Inom ett par decennier kommer hälften av alla yrken att försvinna från arbetsmarknaden. I stället kommer robotar att sitta i kassan på Ica, sköta bokföringar och hålla rent. Men om människor inte ska arbeta, måste de hitta andra sätt att skapa mening i livet.
Läs mer här.
Varselvågen som sköljer över Sverige beräknas ha drabbat 79% av den arbetande befolkningen vid årsskiftet 2013. Men det betyder inte att det inte finns nya arbetstillfällen. Det kommer faktiskt att finnas gott om arbeten för uppsagda personer. Arbetsförnedringen tagit fram en lista över de branscher där arbetskraftsbehovet blir som störst:
Arbetsförnedrare; behovet av föredrare har naturligtvis ökat lavinartat.
Frisör; alla arbetssökande måste vara välklippta för att ha en chans på anställningsintervjuerna.
Socialassistent; någon måste kontrollera alla som får socialbidrag.
Journalister; som skall skriva om allt elände.
Hjärnkirurger; är alltid efterfrågade, snabbkurser kommer att ordnas för de mest svåranställda.
Alkohol- & drogterapeut; för att sköta alla som har skaffat sig vissa vanor.
Populistpolitiker; arbetslöshet skapar stor efterfrågan på populistpolitiker.
Finansministrar; regeringskansliet förväntas införa femskift på finansdepartementet.
Har du tänkt på att en nyckelknippa kan säga så mycket om en människa? Har du något hängande i nyckelringen? Ett inplastat foto? En nalle kanske? Eller har du en kedja i den? Nallen kan ge trygghet. Fotot visar vilka du tycker om. Kedjan kan vara att du behöver den för att hitta nyckelknippan i en rörig väska.
Men en nyckelknippa kan visa så mycket annat. Det slog mig nyligen när jag såg min allt krympande samling nycklar. Nycklar kan symbolisera status, ansvar, aktivitet eller tom ett helt liv. Låter det konstigt? Låt mig förklara hur jag tänker.
Om man har ett aktivt liv har man kanske nyckeln till sin sommarstuga, båt, garage, förråd mm. Och många nycklar kan också visa att man har ansvar på sin arbetsplats. Ytterdörren, sitt eget privata kontor, huvudnyckeln till diverse dörrar, skåpsnycklar mm.
Om man istället är arbetslös försvinner alla de nycklar man tidigare hade till sin arbetsplats. Är man fattig har man inte råd med bil, så ingen bilnyckel, garagenyckel mm. Jag minns hur ledsen min morfar var när han flyttade hem till min mamma efter det att mormor dött. Han hade ingen egen bostad längre och behövde ingen nyckel. Ingen nyckel, inget liv.
Det samma måste de stackare känna som flyttar in till ålderdomshemmet. Måste kännas lite som att bli barn igen. Någon annan har ansvaret. Någon annan bestämmer.
Jag hoppas att jag snart får en mer välfylld nyckelknippa. Och det borde jag snart få eftersom jag snart tillhör de ”närandes” skara. Tillbehören, kedjan, nallen allt det där trivs jag med, men en nyckelknippa med bara nyckeln hem känns tomt och ledsamt.
Mymlan tjänade i slottet vid havet. Varje dag färdades hon från sitt hem för att sen slita och släpa för att få mat för dagen. Och när dagen var slut var hon helt utmattad. De andra som tjänade i slottet ansågs som finare än Mymlan så de fick mer penningar än vad hon fick. Men Mymlan behövde penningarna så hon släpade vidare.
Lillgafsan styrde och ställde i slottet. Alla älskade henne för att hon log och sa ja till alla. Hon gjorde sig till vän till Mymlan och Mymlan trodde på henne. I slottet bodde också Snusgafsan och Gammalgafsan. Snusgafsan skrämde småhomsorna genom att prata för sig själv och runt om henne alltid stod en tung torr odör av snus. Gammalgafsan var avskydd av småhomsorna eftersom ingen förstod vad hon sa och hon skrattade elakt åt dem när de inte förstod. Hon lät dem också arbeta mycket hårt vilket inte bidrog till att de skulle tycka om henne.
Snusgafsan var inte omtyckt av de andra gafsorna och hemulerna och var rädd att hon skulle bli utkörd ur slottet. Gammalgafsan var rädd att också hon skulle bli utkörd eftersom hon var beroende av småhomsornas gillande för att kunna tjäna Lillgafsan på bästa sätt. Dessutom var detta inte första slottet som Gammalgafsan varit på. Hon hade vid ett flertal tillfällen blivit utkörd från slott i andra riken. Därför var det extra viktigt för henne att hålla sig kvar. Alla medel var tillåtna. Snusgafsan och Gammalgafsan smidde en ond plan som innebar att de pekade ut någon annan att skylla på så att Lillgafsan skulle köra iväg någon annan än dem.
Storhemulen hade redan blivit ivägkörd så Lillgafsan var den enda som styrde i slottet. Det var alltså henne de behövde övertyga. Sen var frågan om vem som skulle väljas ut till syndabock. Valet föll på Mymlan eftersom hon inte var lika fin som dem. Det roade dessutom Gammalgafsan att det blev Mymlan som skulle ut eftersom småhomsorna faktiskt gillade Mymlan.
Det blev Gammalgafsans uppgift att viska lögner i öronen på Lillgafsan, som mer än gärna valde att tro på dem. Lillgafsan älskade att alla såg upp till henne eftersom hon var så liten att hon var van att knytt och oknytt mest såg ner på henne. Mymlan som var utmattad av det hårda arbetet hade inget att sätta emot när Lillgafsan berättade om sitt beslut. Mymlan flydde ut ur slåttshallen i tårar för att aldrig mer återvända till slottet vid havet.
Har du tänkt på att en nyckelknippa kan säga så mycket om en människa? Har du något hängande i nyckelringen? Ett inplastat foto? En nalle kanske? Eller har du en kedja i den? Nallen kan ge trygghet. Fotot visar vilka du tycker om. Kedjan kan vara att du behöver den för att hitta nyckelknippan i en rörig väska.
Men en nyckelknippa kan visa så mycket annat. Det slog mig nyligen när jag såg min allt krympande samling nycklar. Nycklar kan symbilisera status, ansvar, aktivitet eller tom ett helt liv. Låter det konstigt? Låt mig förklara hur jag tänker.
Om man har ett aktivt liv har man kanske nyckeln till sin sommarstuga, båt, garage, förråd mm. Och många nycklar kan också visa att man har ansvar på sin arbetsplats. Ytterdörren, sitt eget privata kontor, huvudnyckeln till diverse dörrar, skåpsnycklar mm.
Om man istället är arbetslös försvinner alla de nycklar man tidigare hade till sin arbetsplats. Är man fattig har man inte råd med bil, så ingen bilnyckel, garagenyckel mm. Jag minns hur ledsen min morfar var när han flyttade hem till min mamma efter det att mormor dött. Han hade ingen egen bostad längre och behövde ingen nyckel. Ingen nyckel, inget liv.
Det samma måste de stackare känna som flyttar in till ålderdomshemmet. Måste kännas lite som att bli barn igen. Någon annan har ansvaret. Någon annan bestämmer.
Jag hoppas att jag snart får en mer välfylld nyckelknippa. Om jag får det där jobbet jag hoppas på får jag en nyckel till min arbetsplats igen. Tillbehören, kedjan, nallen allt det där trivs jag med, men en nyckelknippa med bara nyckeln hem känns tomt och ledsamt.
Jag har inte varit på jobbet sen före jul. Utbränd och mobbad på jobbet. Nu sa jag det. Det känns nästan lite pinsamt att erkänna. Både det att man är utbränd men än mer att erkänna att man blivit mobbad. Det finns en tendens i dagens samhälle att anklaga offret. Om hon varit mobbad så finns det säkert en anledning till det, verkar folk tycka. Hon ser allt lite konstig ut. Jag skäms för att erkänna det.
Idag är sista dagen på sjukskrivningen. Min läkare sa att jag egentligen borde få någon sorts rehabilitering, men eftersom jag inte kommer att få fortsatt anställning så går det inte. ”Ingen” sjukskriver till arbetslöshet. I praktiken innebär det att jag ska ut på arbetsmarknaden som förklarad fullt frisk. Är jag det? Vet inte. När jag inte ska göra något utöver det vantliga är allt ok. När jag inte ska till doktorn eller till försäkringskassan mår jag riktigt bra. Däremot blir det helt annorlunda innan jag ska ut någonstans. Har svårt att sova och vaknar oftast med huvudvärk. Hur ska det gå på ett jobb? Hur ska det gå på en intervju? Hur ska jag svara på frågan om hur jag kan hantera stress? Den kommer, det gör den alltid.
Vad jag är ännu mer orolig för är att det kommer att bli likadant på nästa arbetsplats. Kommer jag att bli mobbad där också? Syns det på mig att jag är en sån som blir mobbad? Kommer jag att bli utbränd på det här nya stället också? Hur som helst måste jag skjuta undan alla såna tankar. Jag är formellt frisk i och med imorgon och då måste jag kunna agera som frisk. Imorgon ska jag till arbetsförmedlingen. Jag har två dagar då jag jobbar innan jag blir arbetslös, men de dagarna jobbar alla hemifrån.
Känner mig redan som en av de andra. En av de som inte kan åka på semester som alla andra. Man måste ju ”finnas till arbetsmarknadens förfogande”. Kommer heller inte att har råd med det. Jag jobbade 80 procent. När jag blev sjukskriven fick jag en viss procent av den lön jag hade. Redan där en avsevärd sänkning. Nu kommer jag att få en viss procent av min sjukersättning. Så semester är inte att tänka på. Ekonomin var ansträngd redan innan och nu blir det mycket värre. Jag är rädd.