Beskrivning: Kortnovell i arkivmiljö.
_______________
Petra tittade på klockan. Hon hade visserligen en mobiltelefon, men hon såg det som en principfråga att alltid gå ett steg längre. I det ingick att ha ett armbandsur. Den gula metallen glänste och visarna talade om för henne att klockan var 14:34. Då satt de nog där redan. Hon hade tagit för vana att alltid komma till kafferasten en liten stund efter de andra. Hade hon tur så lyckades hon höra lite av vad de pratade om, även om de oftast tystnade när de hörde henne.
Hon log för sig själv när hon drog sig till minnes deras generade leenden de gånger hon kommit på dem med att prata om henne. För det mesta hade de beklagat sig över hennes hårda behandling av dem. Veklingar. Var det inte en chefs uppgift att upprätthålla standarden? Kunde de inte klara detta var de ju fria söka sig vidare. Hon hindrade dem inte.
Petra smög så tyst hon kunde bort till fikarummet. Hon hörde ett lågmält sorl som talade om för henne att hennes underlydande redan satt sig. Ljud av kaffemaskinen och skrap av stolar fick henne att förstå att de just kommit. Till hennes stora förvåning och besvikelse var rummet tomt. Hur hade de hunnit undan så fort? Bordet var fullt av fulla och halvfulla kaffemuggar. Petra rynkade näsan på ett sätt som hon visste var väldigt attraktivt. Hon hade övat många gånger framför spegeln för att få det perfekt. Vilka slöfockar, tänkte hon indignerat. Hennes arbetsgrupp fick inte bete sig så. Det måste hon ta upp på nästa arbetsplatsträff.
Hon sträckte sig efter närmsta mugg, men drog hastigt till sig handen igen. Muggen var glödhet. Hon måste ha kommit åt den så den välte. Bordet täcktes av svart vätska som långsamt droppade ner på golvet.
”Det torkar jag inte upp”, sa hon högt i förhoppningen att någon skulle höra. ”Jag är ju ändå chef”, la hon till stolt. Den status hon fick av sin position var den viktigaste anledningen till att hon accepterat erbjudandet att bli arkivchef. Det och naturligtvis lönen. ”Jag vill att det här ska vara upptorkat tills jag kommer tillbaka!”
Och med det så vände hon på klacken och trippade ostadigt ut på sina högklackade skor. Petra var alltid noga med att ha riktigt höga klackar. Så höga att de fick henne att se längre ut än hennes 1.50. Det var svårt att inge någon form av auktoritet när de flesta hon talade med behövde se ner på henne. Det var därför hon skaffat den där höga kontorsstolen. Hon hade läst någonstans att man alltid borde se ner på sina anställda. Visserligen fick hon alltid dingla lite med benen, men det var det värt. Hon hade en likadan stol inne i konferensrummet.
När hon lämnade fikarummet hörde hon ett lågmält sorl. Hon log, nöjd med sig själv. Nu fick de allt bråttom att städa upp. Petra saktade in så diskret hon kunde och försökte få det att verka som hon tittade ut genom fönstret. I ögonvrån granskade hon bordet. En del av muggarna var bortflyttade, men till sin förvåning syntes inga människor. Hon vände sig om för att ta en ordentlig titt. Jo, det stämde, rummet var helt tomt. Var någonstans var alla människor? Hur kunde de ha försvunnit så fort?
Högt sa hon ”Jag vill ha allt bortplockat och upptorkat – NU”. Sen skyndade hon sig iväg så snabbt hon kunde på sina korta ben.
När hon passerade toaletterna såg hon att en av dörrarna stod lite öppen och ljuset var tänt. Trots att hon var irriterad tog hon sig tid att gå in där för att släcka ljuset. Så slarvigt att glömma ljuset på så där, tänkte hon argt. När hon precis hunnit ut hörde hon toalettlocket slå igen. Petra vände sig om och tittade in i båset hon just lämnat. Det var tomt. Snabbt öppnade hon dörren till det andra båset och det var lika tomt. Petra ryste. Vad var det som hände egentligen? Hon stannade upp och funderade. Det måste ju finnas en naturlig förklaring. Toalettlocket måste ha stått i spänn. Något annat kunde det inte vara fråga om, tänkte hon. Så måste det vara. Nöjd med sitt eget rationella tänkande fortsatte hon tillbaka.
När Petra återvänt till sitt kontor öppnade hon skåpet och fick fram spegeln. Hon granskade sin spegelbild och såg att hennes lockiga hår låg perfekt. Bra. Det brukade det alltid göra eftersom hon alltid använde så mycket hårspray att frisyren inte kunde komma i oordning. Så borstade hon bort ett obefintligt dammkorn från sin grårutiga jacka och knäppte sen den andra knappen uppifrån, som råkat gå upp. Petra hade alltid en knapp öppen, men inte mer. Petra ville alltid ge ett intryck av naturlighet, men absolut inte slarvighet. Hon knyckte på nacken, på ett sätt som hon visste såg väldigt auktoritärt ut, och stängde dörren till skåpet.
Hon sneglade bort mot vagnen med alla pärmarna. Stod den kvar där än? Bäst att dra iväg den för arkivering. Hon funderade på vem hon skulle beordra att göra det. Vem hade mest att göra och vem var antagligen mest stressad? Hon log elakt när hon kom på vem som skulle få uppdraget att göra det. Det skulle roa henne att se den äldre kvinnan stressa för att hinna klart och kanske riskera att inte hinna med övriga uppgifter. Petra satte på sig sitt snälla leende och började dra vagnen genom korridoren. Den gnisslade svagt som den alltid gjorde när den var full.
Längre bort i korridoren hörde hon tassande steg. Jaså, han är tillbaka efter semestern nu, tänkte hon. Petra kände igen allas steg. Det var lättare att hålla koll på dem då. Nu måste hon fundera ut något att sätta i händerna på honom. Det var bäst att inte låta dem stanna kvar i semesterkänslan alltför länge. Var är alla? var hennes nästa tanke. Kontor efter kontor som hon passerade var tomma trots att ljuset var tänt. Hon kunde också se diverse privat krimskrams som kassar och matlådor och annat som de envisades med att skräpa ner sina kontor med. Hon funderade på ifall hon skulle ta upp det på nästa arbetsplatsträff. Hennes underlydande skulle inte få misspryda sina kontor med kassar av olika färg, storlek och kvalitet. Kanske kunde de beställa in en kasse i diskret färg som alla anställda måste köpa. Eller så kunde de ha speciella skåp –
Petra avbröts i sina funderingar av ljudet av en dörr som gick upp. Hon såg den öppnas och stängas, men ingen var där. Kontoret och korridoren utanför var helt tomma, men ändå hörde hon hörde någon viska helt nära. ”Vi kanske borde ringa snart.” Vem skulle ringa och om vad? Känslan av att inte veta vad de pratade om både retade och oroade Petra, men trots att hon ansträngde sig, kunde hon inte höra något annat. Hur kunde en dörr öppnas och stängas utan att någon var där? Och hur kunde hon höra ord när hon inte såg den som uttalat dem?
Om hon inte varit en så rationell människa hade hon trott något annat, men så fånigt kunde det ju inte vara. Hon skakade på huvudet för att understryka hur fånigt det var att ens snudda vid tanken. De fanns ju inte. Än en gång sökte hon i tankarna efter en rimlig förklaring och kom på att det måste vara någon som ville skrämmas. Eller ännu troligare, sättningar i marken eller något med byggnaden. Visserligen var den ny, men visst hade de haft andra problem som till exempel fukt. Det var nog så att fuskbygget, jo hon ville nog kalla det så, hade orsakat vissa oönskade effekter. Det måste hon ta upp med hyresvärden. Det borde nog gå att dra av några tusenlappar på hyran. Och viskningarna – visst kunde ljud färdas långt och visst kunde man då ha svårt att avgöra var det kom ifrån? Ju mer hon tänkte på saken, desto mindre konstigt tedde det sig.
Petra öppnade dörren till kontoret och drog in vagnen. Hon ställde den inte utefter en vägg utan mitt i rummet. Det var inte hennes sak att ordna det snyggt inne på en av de underlydandes rum. För säkerhets skull sa hon högt:
”Seså, jag vill ha det här arkiverat tills i morgon.”
Korridoren fylldes av ljud av fotsteg och viskande röster. Hon kunde höra brottstycken av vad som sas, men fick inget sammanhang. Gallra bort, tyckte hon sig höra. Ingen kommer att sakna, var något annat. Tillsammans, var något annat hon tycket sig höra. Nödvändigt, hörde hon också. Petra såg sig omkring. Var någonstans var alla? Hon hörde dem, men kunde inte se dem. Kunde det vara så att hennes underlydande hade börjat undvika henne? Det skulle hon ta ur dem. Det kunde man verkligen inte tillåta. Hon var ju ändå chef. Petra började följa rösterna för att se var de kunde vara. Hon gick genom korridor efter korridor, men lyckades inte hitta någon.
Hon hoppade till när en dörr öppnades precis framför ögonen på henne. Det hade gått så snabbt att hon nästan hade gått in i den. Eller rättare sagt, hon kunde ha svurit på att hon gjort just det, gått in i den, men ändå kände hon ingenting. Aningen uppskakad drog hon sig tillbaka till sitt rum.
Petra såg på klockan, 14:34. Det kunde inte vara möjligt, men efter att ha kontrollerat ännu en gång, nu med sina läsglasögon på sig, insåg hon att den fortfarande var exakt 14:34. Hade hon somnat och drömt alltihop? Hon rynkade på näsan. Nej, så kunde det inte vara. Hon mindes allting alltför tydligt för att det skulle kunna vara så.
Petra försökte dra sig till minnes vad som hänt tidigare på dagen. Hon hade gått igenom lönelistorna och frånvaron. Särskilt det senare var något av hennes favoritsysslor. Efter det hade hon gått ner en stund i depån. Hon hade upptäckt att någon av hennes slöa underlydande hade registrerat en handling fel och det kunde man inte tillåta. Egentligen skulle den inte ha registrerats allt eftersom den var gallringsbar. Allt gallringsbart måste bort så dessa handlingar inte fortsatte att störa den fina ordningen.
Petra försökte minnas vad som hänt efter det, men av någon konstig anledning mindes hon inget förrän hon gjort sig klar att gå till kafferasten. Tanken på depån fick henne att rysa. Visserligen brukade hon själv inte arbeta där nere. Det överlät hon till sina anställda. Det var kallt och mörkt där nere och hon trivdes bättre uppe på sitt välordnade och varma kontor. Tanken på depån brukade dock inte få henne att känna så mycket obehag som hon gjorde idag. Trots att hon egentligen inte ville det, kände hon att hon behövde gå ner dit igen. Då kanske hon skulle minnas. Det kändes på något sätt oerhört viktigt att minnas vad som hänt nere i arkivet.
För ett ögonblick drog hon sig till minnes någon som böjt sig över henne. Någon med brett leende, men med stela hårda ögon. Sen var minnesbilden borta. Hur hon än försökte kunde hon inte återkalla bilden av den leende mannen. Var det en man. förresten? Hon var inte säker. Hon var inte ens säker på att det varit bara en person. Hon frös till och försökt skaka av sig minnet. Hade det ens varit ett minne? Petra var inte säker längre.
När hon kom ut till hissen märkte hon att den inte verkade fungera. Den lämnade just våningen hon var på, men hon kunde inte se att någon var i den. Petra kände sig ännu mer illa till mods. Något, vad det nu än var, stod inte rätt till. Istället för att vänta på att hissen skulle komma upp igen valde hon trapporna. Det var bara en våning, men hon brukade alltid välja hissen i vanliga fall. På något sätt kände hon att en chef borde ta hissen och inte trapporna som vanliga anställda. Visserligen behövde de ta hissen för att få ner alla pärmar och arkivboxar, men de borde kunna ta den andra hissen så hon fick ha denna för sig själv. Hon avbröts i sina funderingar när hon stod utanför dörren in till depå.
Petra tryckte på knappen för dörröppnaren, men inget hände. Irriterat tryckte hon en gång till. Då öppnades dörren till rummet utanför och snart öppnades också depådörren så hon kunde slinka in i luftslussen. Med henne i luftslussen fanns också en vagn med arkivboxar. Hur hade den kommit in? Petra tryckte sig mot väggen. Varför hon gjorde så visste hon inte, men av någon anledning ville hon hålla sig så långt borta från vagnen hon kunde. Så snart den andra dörren öppnat sig, detta utan att hon tryckt på den andra knappen, smet hon in i arkivlokalen. Det var kallt och luktade källare som vanligt, men nu fanns där en annan lukt som Petra hade svårt att känna igen. Hon sniffade i luften och försökte komma på vad det var. Den kändes bekant på något sätt. Kunde det vara – ? Petra skakade bort tanken. Det kunde väl inte lukta så i ett arkiv? Det måste vara några nya handlingar de fått in, som stått i något förråd och tagit åt sig den underliga lukten. Hon började leta sig fram till arkivhyllorna där de gallringsbara handlingarna fanns.
Redan på långt håll såg hon att hyllorna var utdragna så att det lämnade en liten springa mellan hyllsektionerna. Inte tillräckligt för henne att komma emellan, trots att hon var liten, men ändå tillräckligt för att se in. Samtidigt som hon sträckte sig efter spakarna för att rulla undan hyllorna upptäckte hon att något låg emellan hyllorna. Plötsligt förstod hon vad den där ovanliga, men ändå välbekanta lukten var för något. Hon sniffade lite och kände med ens ett oerhört obehag. Inklämd mellan hyllorna låg det något eller någon, såg Petra när hon kom närmare. Minnena började så smått komma tillbaka nu och hon förstod vad hon skulle få se. En mörkröd tjockflytande vätska flöt ut över golvet från kroppen. Det stela lockiga håret var kladdigt och nacken låg i en konstig vinkel. Den grårutiga jackan var fläckad av det röda och ena armen låg till hälften under kroppen och den andra låg vriden bakom henne. Personen, eller byltet kanske man skulle säga, hade ett guldfärgat armbandsur på sig. Petra tog ett steg närmare. Den visade på 14:34.
Slut
