Vem kan man lita på?

Ibland händer det saker som gör att man kan återfå hoppet och ibland händer det rakt motsatta. För några månader sen ringde det en man och frågade efter mig. Han hade kontaktat arbetsförmedlingen och velat ha ut några lämpliga kandidater till några tjänster. De hade tipsat om bland annat mig. Redan det gjorde mig ganska så stolt. Jag skulle komma på intervju redan nästa dag.

Då började mina vanliga förberedelser inför en intervju. Ganska stressigt eftersom jag bara hade kvällen på mig. Kolla busstider, välja kläder, forska om företaget, fundera ut frågor mm. Och att skrapa ihop tillräckligt med pengar till biljetten… Folk som har jobb tänker att 80 kronor är väl inget, men som arbetslös får man vända på slantarna.

Det första som slog mig när jag började mina efterforskningar var att jag inte kunde hitta företagets hemsida. De hade inte någon. De gick inte heller att hitta på eniro. Jag hittade det endast i en katalog över företag utan någon info om vad de gjorde. Det gjorde mig lite misstänksam, men glädjen över att bli kallad på intervju tog överhanden och jag glömde min oro.

Intervjun gick bra. De verkade väldigt positiva. De mejlade senare och berättade att jag gått vidare men de ville ha en referent. Jag ringde min förra chef och frågade om jag kunde nämna henne och det sa hon gick bra. Jag mejlade tillbaka till företaget, men hörde sen ingenting. Ingenting på jättelänge så jag messade och mejlade och frågade. Både till den som ringt och den andra personen som låg bakom företaget. Ingen av dessa båda herrar hade företagets domän som sin mejladress. Och dessa företag som mejladresserna gick till verkade inte ha något att göra med tjänsten som intervjun gällde.

Till slut svarade de att jo de hade fått mitt mejl med min referent och de hade ringt henne. Hon hade pratat mycket positivt om mig. Det fick mig att bli jätteglad. Visserligen visste jag att vi hade jobbat bra ihop, men hon är inte någon som sprider komplimanger omkring sig i onödan. Han la också till att de nu hade eliminerat de andra kandidaterna och jag var den enda som var kvar på min ort. Tanken var att de skulle anställa tre personer, en på varje ort.

Hans ord fick mig att bli så lycklig. Oron för konstigheterna med mejladresserna, bristen på information om företaget och att jag inte fick någon information på länge puffades längst bak i mitt medvetande. Jag skulle äntligen få ett jobb. Men innan han la på sa han något konstigt. Eftersom jobbet inte skulle börja förrän om en månad så väntar vi med att skriva kontrakt. Så har jag fått jobbet eller inte sa jag? Vi har en utvald per ort och du är den utvalda på den orten svarade han. Lite oväntat svar, men jag trodde att osäkerheten berodde på om de över huvud taget skulle utvidga till min ort, vilket jag förstod.

Det kändes skönt att vara utvald, som han hade sagt, men trots allt var det något som inte var rätt. Istället för att vara jätteglad och berätta för alla i min närhet så höll jag tyst. Jag frågade lite på arbetsförmedlingen om jobbet och de hävdade att företaget var ok och det var kul att jag blivit erbjuden jobb. Månaden gick och företaget hörde inte av sig. Till slut mejlade jag till dem och frågade. Efter några dagar kom svaret att jag nog hade ”missuppfattat”. De hade verkligen inte erbjudit mig jobbet. Och nu hade de ”massor” med kandidater. De letade fortfarande lokal men hade ”en hel del på gång”.

Jag förstod att jag inte skulle få jobbet. Hur kunde ett fåtal kandidater som sen blev en per ort plötsligt bli massor med kandidater? Varför gick de igenom anställningsintervjuer och eliminerade kandidater för att sen gå ut och leta efter fler? När jag pratade om det på arbetsförmedlingen så berättade de att företaget har satt igång på min ort och den nya/e anställda/e har redan börjat. Allt detta fick mig att deppa ner alldeles.

Hur kunde jag undvikit att det hände? Egentligen kunde jag inte det. De hade ju tekniskt sett inte lovat mig något jobb. Jag var bara dum som litade på dem. En sak har jag lärt mig dock är att inte lita på företag som inte tycker det är viktigt att skaffa sig en företagsprofil i fråga om telefonnummer, hemsida och mejladresser. Om jag som arbetssökande inte vet något om företaget jag söker kan vad som helst hända.

Om jag hade blivit anställd, vad hade jag mer kunnat ”missuppfatta”. Vad jag skulle få i lön kanske? Eller när? Eller hur länge jag skulle vara anställd? Kanske skulle jag ”missuppfatta” mina arbetstider? Sen kunde kanske företaget ha ”missuppfattat” att de borde betala arbetsgivaravgifter… Nu när jag vet lite mera är jag nästan glad att jag inte fått jobbet. Om jag fått reda på mer och blivit erbjuden jobbet hade jag inte haft möjlighet att tacka nej.

Men frågan kvarstår, vem kan man lita på? Jag trodde jag kunde lita på det företag som jag var på anställningsintervju hos. Jag trodde också att jag kunde lita på arbetsförmedlingen som skickade dit mig. Men i slutändan kan du bara lita på dig själv. Så kolla upp, kolla igen och dubbelkolla. Och sök inte jobb hos företag om det finns frågetecken. Du kan råka illa ut.

Glapp…

Jag tillhör fortfarande ”de andra”. De som inte har råd med något extra. En sån som ”lever på bidrag”, som det brukar sägas. Att jag betalat in varje krona för att få tillgång till dessa ”bidrag” spelar visst ingen roll. Ni vet, de där pengarna som dras från din inkomst innan du ens ser några pengar. De betalas in till farbror Reinfeldt för att du ska få tillgång till dessa ”bidrag”.

Hur som helst, jag är nu en som lever på såna där ”bidrag”. Ända sen jag blev arbetslös har jag varit livrädd för att komma in i jobb- och utvecklingsgarantin. Mest därför att den enda information jag lyckades hitta om denna garanti innan jag nådde dig var att folk blir förödmjukade. Detta i kombination med att ens ersättning blir så mycket lägre gjorde att jag fasade för den dagen. Redan nu har jag fått dra ner på alla utgifter som det är möjligt och får flytta fram betalningar för att klara av allt. Så att få ännu lägre ersättning var inget jag såg fram emot.

Nu har jag nått den där dagen. Jag har fått information om vad det innebär att få ”ta del av jobb- och utvecklingsgarantin”. Alla vi som satt i det där rummet var lika rädda. Rädda att vi skulle få skulder för livet. Rädda att familjer skulle riskera att splittras och att vi skulle tvingas gå ifrån våra hem. Så en fråga var viktig för oss. Skulle de bli något glapp i utbetalningen?

Mannen som skötte informationen försäkrade oss först att han ”läst hyllmeter” om att söka jobb. Att han ”fått sitt jobb i konkurrens med 400 andra som sökte jobbet”. Så han visste att det var möjligt att få jobb och att vi satt där måste ju bero på något. Jag bet mig i tungan och frågade inte vad som hade hänt om en av de andra 399 som sökt hans jobb också hade ”läst hyllmeter” om att söka jobb. Om den personen också gjort allt rätt. Eller om han visste att vi andra också ”läst hyllmeter”.

Men istället var jag en snäll flicka och försökte få svaret om glappet i utbetalningen. Nu kanske jag skulle ha definierat vad jag menade med glapp när jag frågade, men jag tog för givet att han som presenterade la in samma betydelse som alla vi andra i rummet. Det visade sig att han inte gjorde det. Jag menade att ett glapp var en period där jag inte hade pengar i plånboken att betala till exempel min elräkning eller för att köpa mat. Han menade ett glapp var att man skulle förlora ersättning för en viss period.

Han försäkrade att bara vi gjorde rätt så skulle det inte bli något glapp. Sen la han till att över hälften av alla arbetslösa gör fel. Jag valde att inte ställa den uppenbara frågan att om över hälften gjorde fel så var det väl snarare fel på blanketten och inte på de arbetslösa. Nu när det är dags för mig att fylla i blanketten så inser jag att a-kassan utbetalades för 2 veckor och aktivitetsersättningen för 4 veckor. All utbetalning ”sker i efterskott”. Det innebär att jag får först vänta 2 veckor till på ersättning. När jag sen läser på försäkringskassans sida sägs det att normalt sett tar det 2 veckor att få utbetalningen.

Så det där glappet som inte skulle infinna sig visade sig bli minst en månad. Undrar om jag kan säga till Telia eller Ica att det blir inget glapp? Att betalningen kommer att komma, bara inte nu? Hmm, tyvärr så misstänker jag att de inte använder sig av Arbetsförmedlingens definition av glapp. Däremot gjorde A-kassan det när det var fel på deras inrapporteringssystem och betalningen skulle bli 2 veckor försenad.

Men jag tror att jag förstått det hela nu. Den som betalar ut pengarna har en definition och den som ska ta emot dem har en annan. Glapp.. och jag som trodde det skulle vara så enkelt.
—

Att förlora sig själv

När du blir av med jobbet förlorar du så mycket mer än ”bara” pengarna. Den första tiden när jag var arbetslös fanns många praktiska saker som behövde lösas. Eftersom samhället är så byråkratiskt finns väldigt många papper att fylla i när man blivit arbetslös. Man måste också skaffa en hel del olika intyg och som sen måste skickas till rätt adress. Arbetsförmedlingen måste få sitt och a-kassan. Jag var tvungen att bevisa att jag verkligen var arbetslös och att jag verkligen inte hade någon dold inkomst. Och framförallt behövde jag bevisa att jag verkligen var villig att ”ta” erbjudet jobb. Villig, jo naturligtvis, jag kunde ärligt säga att jag var villig annars skulle jag ju svälta. Svält föder villighet. Om att ”ta” erbjudet jobb. Naturligtvis skulle jag gladeligen ”ta” vilket jobb som helst som erbjöds mig. Men efter att ha sökt fler jobb än jag kan minnas är det uppenbart att ingen kommer att erbjuda något.

Det är dessutom inte bara den ekonomiska aspekten av arbetslösheten som får dig att känna dig nere. Det finns också mycket som du behöver tänka på som du aldrig behövde tidigare. Har du råd att åka buss dit eller dit eller räcker inte pengarna till räkningar eller mat om du gör det? Vad som dessutom händer är att du riskerar att förlora dig själv. Du börjar dra dig undan så du inte behöver besvara alla de där vanliga frågorna eller att svara när folk tar saker för givet.

-Vad gör du hela dagarna?

Vad tror de egentligen? Söker jobb naturligtvis. Man måste, för att vara en god arbetslös, vara unik, kreativ, och verkligen vilja ha just det jobbet man söker. Varje gång när man söker alla de där jobben. Sånt tar tid. En annan sak som jag gör är att hitta sätt att dra ner på mina kostnader. Och jag bakar och lagar mat så billigt jag kan.

-”Naturligtvis finns jobb om man bara vill.” Jo visst stämmer det att det finns jobb, men eftersom jag inte är den enda i det här landet som är arbetslös så är vi många som konkurrerar om dessa. Om det finns 400 sökande för en tjänst så är det många som kan göra ”allting helt rätt” och ändå inte ens bli kallad på en intervju.

En annan fråga som verkar ganska oskyldig, men som sårar en hel del, är: Vad gör du? Det som de syftar på är vad jobbar du med. Jag har aldrig känt att jag VAR mitt jobb. Vad jag jobbade med hade inget att göra med vem jag var. Men folk i allmänhet upplever den kopplingen och när jag inte har ett jobb så slutar jag att vara någon. Från en dag till en annan går jag från att vara någon till att inte vara det.

En gång fick jag en kommentar på ett blogginlägg där skribenten talade om för mig att jag skulle sluta att gnälla och skaffa mig en utbildning istället. Jag är övertygad att han trodde jag precis gått ut skolan och att jag var för lat för att skaffa mig en utbildning. Och naturligtvis att jag måste ha valt att vara arbetslös eftersom jag var arbetsskygg. Vid den tiden hade jag endast varit arbetslös i ungefär 2 veckor. Jag berättade det för honom och la till att jag hade varit anställd på samma ställe sen -99. Om jag nu var så lat, hur kom det då sig att jag hade arbetat där så länge?

Beträffande att skaffa sig en utbildning så är jag säker på att jag hade en högre utbildning än vad han hade. Förutom min Fil Kand och några universitetskurser har jag en del andra kurser. Han svarade inte på min kommentar i min blogg och godkände heller aldrig den kommentar jag skrev i hans. Men hans kommentar säger så mycket om vad folk i allmänhet tänker om de som förlorat sitt jobb. Vi är lata, vi vill inte ”ta” ett jobb och vi är så lata att vi aldrig brytt oss om att skaffa oss en utbildning. Och när någon ifrågasätter deras åsikter, deras världsbild om man så vill så ligger de lågt och vårdar sina fördomar.

Det värsta är att efter ett tag så börjar man tro på deras version av verkligheten. Inte att jag är lat eftersom jag vet att jag inte är det. Och inte om att inte ha en utbildning, en snabb blick på mitt CV bekräftar det. Men att jag inte är en betydelselös person, en ickeperson. Och jag är rädd att andra människor ska tycka det. Varje dag verkar jag se bevis för detta. Andra människor är så fullt upptagna i sina egna världar att de inte ser mig längre. Inga telefonsamtal, inga mail för att hålla kontakten. Och när jag sen inte ens får något svar från företag där jag sökt jobb, då verkar det bekräfta att deras bild av mig är den rätta. Jag har förlorat den jag en gång var.

Mymlan igen

Under hela tiden som Mymlan tjänade i slottet nere vid vattnet var hon tvungen att gå till kungen. Varje vecka gick hon dit till kungen som hette Sveinfeldt. Naturligtvis fick hon aldrig träffa honom, men däremot all de små förvaltningshemuler som tjänade kungen. Första gången hon kom dit hade hon lämnat sina pengar och sett dem försvinna ner i den stora vackra skattkistan som förvarades i kungens stora hus. Hon hade pekat på den lilla träkistan i hörnet och frågat hemulen som vaktade alla de skattkister som fanns i rummet. Hemulen hade svarat att träkistan var till för alla de som hade det svårt på något sätt. De som blev sjuka eller som blivit av med sin plats och inte kunde få några pengar. Då skulle de kunna få lite penningar för att klara sig.

Mymlan förstod fortfarande inte och frågade varför hennes pengar, hon var tvungen att lämna en stor del av det hon förtjänade i slottet, inte lades i träkistan. Varför de istället hamnade i den stora vackra kistan. Förvaltningshemuelen tittade allvarligt och nästan lite hotfullt på henne och försäkrade att kung Sveinfeldt visste vad han gjorde och skulle dela ut pengarna från den stora vackra skattkistan och placera i de mer oansenliga kistorna. Efter det frågade inte Mymlan något mera. Hon vandrade till kungen varje vecka och lydigt gjorde som hon blev tillsagd. Hon hoppades att hon, ifall hon skulle bli sjuk eller förlora sin plats på slottet skulle få hjälp av kungen.

Så hände det som inte fick hända. Mymlan blev sjuk. De elaka gafsorna på slottet körde ut henne utan bry sig om vad som hände med henne. Så Mymlan färdades till kung Sveinfeldt och frågade artigt förvaltningshemulen om hon kunde få tillbaka lite av alla de pengar som hon betalat in. Han svarade argt att sånt gick inte alls för sig. Hon behövde gå tillbaka och få intyg i 5 exemplar som påvisade att hon verkligen var sjuk. När det var klart skulle hon lämna in dem. Förvaltningshemulen skulle sedan skicka runt dem till alla de andra förvantningshemulerna. De skulle sen allihopa stämpla intygen och sen skulle Mymlan få sina pengar. Men, hade Mymlan frågat oroligt, hur ska jag få pengar till mat under tiden? Förvaltningshemulen hade kört ut henne och sagt att det var inte hans sak. Mymlan fick lösa det som hon ville.

Så där stod Mymlan, sjuk och hungrig och ledsen. Medan hon skaffade intygen var hon tvungen att vända på de små slantar hon hade kvar ifrån tiden hon tjänat i slottet, men till slut var även dessa slut. Som tur var räckte de tills förvaltningshemulen fick tillbaka de fem exemplaren av intygen och Mymlan fick en handfull av penningar. Mymlan kunde nästan inte hålla tillbaka tårarna. Hur skulle hon klara sig med så lite. Hon strävade på och försökte leva så billigt hon bara kunde. När penningarna tog slut och hon ännu inte fick gå tillbaka till förvaltningshemulen så var hon tvungen att sälja någon av sina älskade ägodelar.

Sen en dag när hon kom för att hämta sina penningar talade förvaltningshemulen om för henne att nu var det slut. Du är inte sjuk längre, förklarade han. Mymlan försökte förklara att hon inte orkade gå tillbaka till slottet vid vattnet och hon orkade inte tjäna på något annat ställe heller. Förvaltningshemulen förklarade för henne att hon måste göra rätt för sig och det fanns säkert något lite jobb hon kunde klara av. Hur som helst var det inte hans sak utan hennes. Hon fick klara sig bäst hon kunde, menade han.

Mymlan vandrade hem medan tårarna rann utefter hennes kinder. Hon var frisk, sa de och det innebar att hon måste börja leta efter andra ställen att tjäna. Hon frågade alla hon kände och alla hon inte kände och överallt fick hon nej. De sa till henne att sluta att vara lat. Jag är inte lat, sa Mymlan, jag vill arbeta hos er. Vi har ingenting, sa de till henne, men ta ett jobb någon gång. Jag har inte råd att försörja dig. Stick härfrån. Vi gillar inte lata mymlor här.

Så Mymlan fortsatte sitt enträgna sökande efter någon som kunde ta sig an henne. Hon visste att hon inte var lat, men ju längre tiden gick, desto ledsnare blev hon och desto sämre mådde hon. Ibland fanns där några som sa att de ville prata lite mer med henne. Som sa att de kanske hade en plats åt henne. Varje gång var Mymlan väldigt förhoppningsfull. Fast även om de ofta verkade tycka bra om henne fanns det alltid någon annan de tyckte bättre om.

Mymlan fortsatte att komma till förvaltningshemulen för att få tillbaka lite av det hon hade betalat in medan hon tjänade i det stora slottet vid vattnet. Varje gång frågade hemulen om hon verkligen försökt att få en ny plats och varje gång fick Mymlan berätta om varje plats hon frågat om. Den buttre hemulen verkade hela tiden som om han misstrodde henne och brukade lägga till frågan om verkligen hade gjort allt hon hade kunnat. Det finns ingen plats för lata mymlor här, brukade han muttra när hon skulle gå. Mymlan ville skrika att hon visst inte var lat. Att hon gjorde vad hon kunde, men samtidigt visste hon att det inte skulle hjälpa. Att hon istället skulle riskera att inte få några nya penningar om hon gjorde något som kunde göra förvaltningshemulen upprörd.

Så Mymlan bet ihop och fortsatte med sin kamp att få en ny plats att arbeta på. Någon gång skulle turen komma tillbaka. Vad hon mest var rädd för nu var något som förvaltningshemulen hade antytt. När lata mymlor och homsor hade varit lata tillräckligt länge skulle de bli tvungna sätta stopp. Att välgörenheten skulle ta slut. Vad han menade med det visste inte Mymlan riktigt förutom att hon skulle få ännu mindre pengar att röra sig med. Hur skulle hon då överleva? Hon behövde ju äta och ha någonstans att bo framöver också och ingen ville ju ta sig an henne.

Fortsättning följer

Förändra ditt liv i 7 steg – Steg 1

Ja, jag vet. Det låter lite klyschigt, men när jag hittade tipsen på en amerikansk hemsida så kände jag att det talade direkt till mig. Jag, om någon, behöver verkligen förändra mitt liv. Jag har hamnat mitt i ett slags limbo när jag inte vet riktigt åt vilket håll jag är på väg. Visst har jag planer som jag arbetar på att genomföra, men om jag inte riktigt tror på mig och på dem blir det svårt. Jag har därför bestämt mig för att testa den där metoden jag hittade på den där amerikanska sajten. Idag är första dagen i 7-stegsprogrammet. Tanken är att man ska kunna köra detta program flera gånger och blir det bra så gör jag det:).

Steg 1: Ladda dina batterier  och välj riktning

Städa i dina gamla negativa tankemönster. Tänk inte: ”jag kan inte”, eller ”varför händer detta alltid mig?”. Försök att hitta lösningar där du förut bara såg problem. Tänk istället: ”jag kan göra det här” eller ”jag vet att jag är duktig på det här”.

Skapa också en mental tillflyktsort där du kan dra dig tillbaka när du behöver ladda dina batterier. Det kan vara en äng en vacker sommardag eller kanske en öde strand eller vad nu passar dig. Om du börjar känna att dina vanliga negativa tankar återkommer så dra dig tillbaka till din egen privata plats.

Sätt på lite musik du tycker om. Stäng ute vardagen och ta en stund för dig själv. Besök din egen plats och börja din väg mot ett bättre liv. Det är ditt liv så låt inte andra eller dina egna negativa tankar göra så att du inte lever det liv du kunde leva.  Jag har redan börjat min väg mot ett bättre liv:).

Framtiden är redan här

Eddie är endast 4 år och han tillbringar all sin tid i en virtuell värld. Nej, jag talar inte om den genomsnittllige dataspelsnörden utan en AI (artificiell intelligens) som utvecklats på Rensselaer Artificial Intelligence and Reasoning Lab. Eddie är programmerad att resonera och förutse andra människors handlingar och har också klarat av en del intelligenstest. Eddie eller egentligen Edd Hifeng, promenerar inte omkring fritt i sin datavärld, men det är möjligt att prata med honom. När jag försökte kontakta honom var han inte online, så jag kunde inte möta honom ansikte mot ansikte. Tänk ändå tanken hur det skulle kännas att möta denna nya livsform, en sorts “first contact”.

Forskarna på Rensselaer Polytechnic Institute planerar inte att lämna lille Eddie i den virtuella världen. De arbetar på att föra ut honom till oss i den verkliga världen. Men först kommer han att leka i sin 3D-värld så han kan växa och lära sig att bli mer som oss. Eddie är en del av ett större projekt som Rensselaer arbetar med. Det är ett holodeckprojekt som i scifiserien StarTrek. Så vår “first contact” blir kanske inte i Second Life utan i ett holodeck och med en fullstor Eddie eller någon annan. Framtiden är snart här och den verkar lovande.

Bland stjärtsaft och allemansäckel

Våra tekniska prylar kan ofta, hur mycket vi än önskar att det ska fungera smidigt, spela oss små spratt. Det jag läste om i GP fick det dock att rycka lite i smilbanden. På mobiltelefoner finns den finurliga funktionen T9. Ni vet den där som hjälper oss lata SMS-skribenter med stavning och ordförslag. Skriv en bokstav och få förslag på nästa. Nu har jag ju aldrig själv känt mig manad att ägna mig åt sådana övningar, som att använda T9-ordlistan. Och när jag läser Andréa Gáspárs artikel i ämnet så blir jag inte frestad att ta nya tag i användandet av funktionen.

Vad sägs om följande ord som Andréa hittade i sin ordlista:

  • Sjärtsaft: för tankarna till annat än vad jag kan skriva om här. Nej fråga inte, det här är en barntillåten blogg;), men slashvibbar ger det i alla fall…
  • Griskör: ett ganska gulligt ord egentligen. Andréa ser för sig en grupp med änglagrisar som sjunger julsånger. Kanske en ny tradition har fötts?
  • Allemansäckel: Har ingen aning om vad det är, men jag kan tänka mig att det finns gott om dem… Troligtvis har det något att göra med allemansrätten. Alternativt skulle det kunna det vara en släkting till göteborgsäckel. (innan jag får hälften av alla Göteborgare på mig kan jag nämna att göteborgsäckel är en utsträckt förhistorisk grav)

Själv har jag ingen övning i att använda T9 så jag är tämligen imponerad över att Andréa lyckades få fram dessa ord, men jag lovar att återkomma om vad det finns för fina ord i min T9-ordlista. Och ni får gärna bidra med andra själva. Ser fram emot att utöka mitt ordförråd inom nya och lite intressanta områden;).

Läs gärna Andréas artikel

Tillhör du IT-societeten eller är du en iToddler?

Telia har delat in oss nätkonsumenter i fyra grupper: IT-Societeten, i-Toddlers, Teknikföräldrar eller Infomaniacs. Vem är du?

Teknikföräldrar:
Dataspelande kommunikatör som trots det ökande nätanvändandet tittar mer och mer på tv. De som tillhör den här gruppen är oftast en kvinna i åldern 26-40 år. Du känner igen dem på att de ofta för fram sina barn som bakgrund på mobilen eller datorn.

Infomaniacs:
Teknikberoende infonörd som är livrädd som aldrig går långt ifrån sin mobil eller laptop. De har ofta två mobiler för att säkerställa sitt behov av information. Mobilen ska kunna allting. De är ofta män i åldern 30-55.

iToddlers:
Nyfiken nätnybörjare. Allt är spännande och allt ska testas. Säkerheten är viktig och de har väldigt stor kontroll på omvärlden. Trots att de inte är beroende av tekniken så finns här en stor teknikglädje. I den här gruppen finns äldre personer på senare år börjat ta till sig tekniken.

Slutligen It-societeten:
Här står kommunikation i centrum och det är inte internet-snacking som gäller. Korta uppkopplingar mellan diskvattnen utan ständig uppkoppling. Datorn och mobilen används minst lika flitigt för att nå nätet. De tar kort med mobilen och lyssnar på musik via datorn. De är storkonsumenter och -producenter av media. Läser och skriver bloggar. De är till största delen kvinnor mellan 18 och 35.

Så nu är frågan, vem är du? Personligen tror jag att jag är en av It-societeten. Tänka sig att jag en gång skulle kunna tillhöra någon form av societet. Har nog en liten del av infomaniac i mig eftersom jag har fler mobiler än jag någonsin kommer att erkänna och nästan är beroende av mina mobiler;).

Ärans och hjältarnas språk…

… eller hur var det? Fredrik Lindström hävdar att om någon använder ett uttryck så finns det och är rätt. Kommer inte ihåg hur han uttryckte det men borde inte språk var en form av kommunikation. Du vet med sändare och mottagare i en kanal. Men om sändare och mottagare inte talar samma språk så blir det ju inte någon kommunikation eller hur? Utan kanske egentligen mera en Fredriks egotripp…

Läste följande uttryck i en mikroblogg: ’Haha fan va nice’. Redan mitt ordbehandlingsprogram som jag skriver det här med sparkar bakut åt det uttrycket. Och det är inte ofta som rättstavningsprogrammet och jag är överens. Röda vågor under varje ord. Visst krävs inte perfekt stavning eller fullständiga meningar i en mikroblogg och visst förstod jag vad han menade, men om utvecklingen fortsätter på det här sättet så förstår vi snart inte varandra.

Det är klart att vi inte ska ha ett statiskt språk som aldrig förändras. Ett levande språk förändras och utvecklas, men om förändringen går för fort så förstår snart inte en generation den andra eller personer från olika delar av landet varandra. Keffat eller hur? Va, förstod du inte det?;) Inte jag heller egentligen.

Tidningar skriver om får som ska få gifta sig när de egentligen inte menar just detta. Journalister gör syftningsfel och särskrivningar och översättare av böcker och filmer har oftast inte ens en rimlighetskoll i sina översättningar utan väljer uttryck och översättningar som inte får någon som helst mening. I ett avsnitt av den engelska sf-serien Torchwood översattes ett uttryck som betyder något i stil med: ”senaste modet” med ett uttryck som hade med ilska. Inte en siffra rätt alltså. Och denna person fick betalt för att göra dessa grodor…