Det jag ska berätta nu hände sent en höstnatt när min keesflicka behövde gå ut. Det var mökt, så mörkt att gatlyktorna endast lyckades lysa upp en smal sträng mitt på gatan. Regnet hade färgat asfalten mörkt grå och den kantades av bruna höstlöv. Då plötsligt hördes steg. Det var kanske inte riktigt det ljudet, men det påminde om det.
Både jag och min kees vände oss samtidigt om för att se var ljudet kom ifrån. Där, mitt på gatan, kom ett stort gult löv rullande. Det rörde sig ryckigt, men förvånansvärt rakt utefter gatan. Det konstigaste var att det hördes så högt. Hade jag blundat hade jag fortfarande haft illusionen av att någon gick där. Men någonting hindrade mig från det.
Jag stirrade fascinerat på lövet tills min hund drog mig in mot trädgården. Hon brukar alltid vilja sätta sig i grindhålet för att skicka meddelanden till förbipasserande hundar. Men nu drog hon sig snabbt inåt. Vad hade hon sett? Det sägs att hundar ser mer än människor. Hon skyndade sig att utföra sitt ärende och drog mig sedan mot dörren. Hon verkade har bråttom in i värmen.
Vad var det egentligen hon hade sett där ute i mörket?