Letade platsannonser igen och fann en liten sak som roade mig. De sökte en allroundmedarbetare och nog verkade det vara någon som kunde lite av varje. De ville ha en som har avslutad sin gymnasieutbildning. Jodå, så långt är jag med. Social kompetens också. Det kan man någ säga att jag har. Noggrann och flexibel? Jovars det kan man nog kalla mig. Men nästa kvalifikation som önskades fick mig att le lite;). Hör här… : … eller har erfarenhet sedan tidigare av att varit ute och jobbat. Hmm, jobbat som vad? Florist? Byggarbetare? Eller kanske läkare? Ok, jobbat har jag:) Vart skickar jag min ansökan;)?
Midsommarafton och arbetslös…
Sitter hemma med min familj. Det regnar och alla andra är på någon slags fest. Kanske inte alla, men det känns så. Min arbetslöshet hänger över mig. Med alla krav och dålig ekonomi som följer. Varför kan inte myndigheter använda sig av morot istället för piska? Man kan säga saker på olika sätt. Antingen säga det så här: ”Söker du i hela Sverige har du mycket större möjligheter att hitta ett jobb du trivs med och som passar din kompetens”.
Ett sånt uttalande gör att man känner sig ”peppad” att gå in i arbetslösheten och se möjligheter istället för svårigheter. Om man istället får en kommentar som denna: ”Du måste söka i hela Sverige annars blir du av med dina ersättningar”. Hur känner man sig då? Jag fick ett uttalande som låg någonstans mitt emellan. Min reaktion blev först att jag gick hem och grät. Det kanske låter överspänt men var så jag såg det.
När den värsta upprörheten lagt sig kände jag mig mer arg. Jag ska visa dem. Jag ska fixa det här på mitt sätt och jag ska skaffa mig ett jobb som jag trivs med. Mitt val av arbetsuppgifter, mitt val av ort och mitt val av lön. Detta ska jag göra inom de regler som finns. Jag ska inte ungå dem, men jag ska också fixa det här utan piskor:). Jag kan och jag vill.
Skrev i blanketten för anmälan om arbetslöshet. Lovar och svär att jag talar sanning;). Intyg på det jag skrev kommer när jag fått dem skickade till mig. Hittade ingen adress att skicka blanketten så jag tar den med på måndag. Den kommer inte fram tidigare i posten ändå.
Sopor!
Jag ägnar min första tid som arbetslös åt att städa ur garaget. Inte så kul kanske, men nödvändigt. I detta jobb ingår att åka i ”skytteltrafik” till återvinningscentralen. Vad jag menar är en större anläggning än de vanliga sopsorteringsstationerna där man lämnar burkar, flaskor, pappersförpackningar och tidningar. Här kan man lämna större grejer som grenar, hela soffor, elektronik, cyklar mm.
Konstigt nog hade jag aldrig förut varit på en sån station. Min tanke om såna innan var att det var en soptipp. En stinkande plats med fåglar cirklande omkring över alltihop. Och de som jobbade där var klädda i overaller och stövlar för att undgå smutsen. Det visade sig att min förutfattade mening om liknande platser inte alls stämde.
Man får köra upp på en ramp som kantas av diverse containrar med prydliga skyltar ovanför, grovsopor, träavfall,metallavfall,bilbatterier mm. Vissa skyltar/containrar återkommer och vissa finns det bara en av. Miljön är till stora delar helt manlig. De anställda är män och de flesta av de som lämnar skräpet är män. Ibland är någon kvinna med sin man och ger råd, men annars är skräplämnarna mestadels män. Jag känner mig lite i minoritet som ung kvinna utan den obligatoriska medföljande mannen;).
Det som förvånar mig mest är de anställda. De har visserligen någon form av overall, men inte alls av typen skyddkläder utan ser helt ”vanliga” ut. De har samlat dumpade växter av olika slag som de planterat i resväskor, skålar, papperskorgar eller liknande som folk lämnat. Det ser riktigt mysigt ut och stämningen är lugn och välkomnande.
Jag har ett par vändor kvar innan garaget och förrådet är färdigstädat och jag ser redan fram emot nästa besök på sopstationen.
Ej sjukskriven
Jag är inte sjukskriven idag. Känns både bra och dåligt. Bra därför att jag faktiskt mår mycket bättre än när jag gick hem den där gången före jul. Storgråtande och slutkörd. Kände mig helt värdelös. Visserligen kan jag ha de känslorna fortfarande. När något händer som får mig att bli påminnd om vad som hände. Jag mår också mycket bättre än den långa period när jag knappt orkade mig ur sägen. När de vanliga sysslorna var mig totalt övermäktiga. Och när de besök hos psykolog och läkare jag var tvungen att gå på var mer än jag egentligen orkade och som fick mig att vara så nära tanken på att ta mitt liv. Under hela den tiden var jag tvungen att hantera alla dessa papper som krävdes för att få sin försörjning. Kontakter med myndigheter och arbetsgivare.
Man måste vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk. Jag var inte det, men någonstans måsta man hitta kraften. Tillbaka till var jag började. Jag känner mig mycket bättre än jag gjort på länge. Men vad som känns dåligt med att vara förklarad som frisk är att nu kommer det att ställas ännu högre krav på mig. Krav som jag fortfarande känner som är för höga. Men någonstans måste man hitta kraften.
Idag tänkte jag ta mig till arbetsförmedlingen. Det är ett av de där sakerna jag måste orka. Fortfarande är det svårt att komma igång på morgonarna. Jag funderar alldeles för länge på vad jag ska ha på mig för att se ok ut. Hur jag ska ha håret. Ska jag sminka mig eller inte? Kommer de att se mig som den där sopan som jag känner mig som? När jag väl kommer dit, är det lugnt. Inte många sitter och väntar. Sist jag var arbetslös vad det alltid full aktivitet på arbetsförmedlingen. Långa väntetider.
Jag sätter mig ner och väntar. Då kommer en kvinna ut och frågar om hon kan hjälpa mig. Jag svarar halft om halvt med en fråga. Tänkte skriva in mig – eller – Jag får svaret att deras datorsystem ligger nere och att de inte kan skriva in mig annat än manuellt. När hon får klart för sig att min första arbetslösa dag är på onsdag ber hon mig om att komma tillbaka då. Jag andas tungt och inser att jag forfarande har mycket kvar att göra.
Sjuk eller inte?
Jag har inte varit på jobbet sen före jul. Utbränd och mobbad på jobbet. Nu sa jag det. Det känns nästan lite pinsamt att erkänna. Både det att man är utbränd men än mer att erkänna att man blivit mobbad. Det finns en tendens i dagens samhälle att anklaga offret. Om hon varit mobbad så finns det säkert en anledning till det, verkar folk tycka. Hon ser allt lite konstig ut. Jag skäms för att erkänna det.
Idag är sista dagen på sjukskrivningen. Min läkare sa att jag egentligen borde få någon sorts rehabilitering, men eftersom jag inte kommer att få fortsatt anställning så går det inte. ”Ingen” sjukskriver till arbetslöshet. I praktiken innebär det att jag ska ut på arbetsmarknaden som förklarad fullt frisk. Är jag det? Vet inte. När jag inte ska göra något utöver det vantliga är allt ok. När jag inte ska till doktorn eller till försäkringskassan mår jag riktigt bra. Däremot blir det helt annorlunda innan jag ska ut någonstans. Har svårt att sova och vaknar oftast med huvudvärk. Hur ska det gå på ett jobb? Hur ska det gå på en intervju? Hur ska jag svara på frågan om hur jag kan hantera stress? Den kommer, det gör den alltid.
Vad jag är ännu mer orolig för är att det kommer att bli likadant på nästa arbetsplats. Kommer jag att bli mobbad där också? Syns det på mig att jag är en sån som blir mobbad? Kommer jag att bli utbränd på det här nya stället också? Hur som helst måste jag skjuta undan alla såna tankar. Jag är formellt frisk i och med imorgon och då måste jag kunna agera som frisk. Imorgon ska jag till arbetsförmedlingen. Jag har två dagar då jag jobbar innan jag blir arbetslös, men de dagarna jobbar alla hemifrån.
Känner mig redan som en av de andra. En av de som inte kan åka på semester som alla andra. Man måste ju ”finnas till arbetsmarknadens förfogande”. Kommer heller inte att har råd med det. Jag jobbade 80 procent. När jag blev sjukskriven fick jag en viss procent av den lön jag hade. Redan där en avsevärd sänkning. Nu kommer jag att få en viss procent av min sjukersättning. Så semester är inte att tänka på. Ekonomin var ansträngd redan innan och nu blir det mycket värre. Jag är rädd.
Jag ska sy kassar!
Häromdagen var jag iväg och köpte tyger. Nu ska jag designa ett par kassar. Det ska bli så kul att sy dem, men ännu roligare att använda dem. Längre fram, när jag har råd, ska jag beställa tyger med mitt eget mönster på. Det kommer att vara helt fantastiskt. 
Glasbubblan
Jag är fast i en bubbla. Inte ett glasberg, men väl en sfär av glas. Utanför verkar livet rusa förbi. Barn växer upp, gifter sig och får egna barn. De reser, jobbar och shoppar. Kort sagt, de har ett liv. Inne i bubblan händer inget. Jag jobbar inte, träffar ingen eller får barn. Jag kan inget annat än att betrakta de andra. De som har ett liv. Något jag saknar.
Jag betraktar mig själv inne i bubblan. För de andra syns jag inte, finns inte. Tiden verkar stå stilla inne i bubblan. Jag är den samma. Inget händer, inget förrändras.
Någon därute, hjälp mig, se mig. Krossa bubblan. Jag vill ut. Ut i er värld. Jag vill leva – igen.
Manlig fägring
Köpte ett månadsmagasin för ett tag sen eftersom jag var intresserad av den special om utbrändhet som ingick. Läsarna kunde skicka in frågor och synpunkter. Detta var intressant att läsa. Bland annat undrade en man om tidningen bara vände sig till kvinnor eftersom man aldrig hade en man på första sidan.
En relevant fråga kände jag och läste tidningens svar. Detta gjorde mig både förvånad och upprörd. De skrev något raljrande om att visst kunde man göra det, men måste då räkna med att sälja hälften av de nummer man gjorde i vanliga fall.
Är verkligen folk så icke politiskt korrekta? Jag kan inte tänka mig att någon sådan undersökning kan ha genomförts. Och varför skulle folk i allmänhet inte vilja köpa en tidning när en man är på första sidan?
Jag är själv hjärtligt trött på alla smilande nunor av perfekt snygga kvinnor som blickar ut från tidningsframsidor. Kan tidningsredaktörerna verkligen mena att läsarna skulle överge tidningarna om de för en gång skull visade en man på första sidan?
Om det nu är så. Om jag tillhör en minoritet av Sveriges befolkning som faktiskt uppskattar en bild på en vacker man. Och om de flesta köper tidningar efter vilken nuna som visas på framsidan? Kan inte våra veckotidningsredaktörer stå lite på barrikaderna för en mer jämställd tidningsmarknad?
Minns vilken uppmärksamhet som visades när en av våra större klädkedjor för första gången visade en sexigt poserande Markus Schenkenberg istället för de vanliga reklambildern med porriga kvinnor. Tyvärr fullföljde de inte denna trevliga satsning. Året efter Markus visades intetsägande äldre män. Och efter det blev det enbart undernärda kvinnor som tycktes säga “kom och ta mig”. Skärpning!
Fram för lite manlig fägring på våra tidningar!!!
Har utseendet någon betydelse?
Skönheten ligger i betraktarens ögon sägs det. Ligger det någon sanning i det uttrycket? Kanske, men i vilket fall som helst så betyder utseendet en hel del, vad vi än tycker om det. Vissa verkar vara dömda att vara en av dem som får stå vid sidan och se på medan andra står i centrum och blir beundrade.
Själv har jag alltid känt att mitt utseende inte har räckt till. Har alltid varit den där snälla kompisen som inte varit “flickvänsmaterial”. Den som killarna gråter ut hos när tjejen lämnat dem och som alltid funnits till hands. Man kan i och för sig inte vara säker på om detta beror just på utseendet eller om det är något i min personlighet.
Det går alltid att bortförklara. Om en överviktig person inte får jobbet kan man ju alltid hävda att personen i fråga saknade social kompetens och att det absolut inte hade något att göra med utseendet. Trots detta visar många undersökningar att utseendet, som t ex längd och vikt, har stor betydelse för hur det går på en anställningsintervju.
På nätet har jag fått en chans, på gott och ont, att uppleva båda världarna. Jag har gått från att vara den där osynliga fula tjejen till att hamna i händelsernas centrum. Sen jag var tonåring har jag alltid hatat att vara med på bild och fotona som ändå finns har varit hemska. De få gånger jag visat upp någon av dessa bilder har jag fått samma reaktion från omgvningen på nätet som jag fått av personer jag träffat.
Men sen lärde jag mig att ta snygga självporträtt med smarta vinklar och bra ljus. Dessa bilder efterbehandlade jag sen i PhotoShop och vips hade jag bilder där jag såg ut som en fotomodell. Effekten var slående. Nu får jag så mycket uppmärksamhet att det blir jobbigt. Personer som aldrig tidigare brytt sig vill nu vara min vän. Någon vill skicka mig presenter från andra sidan jordklotet och komplimangerna “haglar” över mig. Jag är ju samma person som förut, varken trevligare eller mindre trevlig.
Visst är det roligt att känna sig snygg, men eftersom jag upplevt båda världarna, så har det inte så stor betydelse. Jag vet ju att jag bara blir uppmärksammad för mitt utseende. Detta utseende som jag egentligen “lånat”, med hjälp av min fotoskicklighet och min vana att hantera PhotoShop. Så vad betyder ett utseende egentligen? Man får inte fler vänner, bara mer uppmärksamhet. Och vad har det för betydelse egentligen?
Barbie för vuxna
Ett par veckor tidigare hade jag beställt den på nätet. Trots att det egentligen är så smidigt känns det alltid som det tar för lång tid. Först ska avtalet skrivas på och skickas tillbaka, så kommer det nya telefonnumret separat. Efter det är det bara att vänta. Förhoppningsvis ska den vara lika bra som det verkade när jag läste på om den. När jag jämförde den med andra i samma prisklass. Ok, jag vet. Jag erkänner, jag är en prylnörd. Jag älskar mina tekniska prylar. Har kvar alla mina gamla mobiltelefoner och datorer. Det har blivit lite fullt men… Som sagt, jag älskar dem.
Jag packar upp paketet som jag nyss hämtat på posten. Är så spänd på att få ta upp den och få testa den. Och där ligger det, den genomskinliga asken med lock i orange plast. Lyckan är fullständig. Plötsligt känner jag en slags dejá vú. Någon gång för länge sen har jag känt exakt likadant. Och så slår det mig. Varje gång jag packade upp en ny barbiedocka, Skipper eller någon av de andra fantastiska figurerna. Jo, jag vet också att det inte är så politiskt korrekt att gilla barbiedockor. De är plastiga och har stora bröst.
Jag lärde mig redan som liten att man inte fick tycka om dem. Och ju äldre jag blev förstod jag att mina växande bröst måste vara något fel. Och när jag sen hade smal midja också gjorde det att jag klädde mig i bylsiga kläder och försökt gömma mig.
Men tillbaka till min nya mobil. Jag leker med den. Riktigt kramar den:). Och så kommer jag på. Den måste få ett namn. Ett namn som speglar mina känslor för den. Barbie är det första jag kommer på, men eftersom mina känslor gentemot denna docka är lite kluvna fastnar jag för Skipper. Skipper är tillräckligt politiskt korrekt. Hon är plattbröstad och saknar helt midja. Precis som min nya W800. Leende pluggar jag in den i laddaren och börjar testa alla nya funktioner.