Skitjobb och skitsnack

Malin Lernfelts artikel i Göteborgsposten gjorde mig inspirerad av att inte bara skriva detta blogginlägg utan kan till och med hjälpt mig på traven i mitt eget lilla korståg.

Malin Lernfelt går hårt ut med reaktionära åsikter i dagens GP. Åsikter som på många sätt påminner om dem man kunde läsa om i 30 talets media. Hon provoceras av personer som ”går hemma, och rullar tummarna, och blir försörjda”.

Man undrar vilka de är som hon menar blir försörjda av henne. Är det människor som fortfarande är sjuka men har blivit utförsäkrade och nu betalar hennes skattelättnader?

Eller är det alla dessa personer som jobbar heltid (praktiserar) för mycket liten ersättning trots att de tidigare arbetat och betalat för denna ersättning med en stor del av sin egen lön, samtidigt som Malin fått det mycket bättre ekonomiskt?

Vi lever i en internationell ekonomisk kris samtidigt som de som har jobb har fått det betydligt bättre ställt, så jag tycker att Malin Lernfelt ska ställa sig frågan: vem är det som lever på vem? Är det den sjuka som betalt sin sjukförsäkring, och kanske betalt till den i många år, eller är det den som bara får det bättre och bättre ekonomiskt?

Enligt Lernfelt är det tydligen bara folk som har ett arbete ska ha rätt att ha åsikter. Eller är det bara på Twitter de inte får yttra sig?

Om det nu är så som denna Malin hävdar, att det är de arbetslösas eget fel att de är arbetslösa, att dessa ”djupa tänkare” som hon så nedsättande benämner dem som vågar ha åsikter och dessutom väljer att ”rulla tummarna” och låta sig försörjas av de offentliga systemen, var är då alla dessa lediga platser som bara väntar på att besättas?

Kan inte Göteborgsposten göra en serie artiklar om alla de företag som inte kan få dessa lata människor att jobba hos dem? Det måste ju finnas mycket att skriva om när det finns så många ”djupa tänkare” i Sverige. Samtidigt kan ni ju skriva om alla de utförsäkrade som är så glada att de fått jobb. Ni kan ju börja er artikelserie på er egen tidning. Hur många utförsäkrade och långtidsarbetslösa har ni anställt? Det ska bli väldigt intressant att läsa om. Ni har ju redan skrivit om hur bra de här förslagen är.

Debatteknik för frälsta

10 guds bud för frälsta som t ex feminister, anti-feminister, nazister och annat löst folk;)

1.Om något dåligt stämmer in i din världsbild, förstora upp det. Se det som del i ett världsomspännande nätverk (patriarkaliskt eller feministiskt, eller något annat). Se det framför allt som allmänt förekommande även om det är ett enstaka tillfälle.

2.Om något bra stämmer in i din världsbild, klappa varandra om ryggen. Pussas kanske lite.

3.Läser du en undersökning som inte stämmer in i din världsbild så måste du agera snabbt. Finns några knep som alltid funkar:

(a)Ignorera det. Detta är det enklaste och bästa sättet. Kräver ingen tankeförmåga eller fantasi.

(b)Konstatera att det är ett misstag. Kan vara en räknefel t ex. Detta kräver lite fantasi men med lite vana fungerar det bra.

(c)Konstatera att det är ett medvetet fel som gjorts för att vilseleda de med den rätta tron. Kräver inte mycket fantasi fast det blir mer spännande om man hittar på en bakgrundshistoria som förklarar hur det egentligen är.

4.Om du personligen råkat ut för något tråkigt eller hemskt, placera då med fördel in det i din världsbild. Konstatera att detta händer med många, att du läst det någonstans. Ingen kommer att fråga efter någon undersökning, i alla fall inte de andra frälsta och de andra behöver du ju inte bry dig om, inte sant?

5.När du debatterar, försök hålla debatten ren, dvs bara med andra troende. Det blir enklare att behålla din tro om du inte behöver blanda in andra tankar. Om du ändå hamnar i en debatt med någon icke-troende finns här några knep för hur du kan återställa ordningen.

(a)Missuppfatta allt som den icke-troende säger. På så sätt kan du föra över diskussionen på säkrare mark när du låter någon annan försvara sig och inget av värde behöver diskuteras.

(b)Ignorera den icke-troende. Krama lite på några andra troende istället och tala om för dem hur bra de sagt saker. Detta är en enkel metod, men kanske inte lika rolig som ovanstående.

(c)Kräv bevis av den icke-troende även om frågan är av enklare natur. Troende kan naturligtvis fritt framföra sina åsikter utan bevis.

(d)Om den icke-troende faktiskt kan presentera bevis så krävs lite fantasi. Då måste du hävda att det är felaktigt, gammalt eller så kan det inte användas som bevis i det aktuella fallet. Här kan du enkelt referera till egna bevis som du kan nämna i förbigående. Detta krävs det ju lite fantasi för, men eftersom du inte behöver ge bevis som går att kolla upp så går det lätt efter lite övning.

6.Mängden ord, antingen talade eller skrivna är av stor betydelse. När du är bland andra troende räcker korta enkla påståenden av typen: ”Usch det där var hemskt, måste bero på det världsomspännande nätverket”. Med svar av typen: ”Oh jag, så hemskt, men bra sagt.”

Kramarna och ryggklappningarna, verkliga eller virtuella är viktiga för sammanhållningen i gruppen.

Ord riktade till icke-troende kräver lite mer övning. Du måste förfina din förmåga att säga lite med många ord. En lång sammanpackad textmassa eller ett långt tal med ett minimum av pauser ger både ett intryck av kunnande och gör det samtidigt tillräckligt avskräckande för den icke-troende att bryta sig in.

Ordval är viktigt. Genom att förvärva ett antal praktiska facktermer kan du ge din egen världsbild en sorts legitimitet. Du kan också använda dig av dem för att få ett övertag över de icke-troende. Om du inte till fullo förstår dessa facktermer och av den anledningen använder dem lite fel spelar detta mindre roll. De andra troende kommer inte att bry sig och vad de icke-troende säger är ju mindre betydelsefullt eller hur?

7.Humor och ironi är viktigt. Och om inte detta hjälper ta till det drastiska knepet med sänkningar. Detta är några bra metoder. Humor stärker vikänslan. Ironi kan effektivt stänga ute icke-troende. Skulle någon ha något att invända mot behandlingen av den icke-troende så kan man alltid hävda att det var ett skämt. Mycket kan döljas under skämtets täckmantel.

8.Rena lögner är väldigt praktiskt att ta till. Dels kan du klassificera det som de icke-troende säger som lögner. Detta är enkelt och stärker din världsbild. Dels kan du själv ljuga när inget annat fungerar. Om en lögn upprepas tillräckligt ofta så blir den sann, vilket är ett känt faktum.

9.Försök undvika att börja tvivla. Att röra sig i rätt kretsar är viktigt för att stärka sin världsbild. Detta gör du genom att i största möjliga mån enbart prata med andra troende. Tvivel är farligt och icke-troende skulle kunna bidra till detta. Försök dessutom att undvika att läsa litteratur som talar emot din världsbild.

10.Den kan verka rimlig och då är den extra farlig. När du någon gång ställs inför texter som hamnar utanför din världsbild och dessa får dig att känna dig osäker, välj då hellre andrahandskällor som t ex kritiska artiklar skrivna av någon troende och som behandlar den text som eventuellt faller utanför din världsbild.

Att fly cyberrymden!

Jag har beslutat mig för att ta ett drastiskt steg. Drastiskt för mig som praktiskt taget har bott online sen jag förlorade mitt jobb för 2 års sen. Cyberrymden kom att ersätta ett verkligt liv som jag förlorat. Varför frågar du dig kanske? Har jag plötsligt fått ett riktigt liv? Har jag fått den där stora familjen med barn och man som jag så innerligt längtar efter? Eller har jag kanske flyttat till mitt drömhus? Eller hittat det där fantastiska jobbet som både är ekonomiskt och känslomässigt givande. Tyvärr måste jag säga att inget av detta har inträffat. Jag är fortfarande fast där jag var. Kanske tom mer fast pga de senaste månadernas händelser. Det finns dock tecken som antyder att detta kan komma att ändras snart.

Vad hindrar mig då från att göra både och? Att både stanna i cyberrymden och fortsätta att försöka förändra mitt riktiga liv? Det finns ett antal orsaker. Huvudorsaken är att det inte ger mig speciellt mycket längre. Jag brukade ha onlinevänner. Dessa vänner var precis like viktiga för mig som ”riktiga” vänner. Nu verkar det som jag befinner mig ”mellan nära vänner”. Folk förändras och det är naturligtvis förståeligt. En annan anledning balansen har förändrats beträffande de människor som jag fortfarande känner online. Jag såg dem som vänner och de såg mig endast som någon de kunde namnet på. Såna som jag brydde mig om verkade glömma att jag ens existerade så snart jag försvann från deras datorskärmar några minuter.

Det var ingen bra situation att befinna sig i och eftersom jag inte kan tvinga någon att tycka om mig så var det nödvändigt att sänka mina förväntningar till deras nivå. Jag kommer inte att försvinna från cyberrymden helt och hållet. Jag kommer att starta min dator. Jag kommer fortfarande att kolla mejlen. Du som har min

mejladress kan nå mig via den och jag skulle bli glad om du gjorde det. Jag kommer dock låta bli att starta min Adium med de chattkonton som är kopplade dit. Om du brukade chatta med mig kommer inte att kunna göra det i fortsättningen. Det blir troligtvis inget problem eftersom det var väldigt länge sen någon jag känner var online. Jag kommer fortfarande att blogga någon gång ibland trots att någon nyligen sa till mig att jag bara ”ältade gamla oförrätter” när jag skriver. Men för att parafrasera en känd sångtext – Det är min blogg och jag ältar om jag känner för det!

Jag slutar med Twitter också. Har varit där i två år och under den tiden har jag fått många skratt men väldigt mycket fler tårar. Jag slutar på grund av tårarna, men kommer att sakna skratten.

iPaden – en fantastisk liten leksak

Häromdagen följde jag Apples Keynote live via Twitter och livebloggar. Egentligen har jag aldrig varit speciellt intresserad av att följa dessa trots att jag är en mactjej i själ och hjärta ända sedan MacPlusen. Den här gången blev jag gjorde jag ett undantag eftersom jag drogs med av den allmänna yran som följde i spåren av keynoten.

När jag såg de första bilderna av den nya iPaden blev jag faschinerad men inte så imponerad. Jag är fattig och detta skulle säkert bara bli en i raden av alla de där leksakerna som de rika kidsen samlar på sig. När jag sen läste vidare blev jag mer och mer fast. Jag ville bara skrika: ”Jag vill vill vill ha en!!!!!”. Jag läste Stephen Frys intressanta artikel om iPaden och håller med om vad han säger, men känner ändå att jag vill lägga till en del.

Jag kommer inte att bidra med några ”pad” (kan betyda binda på engelska) skämt eller stämma in i den negativa kör av negativa röster som r eniga om det dåliga valet av namn. Visserligen anser jag också att de kunde valt ett bättre namn, men å andra sidan är jag inte 12 år längre. Jag kan säga ordet ”pad” och även binda naturligtvis utan att fnissa. Det finns en rad produkter med ordet pad i produktnamnet som ingen tycker är det minsta skrattretande.

Detta är huvudanledningarna till att jag vill ha en iPad och det är också de anledningar som gör att jag tror att den kommer att bli en fantastisk succé.

1) Priset – Alla har faktiskt inte råd med en iPhone eller en laptop.

2) Storleken – Den är verkligen mer bärbar än en laptop.

3) Kvaliteten – Om man ska tro det man ser på reklamvideorna är skärmen klart bättre än den på de små Netbookarna.

4) Programmen – Vilken annan pryl kör både iPhone apps och de fantastiska Macprogrammen som i still med programpaketen iWork och iLife?

5) Gulligheten – Jag vet att det är en fånig anledning, men den är helt klart både vackrare och sötare än andra småprylar som den fula Kindlen t ex eller de idiotiska skära eee-netbookarna.

6) Produktiviteten – Storleken i kombination med användbarheten gör att den blir unik. Det stora tangentbordet, antingen via blåtand eller det virtuella gör att du kan skriva snabbare än t ex på en liten pekskärm á la iPhone.

7) Praktisk – iBookprogrammet verkar både snyggare och mer lättanvänt än andra liknande program samtidigt som prylen är lätt att ta med sig.

Vänner, fiender och de där mittemellan

Jag läste en gång vad någon smart person hade sagt om att man kunde dela in folk i två grupper. Änglar och de som sticker hål på ballonger. Änglar är de där i din närhet som får dig att må bättre. De som gör dig stark. De är ovanliga och underbara människor som du måste odla för att behålla i ditt liv.

Ballongstickarna är de som gör sitt bästa för att krossa dina drömmar. De som drar ner dig. De lever för att få andra att känna sig små och obetydliga så att de själva ska kunna växa.

Jag skulle vilja lägga till en grupp till det uttrycket. De som skiter i dig, mittemellanmänniskorna. I min värld är de den största gruppen. Människor som bara ignorerar dig. De som vänder dig ryggen. De pratar kanske med dig någon gång ibland när det inte finns någon annan närvarande, men så fort vem som helst dyker upp så sticker de ifrån dig.

Jag har redan, sen lång tid tillbaka, vänt ryggen åt ballongstickarna. Nu har turen kommit att även låta mittemellanfolket försvinna ur mitt liv. De suger ut min energi och, på vissa sätt, gör de mig ännu ledsnare än ballongstickarna.

Jag kommer antagligen att bli ganska ensam, men ensam är bättre än att vara ledsen. Fortfarande finns det några enstaka änglar i mitt liv och jag hoppas att ni vet vilka ni är. Nu vinkar jag adjö till mittemellanmänniskorna, men de kommer antagligen aldrig att ens inse att jag är borta. Och det är troligtvis bäst att låta det vara så.

När ens liv rasar samman!

Några av de saker som "saknade värde"
Några av de saker som "saknade värde"

Det har nu gått några veckor sen allt hände och jag känner att jag orkar prata lite mer om händelserna senaste tiden. Allt från den det första chockande telefonsamtalet till den sista turen dit innan allt är är borta.

Jag väcktes tidigt en morgon av att telefonen ringde. Det var polisen som berättade för mig om det ofattbara att min stuga brann. De hade inte mycket mer information att ge mig men lovade att de skulle ringa tillbaka. Flera timmar senare ringed de och berättade att de hade lyckats att släcka elden. Jag var i ett chocktillstånd men det enda jag kunde jag kunde tänka på var att jag ville åka dit och får reda på omfattningen av förödelsen.

Polisen berättade för mig att jag inte fick åka dit förrän den tekniska undersökningen var avklarad och att de skulle ringa till mig när det var gjort. De ringde nästa dag och sa att de inte hade möjlighet att göra någon undersökning eftersom de måste vänta på det att det skulle kallna först. Mitt inre var i upplösningstillstånd. Jag fick inte åka dit och ingen hade några svar att ge mig.

Det gick ett par veckor när jag inte kunde göra något annat än att vänta. Det var jul och uppenbarligen är det högsäsong för bränder och försäkringsbolaget hade inte tid att utföra sin undersökning. Jag fick dock foton på utsidan av stugan. Det var fasansfullt att se sin gulliga lilla stuga i det skicket. Köksfönstret, som var helt svartbränt, hängde till hälften ut i trädgården. Där den nytillkomna utbyggnaden en gång varit fanns bara en hög av svartbrända rester. De små nya fönstren i det nyrenoverade vindsrummet var utslagna och rummet innanför verkade helt utbränt. Jag grät.

När jag äntligen tilläts att åka dit var när försäkringsbolaget skulle bedöma situationen. Första gången jag fick se det på riktigt innebar en chock för mig. Fotona jag hade fått sett var ingenting jämfört med att se det med egna ögon. Det var inte bara köksfönstret. Halva köket var borta och halva vindsvåningen. Det kändes nästan surrealistiskt att se hur det snöade in där jag brukade laga mat.

Nästa chock var att se vardagsrummet. Ingen kan föreställa sig hur fasansfullt det känns att se sina saker helt svarta i ett helt svart rum. Sot täckte golvet, väggarna och taket och en hel del av möblerna. Det som en gång varit tapeter och färg hängde i stora chok av brända rester från tak och väggar. Jag kände mig helt tom inuti när jag gick runt med kvinnan från försäkringsbolaget. ”Går inte att rädda”, ”Det måste rivas”, ”Inget värde”, ”Inte tillräckligt högt försäkrat” var några av de brottstycken av meningar som jag lyckades uppfatta.

INGET VÄRDE! Det var min sommarstuga hon pratade om. Den hade till och med varit mitt hem under några år när jag studerade. Det hade verkligen ett värde, ett väldigt högt värde för mig. Jag började se allting med hennes ögon. Naturligtvis skulle jag inte kunna rädda något från det chaos som branden lämnat efter sig. Jag åkte därifrån med bara några få minnessaker och med vetskapen om att stugan måste rivas och att jag inte skulle få tillräckligt med pengar för att kunna bygga upp det igen.

Jag var inte i sån psykisk balans att jag kunde göra något under en lång period. Julen närmade sig och jag försökte stänga ute allting som hade med branden att göra. Första vardagen efter jul fick jag tag på några som kunde hjälpa mig att få hem mina rökluktande möbler från stugan. De var fantastiska. De arbetade snabbt och var så snälla mot mig när jag pekade på alla de där svarta sakerna som jag inte var redo att skiljas från ännu. När jag äntligen fått hem alla möblerna började min tankeförmåga fungera lite bättre. Det som jag hade befarat varit bränt och skadat var bara sotigt. Det mesta gick att göra rent och resten kan väldigt lätt målas om. Så mycket betydde det där uttalandet om att allt saknade värde…

Då började jag inse vad nästa problem var. Jag hade en hel massa textilier i mina byrålådor. Trät hade sugit upp så mycket vätska när de brandmännen försökte släcka elden så jag kunde inte öppna dem. Jag förstod att om jag skulle behöva vänta tills våren skulle jag förlora allt det som låg i dem. Så under några veckors tid har jag nu försökt värma upp dem så mycket så att jag ska kunna öppna dem. Det är bara två kvar nu. Jag hoppas bara att det inte är för sent. Några av textilierna hade börjat lukta konstigt och det var inte från röken.

I förrgår åkte jag till stugan en sista gång innan den kommer att rivas. Jag ville försäkra mig om att jag fått med mig allt som gick att rädda. När jag kom dit insåg jag att jag hade glömt mer än jag trodde jag hade gjort. Byrån med marmorskiva t ex, som jag hade trott varit för långt gången för att rädda, var inte ens skadad. Sotig men inte bränd. Jag fyllde min ryggsäck med alla de där små minnesakerna som jag ville få med mig och flyttade ut resten av möblerna i ladan. Jag har ingen bil och jag kommer att vänta tills våren med att ta hem de sista sakerna. Jag blev så glad när jag insåg att de två pallarna som min morfar gjort inte alls var så skadade.

Igår så rasade allt för mig rent psykiskt. Jag som trott att allt var över. Att jag faktiskt hade lyckats hantera alla besvärligheter ganska bra. Jag tillbringade större delen av dagen med att gråta och var oförmögen att göra något av allt det jag hade planerat att göra. Jag tror att spänningen jag byggt upp under flera veckor plötsligen släppte och jag började känna igen. Gråten var bra för mig. Det var som tårarna tvättade bort det mesta av sorgen. Det finns faktiskt saker att vara tacksam över. Ingen blev skadad. Jag har lyckats rädda det mesta av sakerna från stugan trots att jag inte kommer att ha råd att bygga upp den igen med pengarna från försäkringsbolaget. Och jag har ändå kvar marken. Och försäkrningspengarna kommer att kunna hjälpa till att förbättra min besvärliga ekonomiska situation. Jag kommer att överleva det här:)

”Snicksnack, jag vill ha det så här så jag gör som jag vill”

Mymlan var ingen vanlig mymla. De flesta andra mymlor var väldigt nöjda med sina liv och sig själva. De kände sig aldrig ensamma utan var alltid väldig bekväma med sig själva. Mymlan hade nog en gång varit sådan. Men det var för så länge sen att hon nästan glömt det själv. Hon mindes att hon en gång när hon var liten och de andra småmymlorna, småhomsorna och de andra knytten hade försökt reta henne så hade hon bara knyckt på den där stolta mymlenacken och svarat: ”Snicksnack, jag vill ha det så här så jag gör som jag vill”. De andra hade då låtit henne vara ifred eftersom det oftast är mycket svårare att mobba någon som inte alls bryr sig om att bli ledsen eller ens arg.

Mymlan, som egentligen inte hette Mymlan utan något helt annat, suckade och tänkte att hon aldrig skulle kunna bli den där stolta och självsäkra mymla som hon en gång var. Så Mymlan kröp ihop och drog det tjocka duntäcket om sig och tänkte många dystra tankar. ”Jag går i ide som alla de där lyckliga familjerna gör”, tänkte hon sorgset, eller i alla fall åker på semester till exotiska platser. Det senare visste hon att det inte skulle vara möjligt efter hon inte hade tillräckligt med penningar för annat än det absolut nödvändigaste. Mymlan, som det flesta antingen hade glömt namnet på eller i alla fall inte brydde sig om, stannade i sitt ide i många månader. Hon gjorde det långt mycket längre än den där första vintern. ”Jag har vinter inne i mig”, sa hon till sig själv. ”Jag stannar här om jag vill”, la hon till även om hon inte alls var så självsäker som hon lät.

Men så en dag vaknade hon ur sitt ide med en ny tanke i huvudet. Egentligen visste hon inte själv hur det kom sig, men det var något nytt i luften kände hon. Hon reste sig upp och ordnade till den där stolta mymlefrisyren och knyckte på nacken och sa till sig själv: ”Snicksnack, jag vill ha det så här så jag gör som jag vill”. Det var inte riktigt sant det där. Det fanns mycket i hennes liv som hon alls inte vill göra, men ingen, inte några elaka gafsor eller träiga hemuler skulle få tala om för henne vad hon skulle göra eller inte göra. Nu skulle de få se, alla de där som talade illa om henne eller struntade i henne. ”Jag ska bli den där gamla mymlan igen”, sa hon till sig själv och kände nästan att det höll på att hända. ”Det kommer inte att bli lätt, men det är idag allting börjar”, sa hon uppmuntrande till sig själv.

Hon drog fram en anteckningsbok och började skriva:

– Jämför dig inte med någon annan.

Detta var en ganska vanlig mymletanke hos de andra mymlorna, men för den här mymlan var det viktigt att påminna sig det. Det är verkligen ingen idé att försöka bli någon annan än den du är. De andra har mycket större erfarenhet att vara den de är och du skulle bara själv bli olycklig om du försökte bli som dessa andra.

– Se dig själv med dina egna ögon och inte andras.

Du är den enda som har har de tillräckliga kunskaperna om att bedöma dig själv och ditt agerande. Alla andra gör bedömningen efter sina egna erfarenheter och förstår inte. Så varför låta dem kritisera dig? De har varken någon rätt eller tillräcklig förmåga att göra det.

– Sätt upp stora mål och låt det ta tid att nå dem.

Att arbeta mot ett (eller flera mål) är viktigt. De ger dig en känsla av att det du gör är viktigt. Och vet du? Det är viktigt. Det är ditt liv och du har bara ett.

– Men glöm för all del inte de små målen.

När man fokuserar på de där stora målen är det så lätt att glömma de där små dagliga guldkornen. Att vänta på att de stora målen gör att man så lätt glömmer dagen. ”Tänk så lyxigt det känns med en stor kanna nybryggt te”, tänkte Mymlan förnöjt.

– Fokusera på det positiva och arbeta på att se allt det där negativa som något som du kan använda till något bra.

Även om du har haft mycket sorgligt i ditt liv så blir inget bättre av att ständigt tycka synd om dig själv. Då drabbas du ju flera gånger av samma sak.

– Lev till största delen i nuet.

Om du ständigt tänker på allt det där bra som hände förr eller allt det där dåliga som du drabbats av så missar du dagen. Gläds åt det som varit, men fokusera på nuet. Det är nu du formar den där framtiden som du drömmer om.

– Fokusera på det som är bra i ditt liv.

Även om det finns mycket i ditt liv du vill ändra på och även om mycket sorgligt kanske hänt dig så är det dessa saker som hindrar dig från förändring. De gör dig svag och hindrar dig från att skapa det liv du vill ha. De positiva sakerna, även om de kanske inte är så många, är de som gör dig stark. Om dina gamla vänner struntar i dig, glöm dem och gå vidare. Om du inte har så många vänner, bli din egen bästa vän och fokusera på de vänner som verkligen betyder något.

”Min framtid börjar idag!”, sa Mymlan högt för sig själv och menade det faktiskt för första gången på väldigt väldigt länge.

Pysseldags på AF

Imorgon är det pysseltid igen. En gång i månaden går jag till arbetsförmedlingen för att få påskrivet att jag inte jobbat med något under den senaste månaden och att jag inte varit sjuk under den tiden. Och varje gång så infinner sig en hel del funderingar. Hur kan min handläggare veta om jag arbetat eller om jag varit sjuk? Vad betyder den underskriften? Skulle jag själv vilja sätta min underskrift så där och gå i god för någon jag inte känner. En annan sak man kan fundera över är om det finns en tanke med att jag ska gå dit en gång i månaden.

Jag går redan och träffar min ”egen” handläggare regelbundet, varför ska jag hasta in på AF, mötas av en hord av handläggare som bara väntar på att få nappa åt sig ett papper och skriva under. Man funderar också på varför det måste ske på papper, med penna och dessutom med porto. Innan jag kom in i jobb- och utvecklingsgarantin räckte det med att jag två gånger i månaden gick in på a-kassans hemsida och klickade i lite rutor.

Vad är skillnaden nu? Kan det vara så att man vill göra det jobbigare för oss så vi ”lata parasiter” så vi ska skynda på att skaffa oss ett jobb? Neeej så kan det väl inte vara. Det där var nog ingen snäll tanke – men ligger det någon sanning i det?