Vem lever på vem?

Skrev det här blogginlägget den 18 mars, 2011. Flyttar fram det till dagens datum med följande tillägg:

Uppdatering: Jag har ett jobb numera. Är jag inte någon parasit längre? Och har jag plötsligt fått en bättre arbetsmoral? Har jag rätt att tycka något? Är jag en bättre människa nu. Det finns nog folk som tycker det, men jag är i alla fall samma person som jag var då, för ett år sen.

Ursprungsinlägg: I detta nyliberala och karga Sverige som vi numera befinner oss i finns en rad nya uttryck som blivit populära. Vi är långt ifrån det glada åttiotalet som har kallats egoismens tidevarv. Åh om de samtida hade vetat att åttiotalet var bara en mild västanfläkt av det vi går igenom nu.

Här kommer en liten lista över ord och uttryck som kan vara bra att känna till.

Nyfriska = personer som en yrkesgrupp, läkarna, tidigare ansetts som för sjuka för att arbeta men som nu, med hjälp av almanackan plötsligt blivit helt arbetsföra.

Lata parasiter = uppfriskande uttryck för en grupp människor som arbetar heltid för 5000 kronor i månaden, 5000 kronor får alltså arbetsgivaren. Arbetstagarna själva ’lever på samhället’ genom att arbeta heltid för en bråkdel av den lön som kollegorna får.

Lever på samhället: en grupp människor som uppbär sjukersättning alternativt a-kassa som de tidigare betalat in till under sin yrkeskarriär. I övrigt, se ’lata parasiter’

Jobbskatteavdrag: byråkratiskt namn för en slags omvänd robinhoodmetod där personer får mer betalt för att göra samma jobb de gjorde förut medan gamla, sjuka eller arbetslösa får stå för notan. Varav en del faktiskt gör exakt samma jobb som den som får mer betalt. I övrigt, se ’lata parasiter’.

Jag avslutar som jag inledde: Vem lever på vem? Jag misstänker vad många skulle ha svarat under ’egoismens tidevarv’, men jag här helt säker på vad dagens ’egoister’ svarar: Det är deras fel. Deras fel att de fick en sjukdom. Deras fel att vi gick in i en global ekonomisk kris. Deras fel att många företag går sämre. Deras fel att företagen automatiskt sorterar undan långtidsarbetslösas ansökningar. Och naturligtvis är det deras fel att de valt att utbilda sig inom fel bransch. Så svaret blir självklart att det är ’parasiterna’ som lever på de välbärgade.

Jag minns när jag hörde en före detta östtysk medborgare hålla föredrag i Berlin. Han kom från en liten by som borde legat i väst, men av ett ödets nyck eller misstag från kartomritarna hamnade i öst. Han brukade säga till de som pratade i samma ordalag om de som kom från öst, som vi i Sverige pratar om ’parasiterna’: ”Tänk att de råkade rita kartan så exakt rätt”.

Så jag säger, tänk att de rika gjorde så helt rätt. Att de valde att inte insjukna. Att de valde rätt utbildning och dessutom rätt företag. Att det valde att hamna i en bransch som många år senare skulle klara sig igenom en ekonomisk kris. Vilken tur (eller skicklighet) att de valde precis rätt.

Jag väntar precis på att få besked om jag fått ett jobb jag sökt. Så vad händer då? Ifall jag faktiskt får jobbet. Går jag helt magiskt över till att inte vara parasit? Får jag plötsligt en bättre arbetsmoral? Blir jag helt magiskt bättre på att söka jobb och kan ge råd att alla parasiter som inte kan något? Får jag helt plötsligt rätt att ha åsikter om samhället. Det som jag förut förvägrades eftersom jag förut satt hemma och ’rullade tummarna’ (läs: arbeta helttid för fickpengar)? Eller kommer jag att alltid förbli en av de bespottade? Eller blir jag faktiskt en av de där lyckade som gjort allt precis rätt?

Jaja, det får tiden utvisa…


Bloggdelning;)

Regeringens nya lagförslag om otillåten bloggning, så kallad bloggdelning, där oregistrerade bloggare delar åsikter ska nu vara klart att sjösättas. Det hela grundar sig på det faktum att svenska proffstyckare måste kunna få betalt för sitt tyckande så inte ett kulturvacuum uppstår. En kommande licensavgift för privatbloggare kommer att införas för att kompensera inkomstbortfallet för dagspressens professionella tyckare. Okontrollerad åsiktsspridning måste alltså kunna lagföras på ett smidigare sätt än i dag.

Det första Gösta Hansson, ämnesråd på Justitiedepartementet, vill poängtera är att det inte handlar om en ny fildelningslag, även om det är många som vill jämföra lagändringarna med det. Vad det handlar om är ändringar i den upphovsrättslag som vi redan har.

– Rätten att blogga för privat bruk gäller inte utlagda åsikter. Överskrider man detta förbud handlar det om åsiktsrättsintrång, påpekar Gösta Hansson. För att en person ska kunna straffas måste det handla om uppsåtliga åsikter. I praktiken betyder det att om en person inte har förstått att en olicensierad åsikt är olagligt tyckande så kan inte heller hon eller han straffas. Har man till exempel lagt ut bilder på sina barn eller sin hund och skriver att de är lydiga eller söta gör man inte intrång på annans åsikt och klarar sig förmodligen undan med ett enklare lagföringshot.

I första hand är det naturligt att FRA får ansvaret för att logga bloggare som licensskolkar, men även mediabolagen ska själva få spåra och straffa förövarna eftersom de rättsvårdande myndigheterna är för långsamma och byråkratiska.

Det ska löna sig att arbeta …

Uppdatering: Visserligen har jag jobb nu, men min historia är fortfarande densamma. Det har inte lönat sig att arbeta för mig. Har det gjort det för dig? Detta inlägg var tidigare publicerat den 23 februari, 2011, men eftersom det är ett angeläget ämne har jag flyttat fram det till i år.

…säger farbror Reinfeldt. Och det låter väl bra, men stämmer det? Lönar det sig att arbeta i dagens Sverige? Jag har arbetat som hemsamarit, lärare på fängelse, stått i affär, varit assistent på särskolan och dessutom datalärare på gymnasium. Och det var just som lärare jag arbetat under de flesta åren av mitt liv. Tio år gav jag inom det yrket. Visserligen tjänade jag inte så mycket eftersom jag inte var behörig. Det kallas så när personer med yrkeskunnande och ämnesbehörighet arbetar inom sitt ämne. Motsatsen är att vara behörig lärare, vilket kan innebära att en musiklärare arbetar som lärare i franska.

Jag stannade där under tio år därför att det är svårt för tjejer att få jobb inom databranschen (som jag var utbildad för) och faktiskt därför att jag trivdes med mitt jobb. Som obehörig lärare har man ingen anställningstrygghet som de flesta andra i Sverige. De andra som inte har någon anställningstrygghet som t ex politiker och chefer har istället fallskärm, men obehöriga lärare kan skickas ut när kontraktet tar slut. För mig innebar det att jag fick söka mitt eget jobb varje år.

Som obehörig får man också de sämsta schemana. Lektioner som före lunch kan ligga i en byggnad och efter lunch i en annan. Om man sen räknar in promenaden mellan byggnaderna, avslutning av en lektion och uppstart av en annan så inser man lätt att en vilsam lunch inte är att tänka på. Jag minns många luncher som intagits promenerandes. Detta var rätt så stressande och läraryrket är ju inte känt för att vara det lugnaste heller. Som obehörig har man inte lika lätt att säga nej om något åläggs henne/honom heller så resultatet av mina tio år som lärare var att bli utbränd.

Jag fick de resurser som fanns att tillgå för oss och de är inte så stora, men det inkluderade läkarbesök och psykologkontakt och sjukskrivning. När ledningen insåg att jag inte var fast anställd drogs även dessa resurser in. Och när mitt kontrakt var tillända så sa min arbetsgivare att de inte hade några arbetsuppgifter för mig längre. Visserligen var jag obehörig, men det var också några andra som jobbat betydligt kortare än jag så jag kunde bara anta att det var för jag hade blivit utbränd. ”En uttjänt så nu tar vi in nästa…”

När jag sen inte hade någon anställning så sa försäkringskassan att jag inte kunde vara sjukskriven längre. Arbetslösa kan inte vara sjukskrivna så jag skickades till Arbetsförmedlingen med allt vad det innebär. Sen började en lång kamp att hitta jobb och det var inte det lättaste. Att jag sen skämde ut mig och storgrät vid ett av mina möten spelade ingen roll. Arbetslösa har inga rättigheter. Så till slut lyckades jag skaffa mig en praktikplats med heltidsarbete och jag var överlycklig. Att betalningen var samma som om jag gått hemma spelade ingen roll. Jag fick arbeta med något jag trivdes med och som jag hade kunskap om och det passade mig utmärkt. Det fortsatte jag med under nästan ett år innan arbetsförmedlingen sa att det inte ledde någonstans och jag fick sluta. Stället jag jobbade på tog in en ny praktikant och så fortsatte det.

Om man ska sammanfatta:

– Jag arbetade i tio år till lägre lön än andra som gjorde samma jobb.
– Jag hade ingen anställningstrygghet
– Jag saknade rätten att bli sjukskriven trots att jag var sjuk
– Jag arbetade heltid nästan under ett helt år för lägre än a-kassa

Så jag avslutar som jag inledde. Lönar det sig att arbeta i dagens Sverige? Det lönade sig i alla fall inte för mig.

Dehumanisering av ”fienden”

Det här är också ett av mina gamla blogginlägg. Jag är inte arbetslös längre, men det jag skriver om är skrämmande aktuellt. Därför har jag flyttat fram det till nu. Tidigare publicerat den 13 januari, 2011.

Under krig gör de som bestämmer, myndigheter, generaler mm diverse åtgärder för att höja stridsmoralen. En sådan åtgärd är att dehumanisera fienden. Man sprider ut hur onda de är och vad hemska saker de gör. Det är lättare att döda någon eller acceptera krigsförbrytelser om den man gör det emot är av en annan sort.

Denna teknik används också i andra sammanhang även när det inte är krig. De tillskriver negativa egenskaper hos vissa grupper av människor. De kan vara snikna, opålitliga eller kanske våldsamma. Då är det lättare att fösa in dessa människor i ghetton eller i vissa bostadsområden med ofta katastrofala händelser som följd.

Det används också numera flitigt gentemot sjuka och arbetslösa. Arbetslösa väljer att vara arbetslösa eftersom de inte vill söka alla jobb. De väljer att vara arbetslösa därför att de vill gå hemma. De väljer också att bli arbetslösa eftersom de saknar arbetsmoral. Vi har alla hört uttalandena, både från media, politikerna och personer i vår närhet.

Genom att se de arbetslösa som en annan sort är det lättare att glädjas åt att ha fått mer i plånboken eftersom de som fått mindre har sig själva att skylla. Likadant görs mot de som är sjuka. De vill egentligen ut att jobba trots att de kanske har ständig smärta eller har någon degenerativ sjukdom. Nu får de rätt att gå ut att jobba. Om det nu finns några jobb för någon med kanske 25 procents arbetsförmåga spelar ingen roll. De har ju redan varit sjuka så länge att nu måste de börja göra rätt för sig trots att många sjukdomar är kroniska och inte alls försvinner under den tid som politikerna satt upp som den tid man har rätt att vara sjuk i Sverige.

Dagligen ser vi bevis på hur omgivningen ser på de arbetslösa t ex. De ger gladeligen lektioner i hur man egentligen borde bete sig som arbetslös. ”Jojomensan, precis så gjorde jag när jag fick jobb”, säger de självsäkert men lyssnar sällan på mitt svar att det var så jag gjorde när jag fick mina tidigare jobb.

Jag är arbetslös och därför vet jag ingenting, jag kan ingenting och har inte någon rätt att yttra mig. Det är dehumanisering i dagens Sverige.

Coraline

Upplev det magiska i en modern men mer skrämmande Alice i underlandet. Jag streckläste boken den natten jag först fick händerna på denna förunderliga bok. Den är tänkt som en barnbok men vuxna, åtminstone barnsliga sådana som jag, kan få ut ut mycket av den. Kanske ännu mer. Handlingen utspelar sig kring flickan Coraline som uppfattar sitt liv som bra, men oerhört tråkigt. Som läsare kan man nog tycka att hennes liv är rätt så fantastiskt även innan allt det där magiska börjar. Men Coraline är ensam och känner att hon vill att någon ska ägna sig åt henne.

Det finns ett uttryck som säger att man ska vara försiktig med vad man önskar eftersom det kan bli just så. Detta får Coraline erfara i boken med samma namn. Jag kan verkligen rekommendera denna fantastiska bok som ger läsaren inblick i en värld så krypande skrämmande men samtidigt magisk. Jag kunde inte lägga ner den förrän jag avslutat den och det är länge sen en bok fångat men som denna. Nu i vår kommer den på film också. Jag har sett trailern och kommer naturligtvis inte att kunna motstå att se den trots att jag misstänker att filmen mer än boken ger framförallt barnen något.

Huset
Huset

Den andra jag
Den andra jag

Den officiella filmtrailern

Läs mer om boken

Doktor Bergers död

Det går ett sorl genom salen när dr Berger reser sig upp och går mot talarstolen. Han är en mycket framgångsrik man. Redan under sin studietid har han gjort värdefulla upptäckter inom den medicinska forskningen. Vid 30 års ålder hade han doktorerat. Under många år har han arbetat inom läkemedelsindustrin. Han är nu, vid 50 års ålder en rik man.

Det går rykten om att är aktuell för nobelpriset i medicin för sina insatser inom grundforskningen. Och nu erhåller han alltså en professur vid sitt gamla universitet. Lyckan kommer till den som förtjänar det, tänker han, innan han inleder sitt tal.

”Mina damer och herrar”, börjar han, ”det är en stor ära för mig.”

Ja, dr Berger hade all anledning att vara nöjd med sina framgångar. Visserligen skulle hans professorslön inte bli så hög som den han var van vid men hans patent gav honom fortfarande en tillräcklig inkomst att han skulle kunna bo kvar i villan i Djursholm och i sommarhuset på Gotland. Och nu när han hade han möjlighet att ta längre semestrar skulle det bli mer tid över för ”The Gold Card”, hans älskade segelbåt. Detta var verkligen det han arbetat för så länge. Framför allt skulle han, under många år, kunna göra ännu mycket mera för mänskligheten. Detta var verkligen det han arbetat för så länge.

”Som professor kommer jag att kunna göra ännu mycket mera för mänskligheten. Alla kommer att beundra mig”, tänker han.

Men ödet har en helt annan framtid utstakad för honom. Efter bara någon vecka på den nya tjänsten känner han plötsligt smärtor i bröstet och allt blir svart.

När det ljusnar ser han sina elever stå i en klunga och se ner på golvet.

”Vem är det som ligger där”, tänker han och går närmare, fast egentligen vet han redan vem det är. ”Jag måste drömma”, far det genom hans huvud, när han ser ner på sin egen döda kropp och vänder sig om och sprang. ”Jag är död”, upprepar han gång på gång.

När han äntligen stannar upp märker han att han kommit ut på landet.

”Har jag sprungit så långt?” tänker han förvirrat.

En bit längre fram ser han en korsning. Han går försiktigt mot den. En väg går rakt fram, en åt vänster och en åt höger. På den vänstra står det Helvetet och på den högra Himlen. På den som pekar rakt fram står det ingenting.

”Undrar vart den leder?” tänker han, ”men det behöver jag ju inte bekymra mig om. Jag vet ju vart jag ska.” Med bestämda steg tar han av åt höger.

”De har nog en stor mottagning för mig. Alla kommer att hylla mig som en hjälte. Jag som gjort så mycket gott.”

Han avbryter sig i sina funderingar när han märker att han kommit fram till slutet av vägen. Mitt framför honom reser sig en imponerande port. Beslutsamt går han fram till den och ringer på. En äldre man öppnar.

”Ja?”

”God dag, mitt namn är dr Berger.”

Mannen bläddrar i sina papper.

”Jag har ingen uppgift om någon dr Berger.”

”Min gode man, det har uppenbarligen blivit något missförstånd. Låt mig få tala med din chef, så ska du se att allt ordnar upp sig.”

Mannen nickar eftertänksamt och reser sig upp och går. När han kommer tillbaka har han med sig en stor bok.

”I den här står allt som du har uträttat”, säger han.

Dr Berger sträcker lite på sig och känner sig mäkta stolt över allt som måste stå där.

”Läs nu, så förstår ni vilket stort misstag ni höll att göra.”

Den gamle mannen börjar läsa och hans ansiktsuttryck blir mer och mer allvarligt.

”Nej”, sa den gamle, ”vi har inte gjort något misstag. Du hör inte hemma här.”

”Vad menar du!” skriker dr Berger och rycker till sig boken. ”Kan du inte läsa?”

Han bläddrar i boken och får upp en sida där det stod att läsa:

Dokumenterat:

Dr Berger har under sin tid i jordelivet avsiktligt dödat 350000 djur och 75000 människor. 5000 människor har blivit blinda genom hans agerande.

Beslut:

Dr Berger äger inte tillträde till Himmelriket.

Men, tänker Dr Berger, det var ju bara djur. Och människorna? Visserligen hade ju läkemedlet han sålt till Rumänien och Tanzania, inte fått de testresultat som krävdes för att det skulle få säljas i västvärlden, men de hade ju kunnat testa det själva om de hade velat. Ofrivilligt ler han vid tanken på att det var tack vare den affären som han fått råd att köpa sin segelbåt.

”Det har inget med mig att göra att de dog och det var ju bara såna där -, han tvekar och letade efter ett ord – ociviliserade människor. Det var ju för mänsklighetens skull”, skriker han medan han blir utkörd ur Himlen. ”Jag förtjänar att komma in!”

Till slut ger han upp och går irriterat tillbaka till vägkorsningen.

”Tänk vad pinsamt om mina studenter kunde se mig nu”, tänker han när han går mot Helvetet.

Vid slutet av vägen reser sig en väl så imponerande port som den till Himlen.

”Här ska jag väl ändå bli väl mottagen”, tänker han när han ringer på.

Porten gnisslar när den glider upp. En stor muskulös man tornar upp sig dörröppningen.

”Ja?”

”Mitt namn är dr Berger”, stammar han.

”Dr Berger”, säger den storvuxne mannen leende, ”dig har jag väntat på länge.”

”Äntligen någon som uppskattar mina förtjänster”, tänker Berger nöjt.

”Kom lite närmare”, säger den storvuxne milt.

Dr Berger tar ett stort steg framåt. Plötsligt viner en örfil genom luften och innan han hinner reagera finner han sig utsparkad från Helvetet.

”Där får du för att du gör så dålig medicin. Jag har inte kunnat sova sen jag prövade din magsårsmedicin. Försvinn härifrån! Jag vill aldrig se dig igen.”

Efter att ha blivit utkörd även från Helvetet går dr Berger tillbaka till korsningen.

”Vad gör jag nu?” tänker han uppgivet.

Då får han syn på den tredje vägen.

”Jag kanske skulle försöka med den”, tänker han.

Eftersom det inte verkar finnas något annat alternativ bestämmer han sig för att göra det. Det har hunnit bli nästan mörkt. När han har gått ett tag lägger han sig ner. Jag ska bara vila ett tag, tänker han.

Han vaknar av att ljuset sticker honom i ögonen. Plötsligt upptäcker han att han inte är kvar på vägen. Han är instängd bakom galler. Intill honom ligger några stora djur, med långa hårlösa svansar. Samtidigt som han lyfts ur buren inser han var han befinner sig. Han är i sitt eget gamla laboratorium. När sprutan sticks i honom förstår han vad han har att vänta i dagar och veckor.

Lyckan kommer till den som förtjänar det.

SLUT

Röda paraplyer

Hon hade ingen aning om hur länge hon hade varit där eller var hon kom ifrån. Det enda hon visste var att hon var på väg någonstans. Vad hon däremot inte förstod var hur hon skulle nå sitt mål. Alltså fortsatte hon att gå och gå.

Det var stekande hett och ingenstans fanns några träd som kunde ge henne lite skydd. Allting var uttorkat och bränt. Allt hon såg var den ändlösa vägen och alla de andra människorna som utsattes för samma stekande sol. Kanske de visste vägen. Hon försökte fråga en liten flicka som gick intill henne. Det verkade inte ens som flickan hörde frågan.

Hon fortsatte bara att gå som alla de andra. En del av dem verkade ha så bråttom att de sprang utefter vägen utan att bry sig om något annat än att just vara på väg någon annanstans. Hon stannade upp för att se efter den lilla flickan, men hon var försvunnen. Förhoppningsvis visste någon av de andra var hon var eller kanske vart man kunde ta vägen.

Trots att hon frågade alla omkring sig så fick hon inga svar. Ingen verkade veta eller kanske ännu värre, de brydde sig inte. Plötsligt kände hon en iskyla inom sig. En liten kula av is hade börjat växa inom henne. Allt hon kunde göra var att fortsätta sin vandring mot ett okänt mål.

Efter vad som kändes som en hel evighet upptäckte hon att en del av de andra hade stannat upp. Det verkade som om de inte visste vad de skulle ta sig till. Lite längre fram såg hon en avtagsväg. Skulle hon fortsätta rakt fram eller skulle hon välja den andra vägen.? Kunde verkligen denna nya väg leda någon annanstans? Skulle hon äntligen nå sitt mål? Vilket det nu kunde vara.

Efter att ha funderat en stund valde hon avtagsvägen. En del av de andra människorna hade gjort samma val. Med stora förväntningar fortsatte hon sin resa. Hon vände sig om och såg tillbaka på vägen hon just lämnat. En grupp människor stod kvar orörliga. De verkade ha förlorat allt hopp. En annan grupp hade bara sjunkit ner på vägen. De satt där med trötta, tomma ögon. Hon försökte tränga bort bilden av dessa olyckliga människor och fortsatte att gå.

Nästa gång hon kom till ett vägskäl valde hon en ny riktning. Kanske skulle det bli annorlunda den här gången. Den här vägen kommer nog att leda mig rätt. Trots att hon hela tiden prövade nya vägar blev det ingen förändring. Fortfarande samma väg, genom samma sterila landskap. Isen inom henne fortsatte att växa och växa. Jag orkar inte längre. Jag måste komma härifrån.

Utan att förstå riktigt varför började hon gräva i marken intill vägen. Hon grävde med bara fingrarna och slutade inte förrän hålet var tillräckligt stort för att rymma henne. Jorden kändes kall och skön mot hennes brännande hud när hon klev ner i hålet. Hon kröp ihop och höll armarna runt sig i ett försök att ge sig själv en smula tröst som hon så hett önskade men aldrig hade funnit.

Hon ville bara skrika åt de förbipasserande:

”Hjälp mig! ”

Inom sig förstod hon att det inte var någon idé. Att det inte skulle göra någon skillnad. Ingen av dem skulle ändå svara och framför allt inte bry sig. Isen inom henne fortsatte att växa. Jag skulle kunna stanna här för alltid. Det började kännas lite bättre. Till och med den brännande solen kändes mindre hotande inne i hålet. Trots det insåg hon efter ett tag att det var tid att fortsätta. Hennes öde fanns någon annanstans.

När hon klättrat upp ur hålet upptäckte hon något på andra sidan av vägen. En person – en ung man – satt på huk intill en grupp med män och kvinnor som bara satt där. Det var några av dem som gett upp. De som inte hade styrkan att fortsätta sin resa.

”Ni kan inte stanna här för alltid. Det förstår ni väl. Snälla följ med mig. Jag ska hjälpa er.”

Detta var första gången hon hade hört någon prata sen hon kom hit. Det var också första gången det var någon som brydde sig om någon eller något. Vem var han? Hon försökte komma närmare, men det var alldeles för många människor mellan dem. Han reste sig upp och vände sig om. Hans ögon. Det var någonting speciellt med dem.

Hon hade aldrig sett något liknande. Hon hade hört någonstans, att om man tittade tillräckligt noga in i en persons ögon, så skulle man kunna få se en glimt av personens själ. Om det stämde, så hade han en mycket vacker själ. Hans gröna ögon verkade glöda. Denna unga man var den första person hon hade mött som inte hade kalla och döda ögon.

Djupt inne i henne började isen smälta. Den var fortfarande där, men hon hade börjat känna sig levande igen. Hon förstod att det var nödvändigt för henne att finna den grönögde. Att hon måste få reda på vem han var och hur han hade kunnat bibehålla sitt förstånd på denna skrämmande plats.

När hon på nytt gjorde ett försök att komma närmare knuffade någon till henne så att hon ramlade. Hon reste sig upp för att se vem som fått henne ur balans.

Till sin förvåning såg hon att den som stött till henne var en liten man med ett paraply. Eftersom hon inte förstod vem han var eller betydelsen av paraplyet skakade hon bort tanken på den lille mannen. Istället reste hon sig upp för att se efter den grönögde unge mannen. Trots att det inte fanns något som skymde kunde hon inte upptäcka honom någonstans. Hade han hunnit så långt?

”Vart tog han vägen?” skrek hon.

Hon började skaka en man som stod nära henne i ett försök att få ett svar. Hon fick ingen reaktion från honom. Han tycktes blicka ut mot en punkt långt borta i fjärran. Märkte han ens att hon var där?

”Han måste ju vara någonstans”, tänkte hon. ”Jag måste hitta honom”.

Beslutsamt började hon gå igen. En bit bort kunde hon se mannen som knuffat henne. Han bar ett stort rött paraply. Till sin förvåning såg hon att en stor folksamling följde honom.

”Följ mig så ska jag ge er skydd. Om ni gör som jag säger kommer solen inte att skada er.”

Människorna runtomkring honom verkade nöjda även om paraplyet inte skyddade dem från den brännande solen. Denna grupp av människor var de första som verkat riktigt glada. Deras ögon verkade inte lika döda som övriga hon sett häromkring, men knappast riktigt levande heller.

Paraplymannen å andra sidan hade passionerade, nästan vilda ögon. Det såg nästan ut som om han hade funnit all världens sanningar. Kanske hade han det. Trots det hade hon ingen önskan att följa honom. Hon ville finna sin egen sanning och inte bara acceptera någon annans. Hon hade bara en enda önskan nu och det var att finna mannen med de gröna ögonen.

När hon hade gått mycket länge, så länge att hon nästan hade glömt bort den unga mannen med de vackra ögonen, tyckte hon att hon såg honom längre bort på vägen. Hon försökte att ta sig förbi folkmassan hon hade framför sig. När hon äntligen nådde fram till platsen där hon tyckt sig se honom var han inte kvar. Hade han verkligen varit där eller hade hon inbillat sig allt ihop? Kanske ville hon så gärna finna honom att hon lurade sig själv. Hur som helst visste hon att han fanns någonstans därute och en dag skulle hon få träffa honom igen.

När hon vandrat i flera timmar hörde hon någon skrika.

”Jag har hittat den! Jag visste väl att jag en dag skulle göra det.”

Hon gick närmare. Vem var han? Plötsligt sprang han av vägen och ut i det karga landskapet.

”Vatten, sa han, vatten.”

Han verkade så lycklig, men med ens verkade det som om all energi rann ur honom. Hans ansikte förlorade all sin färg och han sjönk ner på marken och grät tröstlöst.

Varför hade han sprungit av vägen på det sättet? Vad var det han letade efter? Hon tyckte så synd om honom att hon ville göra något för honom. Utan att tveka, och även om hon förstod att det kunde vara farligt, gick hon ut efter honom. Hon la armarna om honom och höll honom en lång stund. När hon tills slut släppte honom hade hon en fråga att ställa.

”Varför sprang du iväg på det sättet? Vad var det du såg?”

Det dröjde länge innan han svarade. Ett tag verkade det som om han inte märkte att hon var där, men till slut gav han henne ett svar. Han pratade långsamt som om varje ord krävde en viljeansträngning av honom.

”Alla vet att det finns en oas någonstans därute. Med träd och vatten. Jag trodde än en gång att jag funnit den. Som vanligt visade det sig att det var en illusion. Det är alltid samma sak.”

Han lät så olycklig. Hon höll fram handen och hjälpte honom upp.

”Du kommer säkert att finna den till slut. Ge inte upp. Den finns därute. Jag vet att den gör det.”

Så kom det sig att de slog följe. Det kändes skönt att inte längre vara ensam och att till slut finna någon hon kunde kalla sin vän. Ibland är livet verkligen underbart, tänkte hon. Isen inom henne fortsatte att smälta.

Trots att hon trivdes började hon undra om detta verkligen var meningen med livet? I hemlighet önskade hon något mer. Hon ville veta mer om den grönögde mannen. Och nu när hon hade fått reda på det där om träden och vattnet ville hon också finna oasen. Hon ville inte berätta för sin vän att de delade samma dröm. Om allt visade sig vara en illusion ville hon inte inge honom falskt hopp.

Några gånger tyckte han att han såg någonting, men eftersom hon fanns vid hans sida kunde hon varna honom att det inte heller denna gång var den oas de så gärna ville finna. Ett fåtal gånger såg även hon en glimt av deras dröm, men som vanligt visade det sig vara en illusion. Trots detta gav hon inte upp. Någon gång skulle de finna sitt paradis.

En dag beslöt hon att nu fick det räcka. Hon hade tröttnat på att bara vänta på att något skulle hända. Livet passerade förbi henne. Nu ville hon själv skapa en förändring. Livet var alldeles för värdefullt för att bara få rinna mellan hennes fingrar. Hon lämnade den relativa säkerheten på vägen och gick rätt ut i den döda tomheten vid sidan av vägen. Hon hade gjort det en gång förut, när hon hjälpte sin vän, och hon visste att hon kunde göra det igen, nu när hon hade skaffat sig tillräcklig kraft.

Mannen tvekade. Detta var precis vad han hade drömt om under en så lång tid. Nu var han rädd. Kanske fanns där inga träd och inget vatten. Kanske var drömmen falsk?

Hon höll än en gång ut sin hand, som för att ge honom lite av sin egen styrka. Skulle han ta den? När hon nästan hade gett upp hoppet om honom tog han äntligen hennes hand. Skulle hon ha gett sig iväg utan honom? Hon var inte säker. Troligtvis. Hon hade fått nog av den där vägen. Hon behövde något annat i sitt liv.

De vandrade och vandrade utan att se någon förändring i det döda landskapet de hade omkring sig. Trots detta vände de sig inte om en enda gång. Hade de begått ett misstag? Men trots allt var de knappast värre ute än tidigare. När de nästan hade gett upp hoppet såg de någonting i fjärran. När de kom närmare såg de vad det var. Det var oasen som de båda hade drömt om och längtat efter så länge. Det fanns andra människor där. Glada barn lekte omkring dem och ingen hade kalla, döda ögon.

Allting hade varit perfekt om det inte hade varit för en sak. Skulle hon någonsin få se den grönögde mannen igen? Plötsligt hörde hon en röst.

”Där är du ju. Jag visste väl att du skulle leda mig rätt.”

Hon kände igen rösten. Den tillhörde mannen med de vackra ögonen. Hur hade han lyckats ta sig hit? Som om han hade hört hennes outtalade fråga, fortsatte han.

”Jag följde efter dig. Det är fantastiskt här, eller hur?”

”Ja, det är verkligen perfekt. Livet kan inte vara bättre. Jag kommer att bli kvar här.”

Hon hade funnit sin väg. Har du?

SLUT

Underbara veganska läckerheter av Karolina Tegelaar

När man nämner veganmat och veganska bakverk är det många som rynkar på näsan och tänker att de aldrig skulle kunna tänka sig att smaka något så konstigt. Då har de inte testat min bakning och matlagning brukar jag säga till svar. Nu kan jag lägga till, då har ni inte testat Karolina Tegelaar’s kakor, vilket jag fick förmånen att göra under bokmässan. Något så gott har jag aldrig prövat.

På mässans andra dag besökte jag Djurens rätts monter. Dels för att de gör ett bra jobb, men framförallt för jag ville vara med om programpunkten då det skulle serveras veganska läckerheter där. Det dukades upp två underbara mjuka kakor. Den första jag testade var en av ambrosiatyp. Den var supergod, men när jag så testade kaka nummer två kunde jag inte annat än att utropa: ”mm, underbar, vad är det för kräm som är uppe på.” Karolina Tegelaar som var författaren till boken såg lycklig ut och berättade att kakan var en pepparkaka med någon slags ostkräm uppe på. Tråkigt nog fanns receptet till den kakan inte ute ännu utan kommer troligtvis före jul. Hade inte haft något emot att baka efter det receptet redan nu, men det blir ju något trevligt att vänta på i alla fall. Jag kommer att köpa alla fyra böckerna.

Om du också vill köpa böckerna hittar du all info du behöver här: Kakboken.se. Den finns både i tryckt from i ett mycket tilltalande band och i eboksformat. Tveka inte. Du kommer inte att ångra dig.

Så var den avklarad – årets bokmässa

För mig i alla fall. Förhoppningsvis var det den sista bokmässan som jag är där som besökare. Nästa år kanske jag är där och har min egen monter. Som vanligt var det kändistätt, särskilt på fredag eftermiddag när allmänheten började strömma till. Då dök de upp, Jan Guillou som spände sina kraftiga överarmar och lät sig beundras, Björn Hellberg som såg lika förvirrad ut i verkligheten som på tv och stackars Nina Hagen som efter att blivit förnedrad i tullen dök upp i någon slags gothvariant av lolita. Jag glömde ju att nämna, Juholt var också där också och Göran Rosenberg. Överallt där kändisarna var så flockades besökarna. Undantagen jag såg var Rosenberg som stressade runt bärandes på en Gudrun Sjödénkasse och Hellberg som strosade runt, helt oberörd av allt omkring honom. Allt var alltså som vanligt. Eftersom jag hade bättre saker att göra än att jaga kändisar så missade jag nog hälften av alla de kändisar som bevistade mässan.

Direkt när jag kom in på mässan på fredagen såg jag poliserna. Två och två radade de upp sig och jag misstänkte direkt att det var Vilks som tagit sig in. Working class hero, pyttsan. Galning är nog ett bra mycket bättre epitet. Han riskerar polisernas och allmänhetens liv när han som en unge petar och petar på grannen i bänken framför. Det är inget konstnärligt i att se ner på andra människors värderingar.

Tillbaka till kändisspottingen. Galningarna borde inte pratas om alls egentligen. Vid ett bord helt nära mig, där jag satt och fikade, såg jag plötsligt några kändisar som jag faktiskt tyckte det var kul att upptäcka. Försiktigt reste jag mig upp och knäppte ett par bilder. Försiktigt därför att jag inte ville vara så där alldeles uppenbar som en galen fan. Kan du se vilka det är, på bilden till vänster?

Jag hade bara två programpunkter som jag hade planerat in från början. I övrigt gick jag bara runt och upplevde. Den ena var att lyssna på KB som pratade e-plikt. Efter att ha hastat dit, torsdag morgon, med bara 2 minuter till godo så insåg jag att den som skulle prata inte var där än. Med utsikt över montern satte jag mig ner och tog en kaffe, vilket kändes trevligt. När kvinnan från KB kom (ledsen, men jag har glömt namnet) så var det bara jag och en till som dök upp som publik. Vi fick chans att ställa frågor och hon berättade riktigt bra. Så programpunkten blev mycket lyckad.

Nästa programpunkt inträffade inte förrän 3 på fredagen, så jag hade gott om tid att flanera runt. En av de roligaste och matnyttigaste stoppen var Megamanus monter. Marinette Bohman var hemskt trevlig och hon berättade gärna om sitt skrivande och sitt förlag. Det är så kul att träffa kollegor. Hon kan kanske också tipsa om ett bra tryckeri som jag kan anlita när det är dags att utvidga.

På andra våningen hittade jag en riktig oas.

De hade byggt upp en örtagård där man kunde vila, äta sin lunch eller bara njuta. De delade ut basilikafrön till dem som ville ha.

Så till våren kommer jag att odla lite.

Några stopp annars var IM, där jag inhandlade en söt katt och bidrog med lite pengar till offentliga toaletter för flickor som tryggt skulle kunna studera och dessutom till för att stödja Tibet. Skönt att några inte låter sig mutas av ett stort land med pengar. Oavsett pengarna är Kina en ockupationsmakt och borde inte behandlas som en affärspartner.

Andra kul saker jag köpte var en skär gris, en blå kylskåpskatt och en svart väska att ha min iPad i och en till min kollega som missade att köpa en när hon var där. Tanken var att jag också skulle gå på releasemingel i en monter, men då var jag så trött att det kändes outhärdligt att stanna. Endast ett stopp kvar och det var release av en kokbok i Djurens rätts monter. Inte nog med att vi fick träffa författaren och bläddra i de nya kokböckerna, vi fick också smaka på kakor från boken. Två böcker hade redan kommit ut, en skulle börja säljas på lördagen och den fjärde skulle komma senare under året. (Läs mer om böckerna i nästa inlägg).

Andra spännande saker jag såg var hur blindskriftsböckerna utvecklats sedan de jag såg när jag var liten. Här är en bild på Kattresan.

 

 

 

När vi var klara dag ett så var både jag och mina kollegor helt slut. Här nedanför, ser du två av mina kollegor som vilar och packar om kassorna med dagens fynd.

 

 

 

 

På vägen tillbaka till tåget öppnade sig himlen och stora vattenmassor kom över oss. Lyckligtvis så satt vi inne och fikade när det hände. Man behöver vila efter en lång dag.

 

 

 

 

 

 

 

Jag ser redan fram emot nästa bokmässa:)

Mymlan och saknaden

Om hur Mymlan upptäcker att hon saknar något och sen hittar det.

Mymlan kastade en snabb blick i sin fickspegel innan hon gav sig av från sin eleganta och välplanerade stuga i riktning mot Mumindalen. Egentligen behövde hon inte kontrollera att knuten satt rätt, det var hon övertygad om. Hennes mörka blanka hår blänkte i solskenet. Det hade blivit en vana att för henne att få bekräftelse på att allting var perfekt, håret, hårbandet, klänningen. Jojomensan, det var precis så hon ville ha det. Fast var det egentligen det? På sista tiden hade Mymlan börjat känna den där gnagande känslan inne i henne att någonting saknades i hennes liv. Hennes kontakt med den där bohemiska, småborgeliga, men framförallt den totalt omymliga muminfamiljen hade fått henne att ifrågasätta sitt välplanerade och praktiska liv. Vad som saknades visste hon egentligen inte. Ville hon ha oplanerat kunde hon ju tillbringa några dagar med Mumin och hans irriterande vänner och hans mamma och pappa. Hennes lillasyster My trivdes med att bo hos dem, men det var säkert enbart för att inget alls kunde påverka My. Deras mumlighet kryper ut genom öronen på en, brukade hon säga.

Mymlan log när hon tänkte på sin lillasyster som var en av de få som hon faktiskt tyckte riktigt mycket om. Hon skakade på huvudet och rynkade på nosen. Hon tyckte ju om andra, visst gjorde hon, men snart hade hon viftat bort tanken. Mymlan njöt av solskenet och den relativa tystnaden. Snart skulle den bullriga samlingen trollljud fylla hennes känsliga öron. Egentligen förstod hon inte själv varför hon sökte sig till dalen. Naturligtvis ville hon träffa My, sin egensinniga och starka lillasyster. Hon avbröt sig i sina funderingar när hon såg en gammal bekant irrandes runt på stigen framför henne. Innan hon tänkt sig för hade Mymlan besvarat Filifjonkans varma och välkomnande leende. Mymlan kände sig förvirrad och förvånad vilket var totalt okaraktäristiskt av henne. Filifjonkan verkade uppriktigt glad att se henne och det fyllde Mymlan med en konstig och ovan känsla. Kunde det vara glädje?

”Kära Mymla, så roligt att se dig”, sa Filifjonkan, samtidigt som hennes nos darrade lite och ögonen irrade. ”Jag menar, åh kära nån -” Hon avbröt sig och Mymlan fick aldrig reda på vad hon menade.

”Filifjonka”, svarade Mymlan enkelt, och kände sig för första gången svarslös.

Filifjonkan hastade efter och funderade på vad Mymlan menat med det hon sagt, men hennes uttalande hade följts av ett leende och det värmde henne.

När de kom närmare trädgården i dalen fylldes deras öron med ett gällt skrik.

”Din stolliga gamla fågelskrämma”, hördes det nere från marken.

Mymlan kände hårda små tassar borra sig in i hennes ben.

”Åh kära nån då”, utbrast Filifjonkan. Hennes kinder blossade.

”My! Nu släpper du mina ben innan jag biter svansen av dig.”

Mymlan visste hur man hanterade sin lilla syster. Hon lyfte upp den lilla och snurrade henne runt och båda skrattade så tårarna rann.

”Åh kära nån då”, nästan viskade Filifjonkan och hennes kinder antog en lilaröd nyans, när hon insåg att det inte var hon som var den gamla fågelskrämman.

My log mot Filifjonkan, men på något sätt fick hon leendet att se ut som en morrning.

”Se inte så sur ut, din gamla skata”, sa My. Hon passade på att dra Filifjonkan i svansen när hon kom ner på marken igen.

”My”, morrade Mymlan.

”Ja jag vet… Du är ingen skata, du bara ser ut som en sån.”

Mys skratt fyllde snart deras öron.

”Kom nu, vi måste skynda oss. Muminmamman bjuder på saftkobbel på verandan. Snart har det feta lilla trollet ätit upp alla bullarna.”

Innan de hunnit blinka var My redan framme på verandan och Mymlan såg på långt håll att Muminmamman hade grabbat tag i bullfatet och höll det så högt upp hennes små tassar nådde. Runt benen på henne hoppade hennes lillasyster så högt hon bara kunde.

Filifjonkan och Mymlan skyndade efter. Det fanns inget så ljuvligt som Muminmammans saftkobbel och bullar, det var de båda övertygade om.

”Kära Mymla, kära Filifjonka. Kom och sätt er i skuggan. Bullarna är fortfarande varma. Så trevligt med gäster”, mumlade hon nästan för sig själv.

”Javisst, så trevligt”, ekade Muminpappan.

”Bullar är gott”, skrek Sniff slängde ut sin tass för att knipa åt sig så många bullar han bara kunde.

Muminmamman, som var van vid sonens vänner, flyttade smidigt undan faten och tryckte snart en bulle i tassen på Sniff och en på Mumintrollet.

”Varsågoda!”

Muminmamman höll fram fatet mot Filifjonkan som fnös åt Sniff samtidigt som hon nickade tankfullt mot Muminmamman. En inte helt enkel syssla med tanke på att hon dessutom balanserade ett glas i ena tassen och plockade till sig en kanelbulle med den andra.

”Tack Muminmamma”, sa hon med så stadig röst hon kunde.

”Jag då!”

Skriket skar hårt genom luften.

”Åh förlåt My, naturligtvis ska du också ha en bulle. Här, varsågod.”

Hon höll ner fatet så My skulle kunna ta sig en bulle.

”Jag vill ha två!”

Mymlan nöp My i örat och tog två bullar från fatet. Hon tackade Muminmamman och lämnade över en av bullarna till My och behöll en själv.

Dagen förflöt i sakta mak med trevliga inslag av strandbesök, kurragömma och skattletning i trädgården. När kvällen kom var Mymlan en smula trött på tjattret som alltid låg som ett lock över dalen. Samtidigt började hon känna att det vore gott med lite mat. Innan hon hann nämna något om det började hennes lillasyster hoppa upp och ner.

”När kan man få något i sig på det här bygget egentligen? Muminmamma? Vad bjuder du på idag?”

Hon vände sig till Filifjonkan och la till:

”Hördu, pissråtta”, vilket för My var rätt så snällt sagt, ”du kan gott göra lite nytta också.”

Filifjonkan, som var van vid My och egentligen längtade efter att få hjälpa till i det trevliga köket tillsammans med Muminmamman, ignorerade pissråttedelen av hennes uttalande. Hon vände sig förhoppningsfullt mot Muminmamman som inte var sen med att svara.

”Kära Filifjonka, tror du att du kan hjälpa mig att duka? Jag tror vi dukar inne i salongen idag.”

Innan Mymlan visste ordet av hade Muminpappan och hans son, Sniff och My försvunnit ut i trädgården för att laga gungan som hängde i det gamla äppleträdet. Hon njöt av den plötsliga tystnaden och började fundera på vad hon skulle ta sig till medan hon väntade på kvällsmaten. Hon beslöt sig att gå ner till floden där hennes halvbror Snusmumriken brukade slå läger när han besökte Mumindalen. Hon kunde verkligen inte förstå att de kunde vara släkt så olika som de var, men trots allt tyckte hon om honom. Platsen han valt att slå läger på var den vackraste i hela Mumindalen, det erkände hon. Inte på något sätt så praktiskt som hennes eget hus, men trevligt på många sätt och vis.

När hon kom närmare såg hon till sin förvåning att någon slagit läger precis där i kröken av floden där Mumriken brukade ha sitt tält.

”Snusmumriken”, försökte hon förvånat.

En Mumrik tittade förvånat ut ur tältet och hans ögon mötte en precis lika förvånad Mymla. Det var en Mumrik, men det var inte hennes Mumrik. Han såg snäll och trevlig ut och Mymlan kom på sig med att le mot honom. Han besvarade hennes leende och sträckte ut tassen.

”Goddagens, det är jag som är Skogsmumriken. Jag hoppas att jag inte gör intrång här, fröken Mymla.”

Mymlan kände hur det, helt oförklarligt, hettade i kinderna på henne. Hon rynkade på nosen. Hur kunde den här Mumriken få henne att bli så generad? För första gången i sitt liv hade hon svårt att forma orden.

”Åh det här är inte min dal. Här bor en Muminfamilj och de tycker hemskt mycket om att få gäster.”

”Jag ska bara ordna lite kvällsmat nu och sen ger jag mig av i gryningen”, berättade Skogsmumriken. ”Fröken kanske vill stanna och äta med mig.”

Han kastade en snabb blick ner i knytet som nog var hans packning, tänkte Mymlan.

”Jag har bara några kex kvar, men kaffepannan är på och kvällen är vacker.”

Mymlan ville då rakt inte att denna Mumrik skulle ge sig av. Varför visste hon inte, men på något sätt så kände hon sig på gott humör tillsammans med honom.

”Varför kommer du inte med mig upp till familjen, så ska du se att de bjuder på något gott”, sa hon och försökte låta lite grann som Filifjonkan. Trots att hon var så där skärrad och förvirrad hela tiden, så tänkte hon alltid på andra. Mymlan förvånade sig själv med att känna sig lite avundsjuk på Filifjonkan. Hon gjorde allt så hemtrevligt, nästan lika bra som Muminmamman. Mymlan väntade med spänning på Skogsmumrikens svar.

Det kom inget svar annat än att han reste sig upp från marken och följde efter Mymlan in till huset. Lukten av mat kändes inbjudande och de följde ljudet av tjattret in i huset. När de kom in salongen vände sig alla emot dem och såg frågande ut. Muminmamman var den första som tog till orda.

”Jag tar fram en tallrik till. Kom, kom och sätt dig.”

Mymlan log mot Mumriken och vände sig sen emot muminfamiljen, Sniff och Filifjonkan.

”Det här är min vän Skogsmumriken. Han ska äta med oss – och sen” – hon tvekade – ”sen kanske Muminmamman kan bädda upp i det blå gästrummet.”

Mymlan förstod att Skogsmumriken var någon som skulle komma att förändra henne och hennes liv. På något sätt kände hon inte längre att något saknades i hennes liv.

SLUT