Kristina Ohlssons barnböcker

glasbarnen-Framsida-224x300 Silverpojken_Framsida-kopia-226x300 Stenanglar_Framsida-226x300

Det finns för många likheter mellan Kristina Olssons tre böcker om Billie, Aladdin och Simona för att kunna göra recensioner för var och en. De likheter jag hittar är att det förekommer någon som blir sjuk och dör i alla tre.

Det finns också en lite konstig gubbe som sen visar sig vara mindre konstig. Det finns också stora gamla hus i alla tre, även om ett av husen är ett gammalt vattentorn. Sen är alla tre böckerna spökhistorier, vilket i sig inte är fel.

Med ovanstående sagt så är inte böckerna dåliga på något sätt. Språket är bra och böckerna och är välredigerade. Just detta borde man ju inte behöva påpeka eftersom det borde vara en självklarhet, men många förlag ser e-böcker som en ursäkt att spara in på detta steg i bokpubliciceringen.

Kristina Ohlsson gör personerna i böckerna levande och lätta att tycka om, både barnen och de vuxna. Dialogen känns också naturlig.Om man ska prata om själva berättelserna så är varje bok spännande i sig, men när man läst alla tre på raken, som jag gjort, så retar mig sig lite på de teman som upprepas.

Den tredje boken i serien, Stenänglar, känns både mest spännande och trovärdig, men även Glasbarnen och Silverpojken drar in läsaren in storyn och man vill läsa mer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *