Dagbok

Ibland händer det saker som gör att man kan återfå hoppet och ibland händer det rakt motsatta. För några månader sen ringde det en man och frågade efter mig. Han hade kontaktat arbetsförmedlingen och velat ha ut några lämpliga kandidater till några tjänster. De hade tipsat om bland annat mig. Redan det gjorde mig ganska så stolt. Jag skulle komma på intervju redan nästa dag.

Då började mina vanliga förberedelser inför en intervju. Ganska stressigt eftersom jag bara hade kvällen på mig. Kolla busstider, välja kläder, forska om företaget, fundera ut frågor mm. Och att skrapa ihop tillräckligt med pengar till biljetten… Folk som har jobb tänker att 80 kronor är väl inget, men som arbetslös får man vända på slantarna.

Det första som slog mig när jag började mina efterforskningar var att jag inte kunde hitta företagets hemsida. De hade inte någon. De gick inte heller att hitta på eniro. Jag hittade det endast i en katalog över företag utan någon info om vad de gjorde. Det gjorde mig lite misstänksam, men glädjen över att bli kallad på intervju tog överhanden och jag glömde min oro.

Intervjun gick bra. De verkade väldigt positiva. De mejlade senare och berättade att jag gått vidare men de ville ha en referent. Jag ringde min förra chef och frågade om jag kunde nämna henne och det sa hon gick bra. Jag mejlade tillbaka till företaget, men hörde sen ingenting. Ingenting på jättelänge så jag messade och mejlade och frågade. Både till den som ringt och den andra personen som låg bakom företaget. Ingen av dessa båda herrar hade företagets domän som sin mejladress. Och dessa företag som mejladresserna gick till verkade inte ha något att göra med tjänsten som intervjun gällde.

Till slut svarade de att jo de hade fått mitt mejl med min referent och de hade ringt henne. Hon hade pratat mycket positivt om mig. Det fick mig att bli jätteglad. Visserligen visste jag att vi hade jobbat bra ihop, men hon är inte någon som sprider komplimanger omkring sig i onödan. Han la också till att de nu hade eliminerat de andra kandidaterna och jag var den enda som var kvar på min ort. Tanken var att de skulle anställa tre personer, en på varje ort.

Hans ord fick mig att bli så lycklig. Oron för konstigheterna med mejladresserna, bristen på information om företaget och att jag inte fick någon information på länge puffades längst bak i mitt medvetande. Jag skulle äntligen få ett jobb. Men innan han la på sa han något konstigt. Eftersom jobbet inte skulle börja förrän om en månad så väntar vi med att skriva kontrakt. Så har jag fått jobbet eller inte sa jag? Vi har en utvald per ort och du är den utvalda på den orten svarade han. Lite oväntat svar, men jag trodde att osäkerheten berodde på om de över huvud taget skulle utvidga till min ort, vilket jag förstod.

Det kändes skönt att vara utvald, som han hade sagt, men trots allt var det något som inte var rätt. Istället för att vara jätteglad och berätta för alla i min närhet så höll jag tyst. Jag frågade lite på arbetsförmedlingen om jobbet och de hävdade att företaget var ok och det var kul att jag blivit erbjuden jobb. Månaden gick och företaget hörde inte av sig. Till slut mejlade jag till dem och frågade. Efter några dagar kom svaret att jag nog hade ”missuppfattat”. De hade verkligen inte erbjudit mig jobbet. Och nu hade de ”massor” med kandidater. De letade fortfarande lokal men hade ”en hel del på gång”.

Jag förstod att jag inte skulle få jobbet. Hur kunde ett fåtal kandidater som sen blev en per ort plötsligt bli massor med kandidater? Varför gick de igenom anställningsintervjuer och eliminerade kandidater för att sen gå ut och leta efter fler? När jag pratade om det på arbetsförmedlingen så berättade de att företaget har satt igång på min ort och den nya/e anställda/e har redan börjat. Allt detta fick mig att deppa ner alldeles.

Hur kunde jag undvikit att det hände? Egentligen kunde jag inte det. De hade ju tekniskt sett inte lovat mig något jobb. Jag var bara dum som litade på dem. En sak har jag lärt mig dock är att inte lita på företag som inte tycker det är viktigt att skaffa sig en företagsprofil i fråga om telefonnummer, hemsida och mejladresser. Om jag som arbetssökande inte vet något om företaget jag söker kan vad som helst hända.

Om jag hade blivit anställd, vad hade jag mer kunnat ”missuppfatta”. Vad jag skulle få i lön kanske? Eller när? Eller hur länge jag skulle vara anställd? Kanske skulle jag ”missuppfatta” mina arbetstider? Sen kunde kanske företaget ha ”missuppfattat” att de borde betala arbetsgivaravgifter… Nu när jag vet lite mera är jag nästan glad att jag inte fått jobbet. Om jag fått reda på mer och blivit erbjuden jobbet hade jag inte haft möjlighet att tacka nej.

Men frågan kvarstår, vem kan man lita på? Jag trodde jag kunde lita på det företag som jag var på anställningsintervju hos. Jag trodde också att jag kunde lita på arbetsförmedlingen som skickade dit mig. Men i slutändan kan du bara lita på dig själv. Så kolla upp, kolla igen och dubbelkolla. Och sök inte jobb hos företag om det finns frågetecken. Du kan råka illa ut.