Dagbok

Jag ägnar min första tid som arbetslös åt att städa ur garaget. Inte så kul kanske, men nödvändigt. I detta jobb ingår att åka i ”skytteltrafik” till återvinningscentralen. Vad jag menar är en större anläggning än de vanliga sopsorteringsstationerna där man lämnar burkar, flaskor, pappersförpackningar och tidningar. Här kan man lämna större grejer som grenar, hela soffor, elektronik, cyklar mm.

Konstigt nog hade jag aldrig förut varit på en sån station. Min tanke om såna innan var att det var en soptipp. En stinkande plats med fåglar cirklande omkring över alltihop. Och de som jobbade där var klädda i overaller och stövlar för att undgå smutsen. Det visade sig att min förutfattade mening om liknande platser inte alls stämde.

Man får köra upp på en ramp som kantas av diverse containrar med prydliga skyltar ovanför, grovsopor, träavfall,metallavfall,bilbatterier mm. Vissa skyltar/containrar återkommer och vissa finns det bara en av. Miljön är till stora delar helt manlig. De anställda är män och de flesta av de som lämnar skräpet är män. Ibland är någon kvinna med sin man och ger råd, men annars är skräplämnarna mestadels män. Jag känner mig lite i minoritet som ung kvinna utan den obligatoriska medföljande mannen;).

Det som förvånar mig mest är de anställda. De har visserligen någon form av overall, men inte alls av typen skyddkläder utan ser helt ”vanliga” ut. De har samlat dumpade växter av olika slag som de planterat i resväskor, skålar, papperskorgar eller liknande som folk lämnat. Det ser riktigt mysigt ut och stämningen är lugn och välkomnande.

Jag har ett par vändor kvar innan garaget och förrådet är färdigstädat och jag ser redan fram emot nästa besök på sopstationen.