Tagg: arbetsförmedlingen

Jag blir så arg…

… på dessa isiga extremhögervindar som blåser i det här landet. Hur regimen använder media som en megafon för att vända folks värderingar genom halvsanningar, utelämnad fakta och rena lögner.

I valet hävdade de att de hade räddat jobben. I en granskning som expressen sen gjorde visade det sig att fler var arbetslösa än när deras första mandatperiod var slut än när den började. Naturligtvis är det inte så konstigt när företagen gick på halvfart och vi levde under oket av den internationella ekonomiska krisen, men istället för att säga något om  att de skulle ta tag i frågan hävdade de istället motsatsen. Det hade blivit en lägre arbetslöshet. Och folk läste och trodde. Det är enklare att se till den egna plånboken istället för att tänka på att nyfattigdomen breder ut sig.

Jag kan berätta hur jag själv råkat ut för ”regimens” arbetslinje. Efter att ha arbetat 10 år på samma arbetsplats så blev jag arbetslös. Naturligtvis ändrades min situation radiakalt. Förutom att jag inte fick resa som jag ville. Längre resor måste meddelas till arbetsförmedlingen. Det var nytt för mig. Att jag sen med den lägre ersättningen inte hade råd att resa är ju en annan sak. Man lever på ett helt annat sätt när man har ett arbete än när man är arbetslös. Som tur var hade jag varken bil eller körkort, så jag behövde i alla fall inte sälja någon bil.

De pengar jag hämtade ut varje månad kom från min a-kassa. Dessa pengar hade jag inte kunnat få om jag inte hade betalat in några pengar dit. Trots detta såg folk snett på mig och kallade det jag fick ut för bidrag. Om jag inte hade betalat in pengarna till dem utan till mitt fondkonto hade jag kunnat leva på de pengarna utan att folk såg snett på mig. Under min förra arbetslöshet levde jag på fondpengarna som jag betalat in under min studietid, men denna gången hade företagens ekonomi förändrats så att det inte fanns så mycket kvar i mina fonder.

Då började jag min ”utbildning”. Jag kallar det så eftersom jag som arbetslös inte får utbilda mig. Om jag inte betalar det själv med studiemedel. Eftersom jag hade använt alla de terminer jag hade rätt till när jag skaffade mig min kandidatutbildning, KY-utbildning och övriga högskolekurser så var enda alternativet att utbilda mig hemma. Och den enda utbildning jag fick göra var att lära mig hur man blir en bra arbetssökande. Jag skrev upp mig i CV-databaser, lärde mig hur jag skrev bra CV-n, forskade om potentiella arbetsgivare och sökte jobb. Något annat fick jag inte göra som arbetslös. Förutom att finnas tillgänglig varje dag ifall någon skulle vilja kalla mig på intervju. Telefonen behövde vara påslagen och datorn online.

Samtidigt letade jag efter praktikplatser och det visade sig lika svårt att få som ett jobb. Flera av de jobb jag sökte var jag en av flera hundra som var intresserade. Mitt fina putsade CV försvann nog i pappershögarna. Till slut hittade jag en praktikplats och jag började arbeta. Jag var där heltid och det som krävdes av mig passade väl in med mina tidigare erfarenheter och utbildningar och min arbetsinsats var lika stor som de som var anställda och jag uppskattades för min arbetsinsats. Däremot kunde de inte anställa mig. De hade inte råd utan hade istället rader med praktikanter som avlöste varandra.

När de första 3 månaderna var slut ville arbetsförmedlingen skicka hem mig. Jag tjatade och tjatade på att få stanna och till slut gav de med sig. Trots att jag bara hämtade ut ”bidrag”, egentligen aktivitetsersättning, för mitt heltidsjobb ville jag stanna. Så jag stannade tre månader till innan fick börja tjata igen. Det enda sättet jag kunde få fortsätta att arbeta och inte bli hemskickad var att byta avdelning, vilket jag gjorde. Efter ytterligare 3 månader hjälpte inte några böner och jag blev hemskickad. Det kändes väldigt tråkigt och jag saknar mina arbetskamrater.

Ersättning jag får nu är exakt den samma när jag går hemma som när jag arbetade. Så enda skillnaden är att arbetsförmedlingen krävde att jag gick hem och att jag inte får arbeta. De följer helt de regler som den här regimen satt upp så jag anklagar inte dem. Men man undrar hur min praktik faller under regimens motto: ”det ska löna sig att arbeta”. Hur lönade det sig för mig att arbeta under de tio år jag gjorde det och sen under nästan ett år när jag praktiserade?

Pysseldags på AF

Imorgon är det pysseltid igen. En gång i månaden går jag till arbetsförmedlingen för att få påskrivet att jag inte jobbat med något under den senaste månaden och att jag inte varit sjuk under den tiden. Och varje gång så infinner sig en hel del funderingar. Hur kan min handläggare veta om jag arbetat eller om jag varit sjuk? Vad betyder den underskriften? Skulle jag själv vilja sätta min underskrift så där och gå i god för någon jag inte känner. En annan sak man kan fundera över är om det finns en tanke med att jag ska gå dit en gång i månaden.

Jag går redan och träffar min ”egen” handläggare regelbundet, varför ska jag hasta in på AF, mötas av en hord av handläggare som bara väntar på att få nappa åt sig ett papper och skriva under. Man funderar också på varför det måste ske på papper, med penna och dessutom med porto. Innan jag kom in i jobb- och utvecklingsgarantin räckte det med att jag två gånger i månaden gick in på a-kassans hemsida och klickade i lite rutor.

Vad är skillnaden nu? Kan det vara så att man vill göra det jobbigare för oss så vi ”lata parasiter” så vi ska skynda på att skaffa oss ett jobb? Neeej så kan det väl inte vara. Det där var nog ingen snäll tanke – men ligger det någon sanning i det?

Glapp…

Jag tillhör fortfarande ”de andra”. De som inte har råd med något extra. En sån som ”lever på bidrag”, som det brukar sägas. Att jag betalat in varje krona för att få tillgång till dessa ”bidrag” spelar visst ingen roll. Ni vet, de där pengarna som dras från din inkomst innan du ens ser några pengar. De betalas in till farbror Reinfeldt för att du ska få tillgång till dessa ”bidrag”.

Hur som helst, jag är nu en som lever på såna där ”bidrag”. Ända sen jag blev arbetslös har jag varit livrädd för att komma in i jobb- och utvecklingsgarantin. Mest därför att den enda information jag lyckades hitta om denna garanti innan jag nådde dig var att folk blir förödmjukade. Detta i kombination med att ens ersättning blir så mycket lägre gjorde att jag fasade för den dagen. Redan nu har jag fått dra ner på alla utgifter som det är möjligt och får flytta fram betalningar för att klara av allt. Så att få ännu lägre ersättning var inget jag såg fram emot.

Nu har jag nått den där dagen. Jag har fått information om vad det innebär att få ”ta del av jobb- och utvecklingsgarantin”. Alla vi som satt i det där rummet var lika rädda. Rädda att vi skulle få skulder för livet. Rädda att familjer skulle riskera att splittras och att vi skulle tvingas gå ifrån våra hem. Så en fråga var viktig för oss. Skulle de bli något glapp i utbetalningen?

Mannen som skötte informationen försäkrade oss först att han ”läst hyllmeter” om att söka jobb. Att han ”fått sitt jobb i konkurrens med 400 andra som sökte jobbet”. Så han visste att det var möjligt att få jobb och att vi satt där måste ju bero på något. Jag bet mig i tungan och frågade inte vad som hade hänt om en av de andra 399 som sökt hans jobb också hade ”läst hyllmeter” om att söka jobb. Om den personen också gjort allt rätt. Eller om han visste att vi andra också ”läst hyllmeter”.

Men istället var jag en snäll flicka och försökte få svaret om glappet i utbetalningen. Nu kanske jag skulle ha definierat vad jag menade med glapp när jag frågade, men jag tog för givet att han som presenterade la in samma betydelse som alla vi andra i rummet. Det visade sig att han inte gjorde det. Jag menade att ett glapp var en period där jag inte hade pengar i plånboken att betala till exempel min elräkning eller för att köpa mat. Han menade ett glapp var att man skulle förlora ersättning för en viss period.

Han försäkrade att bara vi gjorde rätt så skulle det inte bli något glapp. Sen la han till att över hälften av alla arbetslösa gör fel. Jag valde att inte ställa den uppenbara frågan att om över hälften gjorde fel så var det väl snarare fel på blanketten och inte på de arbetslösa. Nu när det är dags för mig att fylla i blanketten så inser jag att a-kassan utbetalades för 2 veckor och aktivitetsersättningen för 4 veckor. All utbetalning ”sker i efterskott”. Det innebär att jag får först vänta 2 veckor till på ersättning. När jag sen läser på försäkringskassans sida sägs det att normalt sett tar det 2 veckor att få utbetalningen.

Så det där glappet som inte skulle infinna sig visade sig bli minst en månad. Undrar om jag kan säga till Telia eller Ica att det blir inget glapp? Att betalningen kommer att komma, bara inte nu? Hmm, tyvärr så misstänker jag att de inte använder sig av Arbetsförmedlingens definition av glapp. Däremot gjorde A-kassan det när det var fel på deras inrapporteringssystem och betalningen skulle bli 2 veckor försenad.

Men jag tror att jag förstått det hela nu. Den som betalar ut pengarna har en definition och den som ska ta emot dem har en annan. Glapp.. och jag som trodde det skulle vara så enkelt.
—

Midsommarafton och arbetslös…

Sitter hemma med min familj. Det regnar och alla andra är på någon slags fest. Kanske inte alla, men det känns så. Min arbetslöshet hänger över mig. Med alla krav och dålig ekonomi som följer. Varför kan inte myndigheter använda sig av morot istället för piska? Man kan säga saker på olika sätt. Antingen säga det så här: ”Söker du i hela Sverige har du mycket större möjligheter att hitta ett jobb du trivs med och som passar din kompetens”.

Ett sånt uttalande gör att man känner sig ”peppad” att gå in i arbetslösheten och se möjligheter istället för svårigheter. Om man istället får en kommentar som denna: ”Du måste söka i hela Sverige annars blir du av med dina ersättningar”. Hur känner man sig då? Jag fick ett uttalande som låg någonstans mitt emellan. Min reaktion blev först att jag gick hem och grät. Det kanske låter överspänt men var så jag såg det.

När den värsta upprörheten lagt sig kände jag mig mer arg. Jag ska visa dem. Jag ska fixa det här på mitt sätt och jag ska skaffa mig ett jobb som jag trivs med. Mitt val av arbetsuppgifter, mitt val av ort och mitt val av lön. Detta ska jag göra inom de regler som finns. Jag ska inte ungå dem, men jag ska också fixa det här utan piskor:). Jag kan och jag vill.

Skrev i blanketten för anmälan om arbetslöshet. Lovar och svär att jag talar sanning;). Intyg på det jag skrev kommer när jag fått dem skickade till mig. Hittade ingen adress att skicka blanketten så jag tar den med på måndag. Den kommer inte fram tidigare i posten ändå.

Ej sjukskriven

Jag är inte sjukskriven idag. Känns både bra och dåligt. Bra därför att jag faktiskt mår mycket bättre än när jag gick hem den där gången före jul. Storgråtande och slutkörd. Kände mig helt värdelös. Visserligen kan jag ha de känslorna fortfarande. När något händer som får mig att bli påminnd om vad som hände. Jag mår också mycket bättre än den långa period när jag knappt orkade mig ur sägen. När de vanliga sysslorna var mig totalt övermäktiga. Och när de besök hos psykolog och läkare jag var tvungen att gå på var mer än jag egentligen orkade och som fick mig att vara så nära tanken på att ta mitt liv. Under hela den tiden var jag tvungen att hantera alla dessa papper som krävdes för att få sin försörjning. Kontakter med myndigheter och arbetsgivare.

Man måste vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk. Jag var inte det, men någonstans måsta man hitta kraften. Tillbaka till var jag började. Jag känner mig mycket bättre än jag gjort på länge. Men vad som känns dåligt med att vara förklarad som frisk är att nu kommer det att ställas ännu högre krav på mig. Krav som jag fortfarande känner som är för höga. Men någonstans måste man hitta kraften.

Idag tänkte jag ta mig till arbetsförmedlingen. Det är ett av de där sakerna jag måste orka. Fortfarande är det svårt att komma igång på morgonarna. Jag funderar alldeles för länge på vad jag ska ha på mig för att se ok ut. Hur jag ska ha håret. Ska jag sminka mig eller inte? Kommer de att se mig som den där sopan som jag känner mig som? När jag väl kommer dit, är det lugnt. Inte många sitter och väntar. Sist jag var arbetslös vad det alltid full aktivitet på arbetsförmedlingen. Långa väntetider.

Jag sätter mig ner och väntar. Då kommer en kvinna ut och frågar om hon kan hjälpa mig. Jag svarar halft om halvt med en fråga. Tänkte skriva in mig – eller – Jag får svaret att deras datorsystem ligger nere och att de inte kan skriva in mig annat än manuellt. När hon får klart för sig att min första arbetslösa dag är på onsdag ber hon mig om att komma tillbaka då. Jag andas tungt och inser att jag forfarande har mycket kvar att göra.

Sjuk eller inte?

Jag har inte varit på jobbet sen före jul. Utbränd och mobbad på jobbet. Nu sa jag det. Det känns nästan lite pinsamt att erkänna. Både det att man är utbränd men än mer att erkänna att man blivit mobbad. Det finns en tendens i dagens samhälle att anklaga offret. Om hon varit mobbad så finns det säkert en anledning till det, verkar folk tycka. Hon ser allt lite konstig ut. Jag skäms för att erkänna det.

Idag är sista dagen på sjukskrivningen. Min läkare sa att jag egentligen borde få någon sorts rehabilitering, men eftersom jag inte kommer att få fortsatt anställning så går det inte. ”Ingen” sjukskriver till arbetslöshet. I praktiken innebär det att jag ska ut på arbetsmarknaden som förklarad fullt frisk. Är jag det? Vet inte. När jag inte ska göra något utöver det vantliga är allt ok. När jag inte ska till doktorn eller till försäkringskassan mår jag riktigt bra. Däremot blir det helt annorlunda innan jag ska ut någonstans. Har svårt att sova och vaknar oftast med huvudvärk. Hur ska det gå på ett jobb? Hur ska det gå på en intervju? Hur ska jag svara på frågan om hur jag kan hantera stress? Den kommer, det gör den alltid.

Vad jag är ännu mer orolig för är att det kommer att bli likadant på nästa arbetsplats. Kommer jag att bli mobbad där också? Syns det på mig att jag är en sån som blir mobbad? Kommer jag att bli utbränd på det här nya stället också? Hur som helst måste jag skjuta undan alla såna tankar. Jag är formellt frisk i och med imorgon och då måste jag kunna agera som frisk. Imorgon ska jag till arbetsförmedlingen. Jag har två dagar då jag jobbar innan jag blir arbetslös, men de dagarna jobbar alla hemifrån.

Känner mig redan som en av de andra. En av de som inte kan åka på semester som alla andra. Man måste ju ”finnas till arbetsmarknadens förfogande”. Kommer heller inte att har råd med det. Jag jobbade 80 procent. När jag blev sjukskriven fick jag en viss procent av den lön jag hade. Redan där en avsevärd sänkning. Nu kommer jag att få en viss procent av min sjukersättning. Så semester är inte att tänka på. Ekonomin var ansträngd redan innan och nu blir det mycket värre. Jag är rädd.