Cecilia Verdinelli hade nyligen en artikel i Göteborgsposten som verkade vara ett svar på Lernfeldts tidigare artikel som jag skrivit om.
Verdinellis artikel ger mig tillbaka tron på medias roll som kritiskt organ. De kan ”hissa och dissa” för att använda ett folkligt uttryck och samtidigt ge skäl för det samma. De senaste åren verkar många tidningar ha ändrat inriktning och istället fungerar som propagandaplatform för den sittande regeringen. Väldigt lite negativt skrivs och väldigt lite granskning förekommer. Om det nu är så att den politik som förs är så bra varför kommer inga artiklar som visar det?
I det här fallet var det kanske inte så mycket granskande journalistik, men ändå visade den på en dialog. Denna dialog var visserligen mellan två journalister på tidningen. Debattfunktionen som är kopplad till varje artikel är fortfarande ganska så ensidig och får mig att minnas en episod från min högstadietid.
Skolan ville framstå som demokratisk och ”tvingade” några motvilliga elevrepresentanter att vara med på, de oftast tråkiga mötena. Vi hade rätt att yttra oss och rösta när vi kom till ”Övriga frågor”, men av någon anledning hann de aldrig dit. Istället råkade jag höra rektorn yttra följande kommentar på väg ut från mötet: ”Är barnen nöjda nu?”. Så känns kommentarsfunktionen på GP (och många andra tidningars).
Är läsarna nöjda nu? Nu har de fått sagt sitt. Vi svarar aldrig och ändrar oss aldrig, men allt för att verka demokratiska.