Slottskarusellen

Det var en gång en uttråkad prinsessa. Hon satt var dag i sitt fönster och drömmande såg ut över trädgården. Där ute jobbade den unge trädgårdsmästaren. Prinsessan älskade trädgårdsmästaren av hela sitt hjärta och drömde om att han en dag skulle älska henne tillbaka.

Trädgårdsmästaren, som arbetade för prinsessans pappa kungen, ägnade var ledig stund åt att se upp mot fönstren i slottet för att få en glimt av den han hade kär. De fåtal gånger som hans utvalde skyndade igenom trädgården log han förhoppningsfullt, men det hände aldrig att han fick ett tillbaka som svar.

I slottet arbetade den vackre tjänaren som trädgårdsmästaren älskade, men som inte hade ögon för någon annan prinsessan. Det sorgliga var att hon inte ens märkte den unge mannen som gick och trånade efter henne än mindre pratade med honom.

Dagarna gick och blev till år. Prinsessan, som alltid gjorde som sina föräldrar önskade gifte sig till slut med prinsen, men hon glömde aldrig trädgårdsmästaren. Trädgårdsmästaren å sin sida förblev ogift. Han kunde aldrig glömma sin ungdomskärlek. Tjänaren gav efter för påtryckningar och gifte sig högst motvilligt med flickan i grannhuset.

Ingen av dem blev någonsin lyckliga.

Vill du ha en 50 tummar 3D platt-tv…?

Jag fick den frågan från Lisa på till-dig.com. Eftersom jag inte riktigt vet vad det är så var jag tvungen att skriva till Lisa. Här är det öppna brevet till henne.

Hej Lisa!

En vad? Vad är 50 tummar? En tumme mitt i handen har jag hört talas om, men vem har egentligen 50 tummar? Det låter lite opraktiskt. Så Lisa, jag får nog ta och avstå från ditt erbjudande. Jag vill inte ha 50 tummar, det låter inte speciellt trevligt. 3D är ju trevligt, men det blir nog lite svårt med det handikappet som dessa 50 tummar skulle innebära.

Hälsningar Minwynn

Mitt liv som tårta

En av mina goda vänner hade ett inlägg på sin blogg där hon jämförde sitt liv med en tårta där varje tårtbit var delar i hennes liv. När jag läste om det blev jag först lite ledsen eftersom hennes tårta såg så annorlunda ut än min. Sen ändrade jag mig och tänkte att jag visst kunde skriva något liknande. Här har ni det, mitt liv som tårta. Tårtfatet med tårtan ser ganska konstig ut. En del bitar har bara några få lager, medan andra är fint dekorerade och har många lager. En del är är stora, andra är bara en tunn skiva eller är bara smulor kvar eftersom någon måste ha ätit av tårtbitarna. Här är delarna:

Jag själv: Ja, jag är en del i tårtan. Kan inte gärna undvika det, eller hur? Jag finns alltid här, hur mycket jag än försöker undvika det.

Hälsan: Denna del av tårtan ser lite medfaren ut. Delar av denna tårtbit har ätits på även om det märks att den en gång varit mycket fin. Den har många lager och dekorationer, men jag kan inte påminna mig att jag erbjudit någon att smaka, men det måste jag ju ha gjort.

Barn: Jag har beställt den delen delen från konditoriet i åratal, men de vägrar fortfarande att leverera. Det är viktigt för mig att få den för att min tårta ska kännas färdig. Den behövs för helheten.

Hem: Den här delen verkar vara samansatt av flera olika tårtbitar och får föreställa en hel bit. Nu hoppas jag att jag ska få den riktiga tårtbiten snart som jag beställde för flera år sen.

Pojkvän: Det verkar inte som de levererade den biten heller. Under åren har de levererat små kakor i väntan på den riktiga tårtbiten. Fast en gång för länge sen minns jag att jag hade en riktigt fin tårtbit, men någon måste ha ätit upp den.

Jobb: Den biten har någon ätit upp för mig. Jag borde verkligen hålla mig ifrån vänner som äter upp mina tårtbitar.

Kreativitet: Denna tårtbit är en av de finaste i tårtan. Den är väldigt hög och har många fina dekorationer och lager. En tårtbit att vara stolt över.

Familj: Denna bit har inte så många lager, men är ändå en stor bit av tårtan. Här finns också några vackra dekorationer.

Vänner: Även denna bit har få lager, men är ändå en stor bit av kakan.

Där är den, tårtan som är mitt liv. Den borde ha kunnat vara en väldigt fin och vacker kaka om alla bitar jag beställt hade kommit och om jag hade hållit mig ifrån de vänner som hela tiden stjäl av den. Hur ser din tårta ut?.

Stadskonst

Under det senaste året har jag rest runt lite grand i landet och överallt har jag mötts av fantastisk stadskonst. En del fula, mest vackra, men de flesta berörde på något sätt. Här är en av mina favoriter.

Man nästan säga att det är ett självporträtt också eftersom jag kom med på bilden.

Nyckelknippan

Har du tänkt på att en nyckelknippa kan säga så mycket om en människa? Har du något hängande i nyckelringen? Ett inplastat foto? En nalle kanske? Eller har du en kedja i den? Nallen kan ge trygghet. Fotot visar vilka du tycker om. Kedjan kan vara att du behöver den för att hitta nyckelknippan i en rörig väska.

Men en nyckelknippa kan visa så mycket annat. Det slog mig nyligen när jag såg min allt krympande samling nycklar. Nycklar kan symbolisera status, ansvar, aktivitet eller tom ett helt liv. Låter det konstigt? Låt mig förklara hur jag tänker.

Om man har ett aktivt liv har man kanske nyckeln till sin sommarstuga, båt, garage, förråd mm. Och många nycklar kan också visa att man har ansvar på sin arbetsplats. Ytterdörren, sitt eget privata kontor, huvudnyckeln till diverse dörrar, skåpsnycklar mm.

Om man istället är arbetslös försvinner alla de nycklar man tidigare hade till sin arbetsplats. Är man fattig har man inte råd med bil, så ingen bilnyckel, garagenyckel mm. Jag minns hur ledsen min morfar var när han flyttade hem till min mamma efter det att mormor dött. Han hade ingen egen bostad längre och behövde ingen nyckel. Ingen nyckel, inget liv.

Det samma måste de stackare känna som flyttar in till ålderdomshemmet. Måste kännas lite som att bli barn igen. Någon annan har ansvaret. Någon annan bestämmer.

Jag hoppas att jag snart får en mer välfylld nyckelknippa. Och det borde jag snart få eftersom jag snart tillhör de ”närandes” skara.  Tillbehören, kedjan, nallen allt det där trivs jag med, men en nyckelknippa med bara nyckeln hem känns tomt och ledsamt.

Visst finns det skitjobb!

Cecilia Verdinelli hade nyligen en artikel i Göteborgsposten som verkade vara ett svar på Lernfeldts tidigare artikel som jag skrivit om.

Visst finns det skitjobb

Verdinellis artikel ger mig tillbaka tron på medias roll som kritiskt organ. De kan ”hissa och dissa” för att använda ett folkligt uttryck och samtidigt ge skäl för det samma. De senaste åren verkar många tidningar ha ändrat inriktning och istället fungerar som propagandaplatform för den sittande regeringen. Väldigt lite negativt skrivs och väldigt lite granskning förekommer. Om det nu är så att den politik som förs är så bra varför kommer inga artiklar som visar det?

I det här fallet var det kanske inte så mycket granskande journalistik, men ändå visade den på en dialog. Denna dialog var visserligen mellan två journalister på tidningen. Debattfunktionen som är kopplad till varje artikel är fortfarande ganska så ensidig och får mig att minnas en episod från min högstadietid.

Skolan ville framstå som demokratisk och ”tvingade” några motvilliga elevrepresentanter att vara med på, de oftast tråkiga mötena. Vi hade rätt att yttra oss och rösta när vi kom till ”Övriga frågor”, men av någon anledning hann de aldrig dit. Istället råkade jag höra rektorn yttra följande kommentar på väg ut från mötet: ”Är barnen nöjda nu?”. Så känns kommentarsfunktionen på GP (och många andra tidningars).

Är läsarna nöjda nu? Nu har de fått sagt sitt. Vi svarar aldrig och ändrar oss aldrig, men allt för att verka demokratiska.

Skrivandets konst eller konsten att skriva

Vi har alla våra drivkrafter till varför vi skriver. En del kanske vill bli kända, andra kanske främst vill tjäna pengar. Ytterligare några vill ”synas”. Det här är mina drivkrafter.

Jag sätter mig ner framför datorn och startar Pages, mitt favoritprogram. Inser att det är ett exempel på min geekighet att programmet spelar så stor roll, men det gör det. Textsidan ser så vacker ut när den formas där och skönhet och text i kombination är viktigt.

Hur som helst är jag helt beroende av att få en tid för mig själv. Om jag nu lyckas forma mina tankar. Det är inte alltid det går så bra att göra det, men jag trivs alltid bäst när jag lyckas. Främst finns det två anledningar till att jag skriver. Antingen för att bearbeta min upprördhet över samhället i allmänhet eller min omgivnings fördomar. Då blir det artiklar, gärna lite kåserande. Skrivandet är också ett sätt att få utlopp för min kreativitet. Oftast blir det då skönlitteratur. Ser fram emot att få färdigt min nästa roman eller kanske min senaste novell.

Oavsett typen av skrivande så är formen oerhört viktig för mig. Jag filar på meningarna och läser högt för mig själv och smakar liksom på orden tills det faller som jag vill ha det. Är det tillräckligt skarpt? frågar jag mig, men ändå underhållande att läsa? Förstår folk vad jag menar? Kanske ska jag skriva om. Och så fortsätter det ända tills jag känner mig nöjd. Då låter jag mina närmaste läsa. Är de nöjda väntar en större publik.

Visserligen känns det spännande att låta en ”utomstående” läsa, men egentligen är det själva skrivprocessen som är det viktigaste. Jag hoppas alltid att få någon sorts feedback på mitt skrivande. Har jag lyckats att nå fram? Drog de på munnen när de läste? Gillade de den eller den formuleringen? Det värsta som kan hända är att de bara säger, ”bra skrivet” eller ”dåligt skrivet”. Jag vill veta vad som var bra eller vad som var dåligt.

Eller så blir de inspirerade av min text och börjar sin egen skrivprocess. Naturligtvis kan denna senare kommunikation leda till något väldigt intressant, men samtidigt svider det lite i mig. Hur var egentligen min text? Hur kan jag göra för att utvecklas? Tyck något, snälla.

Sedan skjuter jag bort datorn igen. Det blir inget skrivet ikväll. Inspirationen infann sig inte riktigt. Borde jag inte göra något nyttigt istället? Duktiga flickor gör ju det, fast någon sådan är jag ju inte längre. Duktigheten sög ur min livskraft och lämnade där ett tomrum som fortfarande väntar på någon eller något som kan fylla det. Någon gång kanske skrivandet gör det, men inte kväll, inte ännu.

Ingegerd Råman – enkelhet och funktionalitet i en estetisk blandning

I mitt arbete vill jag förena enkelhet, funktion och estetiska värden. En burk med lock är en burk med lock. Men det måste finnas värme, tanke, idé och poesi bakom”, förklarar Ingegerd.

Det är väldigt sällan jag hittar en enskild formgivare som verkligen gör mig imponerad. Att denna formgivare dessutom är trevlig är än mer ovanligt, men Ingegerd Råman är en av dem. Hon är helt prestigelös och försöker inte vara något hon inte är. Och varför skulle hon? Vad hon är, är något helt unikt i designerSverige.

Vanligtvis är en vas eller en glödlampa är precis vad de verkar, men i Råmans händer så förvandlas glaset till konst. Hennes skapelser är enkla men ändå väldigt unika. Ren elegans.

Det nyfriska Sverige

I dagens nätupplaga av Aftonbladet skriver utfärsäkrade Paulina i läsardebatten om att hennes ekonomi förgör henne. Att hon hamnat ikläm mellan försäkringskassa, sjukvård och politikernas hårdföra politik.

Enligt artikeln så fick hon aldrig den rehabilitering hon hade rätt till och hon får inte vara sjukskriven mer så det blir inte någon mer behandling heller. Detta är verklighet i dagens Sverige.

Historien om Paulina är inte ovanlig. Vi har alla sett rubrikerna om den utfärsäkrade det och det som tagit livet av sig. Konstigt nog ser vi aldrig några solskenshistorier om det motsatta. Om den utförsäkrade det och det som, med nedsatt arbetsförmåga trotsat den hårt ansatta arbetsmarknaden och fått jobb i konkurrens med helt friska personer. Jag väntar fortfarande på dessa artiklar som visar att regeringens politik fungerar. Visst vore det underbart? Att folk blir friska bara för att vi sätter ett tak i sjukförsäkringen?

Det jag blir mest beklämd av är när jag ser kommentarerna till texten. En mängd människor som menar att dessa sjuka människor i själva verket inte är sjuka. Att de ska bara ”ta sig i kragen och göra rätt för sig”. De menar, på fullt allvar, att en hel yrkeskår gör fel. Att de läkare som sjukskrivit förut inte har kunnat sitt jobb. Man undrar om det är fler yrkeskårer som inte kan sitt jobb. Och att vem som helst, helt utan läkarutbildning kan konstatera detta. Tänk om man tänkte så om andra yrkesgrupper.

Vi kan tänka oss Börje, 55 och byggnadsarbetare. Han kan inte göra sitt jobb. Förskollärare Anders 35, som aldrig ens besökt en byggarbetsplats, vet att Börje inte gör sitt jobb och borde därför få lägre lön.

Absurt? Ja det tycker jag också, men det hindrar inte ”svenska folket” att helt självsäkert uttala sig om läkares yrkeskunnande, vilket de faktiskt gör när de hävdar att de utförsäkrade inte är sjuka.

Om vi nu utgår ifrån, för diskussionens skull, att alliansens politik för utförsäkring är ett bra förslag. Att man från dag ett ska erbjuda de som blir sjuka rehabilitering för att de fortare ska tillbaka i arbete. På papperet låter det ju som ett bra förslag. Men hur kommer det sig att det tillämpas på människor som inte fått denna rehabilitering? Sjuka människor blir friska över en natt därför att de nått det uppställda antalet dagar.

Varför inte införa detta system för de som blir sjuka idag? Och hur kommer det sig att det infördes under en ekonomisk kris där massor av friska människor fick gå från sina jobb? De nyfriska människorna, som inte fått någon som helst rehabilitering måste då slåss mot helt friska människor på en ansträngd arbetsmarknad? Ger verkligen alliansen sitt förslag en reell möjliget att fungera? Hade inte förutsättningarna varit bättre om man väntat tills den ekonomiska krisen var över? Eller ska man vara så cynisk att misstänka att de egentligen inte bryr sig? Att man helt enkelt hoppas på att deras anhöriga ska ta hand om de nyfriska? Eller, hemska tanke, de hoppas att de nyfriska ska dö.

Ingen vet utom farbror Reinfeldt och hans gelikar. Om man nu inte räknar med alla Börje och Anders som är experter på att bedöma andras yrkeskunnande…

Jag blir så arg…

… på dessa isiga extremhögervindar som blåser i det här landet. Hur regimen använder media som en megafon för att vända folks värderingar genom halvsanningar, utelämnad fakta och rena lögner.

I valet hävdade de att de hade räddat jobben. I en granskning som expressen sen gjorde visade det sig att fler var arbetslösa än när deras första mandatperiod var slut än när den började. Naturligtvis är det inte så konstigt när företagen gick på halvfart och vi levde under oket av den internationella ekonomiska krisen, men istället för att säga något om  att de skulle ta tag i frågan hävdade de istället motsatsen. Det hade blivit en lägre arbetslöshet. Och folk läste och trodde. Det är enklare att se till den egna plånboken istället för att tänka på att nyfattigdomen breder ut sig.

Jag kan berätta hur jag själv råkat ut för ”regimens” arbetslinje. Efter att ha arbetat 10 år på samma arbetsplats så blev jag arbetslös. Naturligtvis ändrades min situation radiakalt. Förutom att jag inte fick resa som jag ville. Längre resor måste meddelas till arbetsförmedlingen. Det var nytt för mig. Att jag sen med den lägre ersättningen inte hade råd att resa är ju en annan sak. Man lever på ett helt annat sätt när man har ett arbete än när man är arbetslös. Som tur var hade jag varken bil eller körkort, så jag behövde i alla fall inte sälja någon bil.

De pengar jag hämtade ut varje månad kom från min a-kassa. Dessa pengar hade jag inte kunnat få om jag inte hade betalat in några pengar dit. Trots detta såg folk snett på mig och kallade det jag fick ut för bidrag. Om jag inte hade betalat in pengarna till dem utan till mitt fondkonto hade jag kunnat leva på de pengarna utan att folk såg snett på mig. Under min förra arbetslöshet levde jag på fondpengarna som jag betalat in under min studietid, men denna gången hade företagens ekonomi förändrats så att det inte fanns så mycket kvar i mina fonder.

Då började jag min ”utbildning”. Jag kallar det så eftersom jag som arbetslös inte får utbilda mig. Om jag inte betalar det själv med studiemedel. Eftersom jag hade använt alla de terminer jag hade rätt till när jag skaffade mig min kandidatutbildning, KY-utbildning och övriga högskolekurser så var enda alternativet att utbilda mig hemma. Och den enda utbildning jag fick göra var att lära mig hur man blir en bra arbetssökande. Jag skrev upp mig i CV-databaser, lärde mig hur jag skrev bra CV-n, forskade om potentiella arbetsgivare och sökte jobb. Något annat fick jag inte göra som arbetslös. Förutom att finnas tillgänglig varje dag ifall någon skulle vilja kalla mig på intervju. Telefonen behövde vara påslagen och datorn online.

Samtidigt letade jag efter praktikplatser och det visade sig lika svårt att få som ett jobb. Flera av de jobb jag sökte var jag en av flera hundra som var intresserade. Mitt fina putsade CV försvann nog i pappershögarna. Till slut hittade jag en praktikplats och jag började arbeta. Jag var där heltid och det som krävdes av mig passade väl in med mina tidigare erfarenheter och utbildningar och min arbetsinsats var lika stor som de som var anställda och jag uppskattades för min arbetsinsats. Däremot kunde de inte anställa mig. De hade inte råd utan hade istället rader med praktikanter som avlöste varandra.

När de första 3 månaderna var slut ville arbetsförmedlingen skicka hem mig. Jag tjatade och tjatade på att få stanna och till slut gav de med sig. Trots att jag bara hämtade ut ”bidrag”, egentligen aktivitetsersättning, för mitt heltidsjobb ville jag stanna. Så jag stannade tre månader till innan fick börja tjata igen. Det enda sättet jag kunde få fortsätta att arbeta och inte bli hemskickad var att byta avdelning, vilket jag gjorde. Efter ytterligare 3 månader hjälpte inte några böner och jag blev hemskickad. Det kändes väldigt tråkigt och jag saknar mina arbetskamrater.

Ersättning jag får nu är exakt den samma när jag går hemma som när jag arbetade. Så enda skillnaden är att arbetsförmedlingen krävde att jag gick hem och att jag inte får arbeta. De följer helt de regler som den här regimen satt upp så jag anklagar inte dem. Men man undrar hur min praktik faller under regimens motto: ”det ska löna sig att arbeta”. Hur lönade det sig för mig att arbeta under de tio år jag gjorde det och sen under nästan ett år när jag praktiserade?