Här skriver jag om allting mellan himmel och jord. Om sådant som gör mig glad och naturligtvis även motsatsen. Här skriver jag också om intressanta saker som jag läser om på nätet.
… på dessa isiga extremhögervindar som blåser i det här landet. Hur regimen använder media som en megafon för att vända folks värderingar genom halvsanningar, utelämnad fakta och rena lögner.
I valet hävdade de att de hade räddat jobben. I en granskning som expressen sen gjorde visade det sig att fler var arbetslösa än när deras första mandatperiod var slut än när den började. Naturligtvis är det inte så konstigt när företagen gick på halvfart och vi levde under oket av den internationella ekonomiska krisen, men istället för att säga något om att de skulle ta tag i frågan hävdade de istället motsatsen. Det hade blivit en lägre arbetslöshet. Och folk läste och trodde. Det är enklare att se till den egna plånboken istället för att tänka på att nyfattigdomen breder ut sig.
Jag kan berätta hur jag själv råkat ut för ”regimens” arbetslinje. Efter att ha arbetat 10 år på samma arbetsplats så blev jag arbetslös. Naturligtvis ändrades min situation radiakalt. Förutom att jag inte fick resa som jag ville. Längre resor måste meddelas till arbetsförmedlingen. Det var nytt för mig. Att jag sen med den lägre ersättningen inte hade råd att resa är ju en annan sak. Man lever på ett helt annat sätt när man har ett arbete än när man är arbetslös. Som tur var hade jag varken bil eller körkort, så jag behövde i alla fall inte sälja någon bil.
De pengar jag hämtade ut varje månad kom från min a-kassa. Dessa pengar hade jag inte kunnat få om jag inte hade betalat in några pengar dit. Trots detta såg folk snett på mig och kallade det jag fick ut för bidrag. Om jag inte hade betalat in pengarna till dem utan till mitt fondkonto hade jag kunnat leva på de pengarna utan att folk såg snett på mig. Under min förra arbetslöshet levde jag på fondpengarna som jag betalat in under min studietid, men denna gången hade företagens ekonomi förändrats så att det inte fanns så mycket kvar i mina fonder.
Då började jag min ”utbildning”. Jag kallar det så eftersom jag som arbetslös inte får utbilda mig. Om jag inte betalar det själv med studiemedel. Eftersom jag hade använt alla de terminer jag hade rätt till när jag skaffade mig min kandidatutbildning, KY-utbildning och övriga högskolekurser så var enda alternativet att utbilda mig hemma. Och den enda utbildning jag fick göra var att lära mig hur man blir en bra arbetssökande. Jag skrev upp mig i CV-databaser, lärde mig hur jag skrev bra CV-n, forskade om potentiella arbetsgivare och sökte jobb. Något annat fick jag inte göra som arbetslös. Förutom att finnas tillgänglig varje dag ifall någon skulle vilja kalla mig på intervju. Telefonen behövde vara påslagen och datorn online.
Samtidigt letade jag efter praktikplatser och det visade sig lika svårt att få som ett jobb. Flera av de jobb jag sökte var jag en av flera hundra som var intresserade. Mitt fina putsade CV försvann nog i pappershögarna. Till slut hittade jag en praktikplats och jag började arbeta. Jag var där heltid och det som krävdes av mig passade väl in med mina tidigare erfarenheter och utbildningar och min arbetsinsats var lika stor som de som var anställda och jag uppskattades för min arbetsinsats. Däremot kunde de inte anställa mig. De hade inte råd utan hade istället rader med praktikanter som avlöste varandra.
När de första 3 månaderna var slut ville arbetsförmedlingen skicka hem mig. Jag tjatade och tjatade på att få stanna och till slut gav de med sig. Trots att jag bara hämtade ut ”bidrag”, egentligen aktivitetsersättning, för mitt heltidsjobb ville jag stanna. Så jag stannade tre månader till innan fick börja tjata igen. Det enda sättet jag kunde få fortsätta att arbeta och inte bli hemskickad var att byta avdelning, vilket jag gjorde. Efter ytterligare 3 månader hjälpte inte några böner och jag blev hemskickad. Det kändes väldigt tråkigt och jag saknar mina arbetskamrater.
Ersättning jag får nu är exakt den samma när jag går hemma som när jag arbetade. Så enda skillnaden är att arbetsförmedlingen krävde att jag gick hem och att jag inte får arbeta. De följer helt de regler som den här regimen satt upp så jag anklagar inte dem. Men man undrar hur min praktik faller under regimens motto: ”det ska löna sig att arbeta”. Hur lönade det sig för mig att arbeta under de tio år jag gjorde det och sen under nästan ett år när jag praktiserade?