Dagbok

Ett par veckor tidigare hade jag beställt den på nätet. Trots att det egentligen är så smidigt känns det alltid som det tar för lång tid. Först ska avtalet skrivas på och skickas tillbaka, så kommer det nya telefonnumret separat. Efter det är det bara att vänta. Förhoppningsvis ska den vara lika bra som det verkade när jag läste på om den. När jag jämförde den med andra i samma prisklass. Ok, jag vet. Jag erkänner, jag är en prylnörd. Jag älskar mina tekniska prylar. Har kvar alla mina gamla mobiltelefoner och datorer. Det har blivit lite fullt men… Som sagt, jag älskar dem.

Jag packar upp paketet som jag nyss hämtat på posten. Är så spänd på att få ta upp den och få testa den. Och där ligger det, den genomskinliga asken med lock i orange plast. Lyckan är fullständig. Plötsligt känner jag en slags dejá vú. Någon gång för länge sen har jag känt exakt likadant. Och så slår det mig. Varje gång jag packade upp en ny barbiedocka, Skipper eller någon av de andra fantastiska figurerna. Jo, jag vet också att det inte är så politiskt korrekt att gilla barbiedockor. De är plastiga och har stora bröst.

Jag lärde mig redan som liten att man inte fick tycka om dem. Och ju äldre jag blev förstod jag att mina växande bröst måste vara något fel. Och när jag sen hade smal midja också gjorde det att jag klädde mig i bylsiga kläder och försökt gömma mig.

Men tillbaka till min nya mobil. Jag leker med den. Riktigt kramar den:). Och så kommer jag på. Den måste få ett namn. Ett namn som speglar mina känslor för den. Barbie är det första jag kommer på, men eftersom mina känslor gentemot denna docka är lite kluvna fastnar jag för Skipper. Skipper är tillräckligt politiskt korrekt. Hon är plattbröstad och saknar helt midja. Precis som min nya W800. Leende pluggar jag in den i laddaren och börjar testa alla nya funktioner.