Om kärleken till teet

Jag älskar te i alla former, med vissa undantag. Uppiggande svart te på morgonen, en uppfriskande kopp grönt te på eftermiddagen eller en lugnande oolong på kvällen. Jag kan dricka te flera gånger om dagen, men jag är finsmakare. Te-påsen kan visserligen vara bra, men det är ingenting mot en underbar rykande nybryggt te från kannan.

Idag läste jag en intressant artikel om teets positiva egenskaper. Det kan hjälpa dig att gå ner i vikt, förbättra din hälsa eller t o m förlänga ditt liv. Hur det nu är med den saken vet jag inte, men vad jag vet är att te får mig att må bra. Om jag sen kan få bättre hud, leva längre eller gå ner i vikt så är det ett stort plus, men även utan det kommer jag att fortsätta att njuta av denna underbara dryck.

Mmm vad sugen jag blev nu. Tror jag ska gå ut och brygga mig en kanna. :)

Många ledsna människor

När jag gick igenom statistiken över sökningarna till min blogg såg jag något som gjorde mig ledsen. Det verkar finnas så många ledsna människor. Vad som gjorde mig ännu mer ledsen var att jag kände precis som den som hamnade på min blogg och troligtvis inte hittade några svar. Jag vill också ha det som han eller hon frågade efter. Sökningen var:

jobb var man kan slippa folk

Finns det några sådana? Går det att hitta ett sätt att jobba hemifrån? Och framförallt. Hur blir man så ledsen att man önskar sig det? Jag vet hur jag blev så ledsen…

Att bli fattig

Jag såg en sökning som gjorts för att komma till min blogg och den gjorde mig beklämd. Sökningen var: ”var är det billigt att leva som fattig”. Ska det behöva finnas fattiga i Sverige? Vi har en av de högsta skatterna i Världen så vart går pengarna? Jag vet att många “vanliga” människor flyger kors och tvärs över världen utan att tänka på miljön så visst har många pengar. Men så finns det personer som är fattiga. Vi blir fler och fler och nu är det kanske bäst att vakna upp. Vi är inga lata personer utan såna som vill arbeta. Såna som haft jobb och betalat skatt och byggt upp den välfärd som nu verkar brytas sönder. Det är vi som betalar för dina Thailandsresor. Vi som betalar er ur krisen när ni får sänkta skatter och vi straffas för att vi inte hittat något jobb.

2009 blir ett bra år – om man har ett jobb

Vi är inne i en av de värsta lågkonjunkturerna sen depressionen. Värre säger en del. Fler och fler företag går dåligt och fler och fler varslar. Det låter som om vi alla får dra in svångremmen för att Sverige ska klara krisen. Men är det så det kommer att bli?

Jag läste i DN om skattesänkningarna. Till exempel får en person som tjänar 45000 kronor i månaden  1110 kronor exra efter skattesänkningarna under året som kommer. Och en som tjänar 15000 kronor får 210 kronor. Förutom en stilla tanke över vad nu dessa personer som tjänar 30000 mer per månad gör för att förtjäna så mycket så undrar jag varför dessa anställda inte ska vara med och rädda Sverige ur krisen?

Dessutom får pensionärer sänkt skatt om de ska ut och jobba. Fler och fler blir arbetslösa men våra pensionärer ska tillbaka och arbeta. De borde väl ha gjort sin insats eller hur? De arbetslösa däremot, om de skaffat sig en utbildning som våra makthavare vill att vi ska, vad händer med deras kunskaper om de inte jobbar? När våra 40-talister tvingas kvar i arbete, blir GenX-arna och yngre generationer utan och deras kunskaper, som är färskvara, blir föråldrad.

En nyhet som kommer nu är att det blir lättare att hyra ut sin bostad. Varför undrar du säkert, en bostad har man ju för, ja just det, att bo i. Varför ska man då hyra ut den? Jo, troligtvis är det för att man ska söka jobb i hela Sverige. Vår statsmakt vill att vi ska åka kors och tvärs över Sverige för kortare och längre perioder. Hur gör man då med det dubbla boendet? Ja, just det, hyr ut din bostad och bo någon annanstans under tiden. Förhoppningsvis borde det finnas någonstans att bo på den nya platsen.

Naturligtvis ska det bli lättare för förtidspensionärer att börja jobba. Det låter ju bra eller hur? Man kan till och med behålla sjukersättningen när man jobbar. Bra, va? Jo, på papperet låter det bra, men man kan ju undra varför de blev förtidspensionärer. De kanske är sjuka och inte orkar jobba. Och antagligen har en läkare konstaterat denna sjukdom också. Man undrar faktiskt varför sjuka och svaga får detta “erbjudande” men inte arbetslösa. Jag fick ett jobb för ett tag sen, men när jag frågade min a-kassa om jag kunde ta det så fick jag rådet att tacka nej. Jag blev faktiskt ganska besviken. Det var ett jobb som jag skulle uppskatta. Men eftersom det var en projektanställning där lönen inte kom förrän när projektet var slut, så jag fick tacka nej till jobb, men t ex cancersjuka tvingas tillbaka till jobbet. Det var vi sett i pressen. Intressant system, eller hur?

Jag som arbetslös måste man konkurrera med sjuka och gamla om jobben. Fler personer blir arberslösa och fler personer får fixa Sverige ur krisen. Vanliga medborgare som har arbete slipper. De kan slippa oroa sig. De får sänkt skatt och kan shoppa loss som de vill. Vad kan man använda dessa extra pengar till då? Jo, man kan passa på att renovera. Nu kan man till och med få göra avdrag om man gör det. Bra system. Först får man lägre skatt bara för man har ett jobb, sen om man använder dessa extrapengar till att renovera så får man ännu mer pengar tillbaka.

Det ska löna sig att arbeta. Detta är ett uttryck som Alliansen älskar och visst låter det bra. Lata människor ska inte ha det bra. Det tycker väl alla. Genom att göra det sämre för dessa personer som inte jobbar ska man tvinga tillbaka latmaskarna till jobb. Med rätt “morot” ska vi vilja jobba. Men jag vill jobba. Jag är inte lat. Därför söker jag alla jobb jag hittar. Men, vill man ha jobb så finns det ju, eller hur? Därför bestämde jag mig för att skriva till Reinfeldt. Han borde väl kunna ge mig ett jobb eftersom jag vill jobba.

Det är är ansökan jag tänker skriva till honom:

Intresseanmälan om jobb

Jag har varit arbetslös i 6 månader och får ut ca 4800 kronor varje 2 veckor i arbetslöshetsersättning. Detta, är enligt mig, precis vad jag kan klara mig på. De få kronor jag lyckades spara medan jag jobbade, är slut. När min a-kassetid tar slut, och ifall jag inte får ett nytt jobb kommer jag att få leva på betydligt mindre än idag.

Förutom att jag faktiskt trivs med att jobba och att min ekonomi är ansträngd så vill jag verkligen arbeta. Eftersom det borde räcka med att vilja arbeta för att få ett jobb så borde ju saken vara klar, eller hur? Man ska också vara beredd att ”ta” vilka jobb som helst, och det är jag. Därför ansöker jag om ett jobb, vilket som helst, hos dig. Du kan välja vilket du vill ge mig. Jag skickar gärna över merithandlingar om du så önskar. Jag lovar också att vara tacksam för den lägre skatten när jag får jobbet. Jag menar, det ska ju löna sig att arbeta.

Nu väntar jag bara på svar från honom så jag kan ta mig ett jobb hos honom. För det är väl så man gör. Jag har hört uttrycket så många gånger. Man tar jobb. Och vill man bara jobba så kan man ta ett jobb. Bra. Nu slipper jag tillhöra gruppen av lata människor som inte vill jobba.

Läs om de nya reglerna

En av de 4 bästa…

Jag har inte skrivit här på jättelänge. Det beror tyvärr inte på att jag fått jobb. Det beror heller inte på att jag dragit ner på mina insatser att få jobb. Snarare tvärt om. Anledningen är istället att jag hade bestämt mig för att den här arbetslöshetsbloggen skulle vara positiv och inte en som jag använder för att klaga på olika saker. Den var tänkt att dokumentera mina insatser, samla mina tankar och kanske fungera som inpiration för andra arbetlösa. Men det ledsamma är nu att jag börjar misströsta. Jag “tror” inte längre på att jag ska få jobb.

Jag tycker att jag är i en klart bättre sits nu än när jag sist var arbetslös. Min utbildning är färdig och examen sägs ju vara bra. I alla fall har jag ju de kunskaperna även om jag har maximalt med studieskulder. Dessutom har jag många års arbetslivserfarenhet och det borde ju också vara meriterande. Har jag kanske jobbat inom “fel” bransch?

Det har också blivit vanligare att söka jobb online. Någon som inte varit arbetslös har nog svårt att förstå de stora pengar som faktiskt går åt när man söker jobb. Man behöver stora mängder bläck till skrivaren, ofattbart stort antal frimärken (om man nu inte söker online) och går det sedan bra måste man betala resorna till och från intervjuerna. Man kan dessutom lägga till kostnaden för internet.

Nu kanske ni säger att det finns tillgång till internet på arbetsförmedlingen. Det stämmer i och för sig, men det är svårt att först ta sig in till arbetsförmedlingen och sedan vara så fokuserad att man kan göra det man måste i ett streck. Om man sen måste ringa till potentiella arbetsgivare måste man gå i från datorn på arbetsförmedlingen och gå ut och ringa, och sen gå tillbaka till det man håller på med. Efter min utbrändhet har jag ingen möjlighet alls att vara så fokuserad.

Jag måste nog säga, i alla fall, att jag har haft stor nytta av att ha dator och internet hemma. Jag hittar jobb att söka via webben och utformar mina ansökningar och CV snyggt. Jag har också gjort en djupgående forskning om bästa sätt att skriva dessa. Vad man ska ta med och inte och hittat exempel på formuleringar som låter professionella.

Vad har jag mer använt och använder datorn och webben till. Jo, jag har hittat rektryteringsföretag och CV-databaser och använt dessa flitigt. I och för sig har jag inte fått så mycket resultat från dem ännu, men jag tror att det bara är en fråga om  att hitta de rätta.

Egentligen borde jag ligga mycket bättre till denna gången och visst gör jag det. Utbildning, erfarenhet och en stort utbud av platser att hitta jobb på. Lägger man sen till enkelhethen att söka jobb och möjligheten, som jag utnyttjat, att skriva bättre ansökningar och CVn. Och visst har det hänt en dramatisk förändring. Jag blir kallad på många fler intervjuer, resorna till dem tär hårt på min redan katastrofalt dåliga ekonomi, men jag har inte ännu fått något positivt svar.

Varje gång jag kommer på en intervju frågar jag om de vill tala om hur många de kallat på intervju och det vanligaste verkar vara 4, ibland 3. Men sen får jag inte jobbet. I början var jag överlycklig. Någon gillade det jag kunde och trodde jag skulle passa in hos dem. Men i längden är det svårt att vara lycklig över det när den sen inte leder till jobb. Om jag tillhör de 4 bästa av alla de som sökt, varför kan jag aldrig vara den absolut bästa? Gillar de inte mitt utseende? Min personlighet? Pratar jag för mycket? För lite? Har jag fel kläder?

Jag har forskat på webben om hur en bra intervju ska gå till. Förberett mig för eventuella frågor. Planerat vad jag ska svara. Tänkt på hur jag klätt mig, ordentligt och inte för annorlunda, inte använt för stark parfym och så vidare. Jag ser också till att vara där i god tid. Tar reda på vart jag ska så jag inte kommer in med “andan i halsen”. Vad mer kan jag göra? Måste jag nöja mig med att alltid vara en av de fyra bästa? Vad händer när mina a-kassedagar tar slut? Min ekonomi är redan nästan omöjlig att reda ut.

Månadshandel med “dramaten“

Jag har tagit för vana att handla månadshandel. Dels eftersom min ekonomi inte tillåter några impulsköp, dels därför att det är dumt att köpa onödiga saker. Eftersom jag saknar körkort, men framförallt för att jag vill skona vår miljö väljer jag att handla till fots med hjälp av min “dramaten“.

Visserligen så kanske det inte ser så coolt ut att dra omkring på en sån, men mycket har ändå hänt sen de där beiga rutiga varianterna som jag minns från min barndom. Och är inte vår miljö värd en del uppoffringar?

Idag var jag uppe tidigt för att handla. Trodde att det skulle mindre trång så tidigt. Men jag hade fel. Affären var fylld av äldre kvinnor och män. Mest kvinnor. Män verkar mera göra helgshoppingen. De män som var med drog kundvagnen och kvinnorna plockade till sig varorna.

Dessa äldre människor verkade inte gilla att handla. Humöret var inte det bästa. Alla verkade tycka att jag var i vägen med min ”dramaten”. Inte de, med sina stora kundvagnar eller rollatorer. Var är alla det där “tanterna” jag minns från min barndom? De där som drog sin lilla “dramaten” och promenerade för att köpa sin liter mjölk och limpa.

Många av dagens nya pensionärer susar omkring med sina stora dyra bensinslukande bilar och köper sitt kallskurna eller halvfabrikat. Dessa 40-talister som aldrig behövt spara. Som ramlade in på arbetsmarknaden utan problem och som nu har höga pensioner. De verkar tycka att miljötänkande är för andra. De har ju råd. Barnbarnen får väl andra tänka på.

Dessa pensionärer som tittade snett på mig med min “dramaten” tog minst lika stor plats i affären, men det var alltså jag som var i vägen. Trots det är jag inte berädd att falla för grupptrycket. Jag drar min “dramaten” för miljön hur ocoolt det än kan verka. Fast jag funderar på att handla senare på kvällen. Då har kanske också jag rätt att handla.

Steg i mörkret

Det jag ska berätta nu hände sent en höstnatt när min keesflicka behövde gå ut. Det var mökt, så mörkt att gatlyktorna endast lyckades lysa upp en smal sträng mitt på gatan. Regnet hade färgat asfalten mörkt grå och den kantades av bruna höstlöv. Då plötsligt hördes steg. Det var kanske inte riktigt det ljudet, men det påminde om det.

Både jag och min kees vände oss samtidigt om för att se var ljudet kom ifrån. Där, mitt på gatan, kom ett stort gult löv rullande. Det rörde sig ryckigt, men förvånansvärt rakt utefter gatan. Det konstigaste var att det hördes så högt. Hade jag blundat hade jag fortfarande haft illusionen av att någon gick där. Men någonting hindrade mig från det.

Jag stirrade fascinerat på lövet tills min hund drog mig in mot trädgården. Hon brukar alltid vilja sätta sig i grindhålet för att skicka meddelanden till förbipasserande hundar. Men nu drog hon sig snabbt inåt. Vad hade hon sett? Det sägs att hundar ser mer än människor. Hon skyndade sig att utföra sitt ärende och drog mig sedan mot dörren. Hon verkade har bråttom in i värmen.

Vad var det egentligen hon hade sett där ute i mörket?

Tangram

TangramVisdomspussel eller Tangram är ett pussel som ursprungligen kom från Kina. Jag har länge varit fascinerad av detta skenbart enkla spel som kan användas till så mycket. Det var till och med så att den store Edgar Allan Poe fängslades av Tangram. Pusslet består av 7 utsågade delar från en kvadratisk yta som kan bilda nästan vilken figur som helst.

Ibland beskriver man Tangram som ett pussel för barn och jag är säker på att många vuxna uppskattar det lika mycket som jag.

Jag kände mig riktigt stolt när jag skapade min första egna modell. Om jag ska vara ärlig, så har jag bara skapat en, men jag är övertygad om att jag kommer att göra fler nu när jag har börjat. Detta är min fjäril eller jag kanske ska kalla den Imago :)Imago

Jag är publicerad!!!

Min bok finns nu ute till försäljning. Egentligen är det ju inte min helt egna bok, men nog känns det så. Jag har ju varit med om allting ända sen från början, med bestämning av bokens namn, ordningen på texterna, detaljer om marknadsföringen, redigeringen av boken och val av omslagsbild. Och det är ju ändå första gången jag kommer att se mina texter i tryck. Hittills har jag bara sett ett korrekturex, men den såg likadan ut som den färdiga boken kommer att göra. Den finns att få tag på åtminstone fyra ställen på webben. Jag såg det idag för första gången med en pirrande känsla. Min bok ute:)

Nyckelknippan

keysHar du tänkt på att en nyckelknippa kan säga så mycket om en människa? Har du något hängande i nyckelringen? Ett inplastat foto? En nalle kanske? Eller har du en kedja i den? Nallen kan ge trygghet. Fotot visar vilka du tycker om. Kedjan kan vara att du behöver den för att hitta nyckelknippan i en rörig väska.

Men en nyckelknippa kan visa så mycket annat. Det slog mig nyligen när jag såg min allt krympande samling nycklar. Nycklar kan symbilisera status, ansvar, aktivitet eller tom ett helt liv. Låter det konstigt? Låt mig förklara hur jag tänker.

Om man har ett aktivt liv har man kanske nyckeln till sin sommarstuga, båt, garage, förråd mm. Och många nycklar kan också visa att man har ansvar på sin arbetsplats. Ytterdörren, sitt eget privata kontor, huvudnyckeln till diverse dörrar, skåpsnycklar mm.

Om man istället är arbetslös försvinner alla de nycklar man tidigare hade till sin arbetsplats. Är man fattig har man inte råd med bil, så ingen bilnyckel, garagenyckel mm. Jag minns hur ledsen min morfar var när han flyttade hem till min mamma efter det att mormor dött. Han hade ingen egen bostad längre och behövde ingen nyckel. Ingen nyckel, inget liv.

Det samma måste de stackare känna som flyttar in till ålderdomshemmet. Måste kännas lite som att bli barn igen. Någon annan har ansvaret. Någon annan bestämmer.

Jag hoppas att jag snart får en mer välfylld nyckelknippa. Om jag får det där jobbet jag hoppas på får jag en nyckel till min arbetsplats igen. Tillbehören, kedjan, nallen allt det där trivs jag med, men en nyckelknippa med bara nyckeln hem känns tomt och ledsamt.