Här hittar du ungefär samma saker som under blogg, men sånt som är mer personligt, som t ex viktiga händelser i mitt liv mm.
Mymlan tjänade i slottet vid havet. Varje dag färdades hon från sitt hem för att sen slita och släpa för att få mat för dagen. Och när dagen var slut var hon helt utmattad. De andra som tjänade i slottet ansågs som finare än Mymlan så de fick mer penningar än vad hon fick. Men Mymlan behövde penningarna så hon släpade vidare.
Lillgafsan styrde och ställde i slottet. Alla älskade henne för att hon log och sa ja till alla. Hon gjorde sig till vän till Mymlan och Mymlan trodde på henne. I slottet bodde också Snusgafsan och Gammalgafsan. Snusgafsan skrämde småhomsorna genom att prata för sig själv och runt om henne alltid stod en tung torr odör av snus. Gammalgafsan var avskydd av småhomsorna eftersom ingen förstod vad hon sa och hon skrattade elakt åt dem när de inte förstod. Hon lät dem också arbeta mycket hårt vilket inte bidrog till att de skulle tycka om henne.
Snusgafsan var inte omtyckt av de andra gafsorna och hemulerna och var rädd att hon skulle bli utkörd ur slottet. Gammalgafsan var rädd att också hon skulle bli utkörd eftersom hon var beroende av småhomsornas gillande för att kunna tjäna Lillgafsan på bästa sätt. Dessutom var detta inte första slottet som Gammalgafsan varit på. Hon hade vid ett flertal tillfällen blivit utkörd från slott i andra riken. Därför var det extra viktigt för henne att hålla sig kvar. Alla medel var tillåtna. Snusgafsan och Gammalgafsan smidde en ond plan som innebar att de pekade ut någon annan att skylla på så att Lillgafsan skulle köra iväg någon annan än dem.
Storhemulen hade redan blivit ivägkörd så Lillgafsan var den enda som styrde i slottet. Det var alltså henne de behövde övertyga. Sen var frågan om vem som skulle väljas ut till syndabock. Valet föll på Mymlan eftersom hon inte var lika fin som dem. Det roade dessutom Gammalgafsan att det blev Mymlan som skulle ut eftersom småhomsorna faktiskt gillade Mymlan.
Det blev Gammalgafsans uppgift att viska lögner i öronen på Lillgafsan, som mer än gärna valde att tro på dem. Lillgafsan älskade att alla såg upp till henne eftersom hon var så liten att hon var van att knytt och oknytt mest såg ner på henne. Mymlan som var utmattad av det hårda arbetet hade inget att sätta emot när Lillgafsan berättade om sitt beslut. Mymlan flydde ut ur slåttshallen i tårar för att aldrig mer återvända till slottet vid havet.