som antyder att detta kan komma att ändras snart.

Vad hindrar mig då från att göra både och? Att både stanna i cyberrymden och fortsätta att försöka förändra mitt riktiga liv? Det finns ett antal orsaker. Huvudorsaken är att det inte ger mig speciellt mycket längre. Jag brukade ha onlinevänner. Dessa vänner var precis like viktiga för mig som ”riktiga” vänner. Nu verkar det som jag befinner mig ”mellan nära vänner”. Folk förändras och det är naturligtvis förståeligt. En annan anledning balansen har förändrats beträffande de människor som jag fortfarande känner online. Jag såg dem som vänner och de såg mig endast som någon de kunde namnet på. Såna som jag brydde mig om verkade glömma att jag ens existerade så snart jag försvann från deras datorskärmar några minuter.

Det var ingen bra situation att befinna sig i och eftersom jag inte kan tvinga någon att tycka om mig så var det nödvändigt att sänka mina förväntningar till deras nivå. Jag kommer inte att försvinna från cyberrymden helt och hållet. Jag kommer att starta min dator. Jag kommer fortfarande att kolla mejlen. Du som har min

mejladress kan nå mig via den och jag skulle bli glad om du gjorde det. Jag kommer dock låta bli att starta min Adium med de chattkonton som är kopplade dit. Om du brukade chatta med mig kommer inte att kunna göra det i fortsättningen. Det blir troligtvis inget problem eftersom det var väldigt länge sen någon jag känner var online. Jag kommer fortfarande att blogga någon gång ibland trots att någon nyligen sa till mig att jag bara ”ältade gamla oförrätter” när jag skriver. Men för att parafrasera en känd sångtext – Det är min blogg och jag ältar om jag känner för det!

Jag slutar med Twitter också. Har varit där i två år och under den tiden har jag fått många skratt men väldigt mycket fler tårar. Jag slutar på grund av tårarna, men kommer att sakna skratten.