Kategori: Blandat

Visst finns det skitjobb!

Cecilia Verdinelli hade nyligen en artikel i Göteborgsposten som verkade vara ett svar på Lernfeldts tidigare artikel som jag skrivit om.

Visst finns det skitjobb

Verdinellis artikel ger mig tillbaka tron på medias roll som kritiskt organ. De kan ”hissa och dissa” för att använda ett folkligt uttryck och samtidigt ge skäl för det samma. De senaste åren verkar många tidningar ha ändrat inriktning och istället fungerar som propagandaplatform för den sittande regeringen. Väldigt lite negativt skrivs och väldigt lite granskning förekommer. Om det nu är så att den politik som förs är så bra varför kommer inga artiklar som visar det?

I det här fallet var det kanske inte så mycket granskande journalistik, men ändå visade den på en dialog. Denna dialog var visserligen mellan två journalister på tidningen. Debattfunktionen som är kopplad till varje artikel är fortfarande ganska så ensidig och får mig att minnas en episod från min högstadietid.

Skolan ville framstå som demokratisk och ”tvingade” några motvilliga elevrepresentanter att vara med på, de oftast tråkiga mötena. Vi hade rätt att yttra oss och rösta när vi kom till ”Övriga frågor”, men av någon anledning hann de aldrig dit. Istället råkade jag höra rektorn yttra följande kommentar på väg ut från mötet: ”Är barnen nöjda nu?”. Så känns kommentarsfunktionen på GP (och många andra tidningars).

Är läsarna nöjda nu? Nu har de fått sagt sitt. Vi svarar aldrig och ändrar oss aldrig, men allt för att verka demokratiska.

Skrivandets konst eller konsten att skriva

Vi har alla våra drivkrafter till varför vi skriver. En del kanske vill bli kända, andra kanske främst vill tjäna pengar. Ytterligare några vill ”synas”. Det här är mina drivkrafter.

Jag sätter mig ner framför datorn och startar Pages, mitt favoritprogram. Inser att det är ett exempel på min geekighet att programmet spelar så stor roll, men det gör det. Textsidan ser så vacker ut när den formas där och skönhet och text i kombination är viktigt.

Hur som helst är jag helt beroende av att få en tid för mig själv. Om jag nu lyckas forma mina tankar. Det är inte alltid det går så bra att göra det, men jag trivs alltid bäst när jag lyckas. Främst finns det två anledningar till att jag skriver. Antingen för att bearbeta min upprördhet över samhället i allmänhet eller min omgivnings fördomar. Då blir det artiklar, gärna lite kåserande. Skrivandet är också ett sätt att få utlopp för min kreativitet. Oftast blir det då skönlitteratur. Ser fram emot att få färdigt min nästa roman eller kanske min senaste novell.

Oavsett typen av skrivande så är formen oerhört viktig för mig. Jag filar på meningarna och läser högt för mig själv och smakar liksom på orden tills det faller som jag vill ha det. Är det tillräckligt skarpt? frågar jag mig, men ändå underhållande att läsa? Förstår folk vad jag menar? Kanske ska jag skriva om. Och så fortsätter det ända tills jag känner mig nöjd. Då låter jag mina närmaste läsa. Är de nöjda väntar en större publik.

Visserligen känns det spännande att låta en ”utomstående” läsa, men egentligen är det själva skrivprocessen som är det viktigaste. Jag hoppas alltid att få någon sorts feedback på mitt skrivande. Har jag lyckats att nå fram? Drog de på munnen när de läste? Gillade de den eller den formuleringen? Det värsta som kan hända är att de bara säger, ”bra skrivet” eller ”dåligt skrivet”. Jag vill veta vad som var bra eller vad som var dåligt.

Eller så blir de inspirerade av min text och börjar sin egen skrivprocess. Naturligtvis kan denna senare kommunikation leda till något väldigt intressant, men samtidigt svider det lite i mig. Hur var egentligen min text? Hur kan jag göra för att utvecklas? Tyck något, snälla.

Sedan skjuter jag bort datorn igen. Det blir inget skrivet ikväll. Inspirationen infann sig inte riktigt. Borde jag inte göra något nyttigt istället? Duktiga flickor gör ju det, fast någon sådan är jag ju inte längre. Duktigheten sög ur min livskraft och lämnade där ett tomrum som fortfarande väntar på någon eller något som kan fylla det. Någon gång kanske skrivandet gör det, men inte kväll, inte ännu.

Ingegerd Råman – enkelhet och funktionalitet i en estetisk blandning

I mitt arbete vill jag förena enkelhet, funktion och estetiska värden. En burk med lock är en burk med lock. Men det måste finnas värme, tanke, idé och poesi bakom”, förklarar Ingegerd.

Det är väldigt sällan jag hittar en enskild formgivare som verkligen gör mig imponerad. Att denna formgivare dessutom är trevlig är än mer ovanligt, men Ingegerd Råman är en av dem. Hon är helt prestigelös och försöker inte vara något hon inte är. Och varför skulle hon? Vad hon är, är något helt unikt i designerSverige.

Vanligtvis är en vas eller en glödlampa är precis vad de verkar, men i Råmans händer så förvandlas glaset till konst. Hennes skapelser är enkla men ändå väldigt unika. Ren elegans.

Det nyfriska Sverige

I dagens nätupplaga av Aftonbladet skriver utfärsäkrade Paulina i läsardebatten om att hennes ekonomi förgör henne. Att hon hamnat ikläm mellan försäkringskassa, sjukvård och politikernas hårdföra politik.

Enligt artikeln så fick hon aldrig den rehabilitering hon hade rätt till och hon får inte vara sjukskriven mer så det blir inte någon mer behandling heller. Detta är verklighet i dagens Sverige.

Historien om Paulina är inte ovanlig. Vi har alla sett rubrikerna om den utfärsäkrade det och det som tagit livet av sig. Konstigt nog ser vi aldrig några solskenshistorier om det motsatta. Om den utförsäkrade det och det som, med nedsatt arbetsförmåga trotsat den hårt ansatta arbetsmarknaden och fått jobb i konkurrens med helt friska personer. Jag väntar fortfarande på dessa artiklar som visar att regeringens politik fungerar. Visst vore det underbart? Att folk blir friska bara för att vi sätter ett tak i sjukförsäkringen?

Det jag blir mest beklämd av är när jag ser kommentarerna till texten. En mängd människor som menar att dessa sjuka människor i själva verket inte är sjuka. Att de ska bara ”ta sig i kragen och göra rätt för sig”. De menar, på fullt allvar, att en hel yrkeskår gör fel. Att de läkare som sjukskrivit förut inte har kunnat sitt jobb. Man undrar om det är fler yrkeskårer som inte kan sitt jobb. Och att vem som helst, helt utan läkarutbildning kan konstatera detta. Tänk om man tänkte så om andra yrkesgrupper.

Vi kan tänka oss Börje, 55 och byggnadsarbetare. Han kan inte göra sitt jobb. Förskollärare Anders 35, som aldrig ens besökt en byggarbetsplats, vet att Börje inte gör sitt jobb och borde därför få lägre lön.

Absurt? Ja det tycker jag också, men det hindrar inte ”svenska folket” att helt självsäkert uttala sig om läkares yrkeskunnande, vilket de faktiskt gör när de hävdar att de utförsäkrade inte är sjuka.

Om vi nu utgår ifrån, för diskussionens skull, att alliansens politik för utförsäkring är ett bra förslag. Att man från dag ett ska erbjuda de som blir sjuka rehabilitering för att de fortare ska tillbaka i arbete. På papperet låter det ju som ett bra förslag. Men hur kommer det sig att det tillämpas på människor som inte fått denna rehabilitering? Sjuka människor blir friska över en natt därför att de nått det uppställda antalet dagar.

Varför inte införa detta system för de som blir sjuka idag? Och hur kommer det sig att det infördes under en ekonomisk kris där massor av friska människor fick gå från sina jobb? De nyfriska människorna, som inte fått någon som helst rehabilitering måste då slåss mot helt friska människor på en ansträngd arbetsmarknad? Ger verkligen alliansen sitt förslag en reell möjliget att fungera? Hade inte förutsättningarna varit bättre om man väntat tills den ekonomiska krisen var över? Eller ska man vara så cynisk att misstänka att de egentligen inte bryr sig? Att man helt enkelt hoppas på att deras anhöriga ska ta hand om de nyfriska? Eller, hemska tanke, de hoppas att de nyfriska ska dö.

Ingen vet utom farbror Reinfeldt och hans gelikar. Om man nu inte räknar med alla Börje och Anders som är experter på att bedöma andras yrkeskunnande…

Jag blir så arg…

… på dessa isiga extremhögervindar som blåser i det här landet. Hur regimen använder media som en megafon för att vända folks värderingar genom halvsanningar, utelämnad fakta och rena lögner.

I valet hävdade de att de hade räddat jobben. I en granskning som expressen sen gjorde visade det sig att fler var arbetslösa än när deras första mandatperiod var slut än när den började. Naturligtvis är det inte så konstigt när företagen gick på halvfart och vi levde under oket av den internationella ekonomiska krisen, men istället för att säga något om  att de skulle ta tag i frågan hävdade de istället motsatsen. Det hade blivit en lägre arbetslöshet. Och folk läste och trodde. Det är enklare att se till den egna plånboken istället för att tänka på att nyfattigdomen breder ut sig.

Jag kan berätta hur jag själv råkat ut för ”regimens” arbetslinje. Efter att ha arbetat 10 år på samma arbetsplats så blev jag arbetslös. Naturligtvis ändrades min situation radiakalt. Förutom att jag inte fick resa som jag ville. Längre resor måste meddelas till arbetsförmedlingen. Det var nytt för mig. Att jag sen med den lägre ersättningen inte hade råd att resa är ju en annan sak. Man lever på ett helt annat sätt när man har ett arbete än när man är arbetslös. Som tur var hade jag varken bil eller körkort, så jag behövde i alla fall inte sälja någon bil.

De pengar jag hämtade ut varje månad kom från min a-kassa. Dessa pengar hade jag inte kunnat få om jag inte hade betalat in några pengar dit. Trots detta såg folk snett på mig och kallade det jag fick ut för bidrag. Om jag inte hade betalat in pengarna till dem utan till mitt fondkonto hade jag kunnat leva på de pengarna utan att folk såg snett på mig. Under min förra arbetslöshet levde jag på fondpengarna som jag betalat in under min studietid, men denna gången hade företagens ekonomi förändrats så att det inte fanns så mycket kvar i mina fonder.

Då började jag min ”utbildning”. Jag kallar det så eftersom jag som arbetslös inte får utbilda mig. Om jag inte betalar det själv med studiemedel. Eftersom jag hade använt alla de terminer jag hade rätt till när jag skaffade mig min kandidatutbildning, KY-utbildning och övriga högskolekurser så var enda alternativet att utbilda mig hemma. Och den enda utbildning jag fick göra var att lära mig hur man blir en bra arbetssökande. Jag skrev upp mig i CV-databaser, lärde mig hur jag skrev bra CV-n, forskade om potentiella arbetsgivare och sökte jobb. Något annat fick jag inte göra som arbetslös. Förutom att finnas tillgänglig varje dag ifall någon skulle vilja kalla mig på intervju. Telefonen behövde vara påslagen och datorn online.

Samtidigt letade jag efter praktikplatser och det visade sig lika svårt att få som ett jobb. Flera av de jobb jag sökte var jag en av flera hundra som var intresserade. Mitt fina putsade CV försvann nog i pappershögarna. Till slut hittade jag en praktikplats och jag började arbeta. Jag var där heltid och det som krävdes av mig passade väl in med mina tidigare erfarenheter och utbildningar och min arbetsinsats var lika stor som de som var anställda och jag uppskattades för min arbetsinsats. Däremot kunde de inte anställa mig. De hade inte råd utan hade istället rader med praktikanter som avlöste varandra.

När de första 3 månaderna var slut ville arbetsförmedlingen skicka hem mig. Jag tjatade och tjatade på att få stanna och till slut gav de med sig. Trots att jag bara hämtade ut ”bidrag”, egentligen aktivitetsersättning, för mitt heltidsjobb ville jag stanna. Så jag stannade tre månader till innan fick börja tjata igen. Det enda sättet jag kunde få fortsätta att arbeta och inte bli hemskickad var att byta avdelning, vilket jag gjorde. Efter ytterligare 3 månader hjälpte inte några böner och jag blev hemskickad. Det kändes väldigt tråkigt och jag saknar mina arbetskamrater.

Ersättning jag får nu är exakt den samma när jag går hemma som när jag arbetade. Så enda skillnaden är att arbetsförmedlingen krävde att jag gick hem och att jag inte får arbeta. De följer helt de regler som den här regimen satt upp så jag anklagar inte dem. Men man undrar hur min praktik faller under regimens motto: ”det ska löna sig att arbeta”. Hur lönade det sig för mig att arbeta under de tio år jag gjorde det och sen under nästan ett år när jag praktiserade?

Skitjobb och skitsnack

Malin Lernfelts artikel i Göteborgsposten gjorde mig inspirerad av att inte bara skriva detta blogginlägg utan kan till och med hjälpt mig på traven i mitt eget lilla korståg.

Malin Lernfelt går hårt ut med reaktionära åsikter i dagens GP. Åsikter som på många sätt påminner om dem man kunde läsa om i 30 talets media. Hon provoceras av personer som ”går hemma, och rullar tummarna, och blir försörjda”.

Man undrar vilka de är som hon menar blir försörjda av henne. Är det människor som fortfarande är sjuka men har blivit utförsäkrade och nu betalar hennes skattelättnader?

Eller är det alla dessa personer som jobbar heltid (praktiserar) för mycket liten ersättning trots att de tidigare arbetat och betalat för denna ersättning med en stor del av sin egen lön, samtidigt som Malin fått det mycket bättre ekonomiskt?

Vi lever i en internationell ekonomisk kris samtidigt som de som har jobb har fått det betydligt bättre ställt, så jag tycker att Malin Lernfelt ska ställa sig frågan: vem är det som lever på vem? Är det den sjuka som betalt sin sjukförsäkring, och kanske betalt till den i många år, eller är det den som bara får det bättre och bättre ekonomiskt?

Enligt Lernfelt är det tydligen bara folk som har ett arbete ska ha rätt att ha åsikter. Eller är det bara på Twitter de inte får yttra sig?

Om det nu är så som denna Malin hävdar, att det är de arbetslösas eget fel att de är arbetslösa, att dessa ”djupa tänkare” som hon så nedsättande benämner dem som vågar ha åsikter och dessutom väljer att ”rulla tummarna” och låta sig försörjas av de offentliga systemen, var är då alla dessa lediga platser som bara väntar på att besättas?

Kan inte Göteborgsposten göra en serie artiklar om alla de företag som inte kan få dessa lata människor att jobba hos dem? Det måste ju finnas mycket att skriva om när det finns så många ”djupa tänkare” i Sverige. Samtidigt kan ni ju skriva om alla de utförsäkrade som är så glada att de fått jobb. Ni kan ju börja er artikelserie på er egen tidning. Hur många utförsäkrade och långtidsarbetslösa har ni anställt? Det ska bli väldigt intressant att läsa om. Ni har ju redan skrivit om hur bra de här förslagen är.

Debatteknik för frälsta

10 guds bud för frälsta som t ex feminister, anti-feminister, nazister och annat löst folk;)

1.Om något dåligt stämmer in i din världsbild, förstora upp det. Se det som del i ett världsomspännande nätverk (patriarkaliskt eller feministiskt, eller något annat). Se det framför allt som allmänt förekommande även om det är ett enstaka tillfälle.

2.Om något bra stämmer in i din världsbild, klappa varandra om ryggen. Pussas kanske lite.

3.Läser du en undersökning som inte stämmer in i din världsbild så måste du agera snabbt. Finns några knep som alltid funkar:

(a)Ignorera det. Detta är det enklaste och bästa sättet. Kräver ingen tankeförmåga eller fantasi.

(b)Konstatera att det är ett misstag. Kan vara en räknefel t ex. Detta kräver lite fantasi men med lite vana fungerar det bra.

(c)Konstatera att det är ett medvetet fel som gjorts för att vilseleda de med den rätta tron. Kräver inte mycket fantasi fast det blir mer spännande om man hittar på en bakgrundshistoria som förklarar hur det egentligen är.

4.Om du personligen råkat ut för något tråkigt eller hemskt, placera då med fördel in det i din världsbild. Konstatera att detta händer med många, att du läst det någonstans. Ingen kommer att fråga efter någon undersökning, i alla fall inte de andra frälsta och de andra behöver du ju inte bry dig om, inte sant?

5.När du debatterar, försök hålla debatten ren, dvs bara med andra troende. Det blir enklare att behålla din tro om du inte behöver blanda in andra tankar. Om du ändå hamnar i en debatt med någon icke-troende finns här några knep för hur du kan återställa ordningen.

(a)Missuppfatta allt som den icke-troende säger. På så sätt kan du föra över diskussionen på säkrare mark när du låter någon annan försvara sig och inget av värde behöver diskuteras.

(b)Ignorera den icke-troende. Krama lite på några andra troende istället och tala om för dem hur bra de sagt saker. Detta är en enkel metod, men kanske inte lika rolig som ovanstående.

(c)Kräv bevis av den icke-troende även om frågan är av enklare natur. Troende kan naturligtvis fritt framföra sina åsikter utan bevis.

(d)Om den icke-troende faktiskt kan presentera bevis så krävs lite fantasi. Då måste du hävda att det är felaktigt, gammalt eller så kan det inte användas som bevis i det aktuella fallet. Här kan du enkelt referera till egna bevis som du kan nämna i förbigående. Detta krävs det ju lite fantasi för, men eftersom du inte behöver ge bevis som går att kolla upp så går det lätt efter lite övning.

6.Mängden ord, antingen talade eller skrivna är av stor betydelse. När du är bland andra troende räcker korta enkla påståenden av typen: ”Usch det där var hemskt, måste bero på det världsomspännande nätverket”. Med svar av typen: ”Oh jag, så hemskt, men bra sagt.”

Kramarna och ryggklappningarna, verkliga eller virtuella är viktiga för sammanhållningen i gruppen.

Ord riktade till icke-troende kräver lite mer övning. Du måste förfina din förmåga att säga lite med många ord. En lång sammanpackad textmassa eller ett långt tal med ett minimum av pauser ger både ett intryck av kunnande och gör det samtidigt tillräckligt avskräckande för den icke-troende att bryta sig in.

Ordval är viktigt. Genom att förvärva ett antal praktiska facktermer kan du ge din egen världsbild en sorts legitimitet. Du kan också använda dig av dem för att få ett övertag över de icke-troende. Om du inte till fullo förstår dessa facktermer och av den anledningen använder dem lite fel spelar detta mindre roll. De andra troende kommer inte att bry sig och vad de icke-troende säger är ju mindre betydelsefullt eller hur?

7.Humor och ironi är viktigt. Och om inte detta hjälper ta till det drastiska knepet med sänkningar. Detta är några bra metoder. Humor stärker vikänslan. Ironi kan effektivt stänga ute icke-troende. Skulle någon ha något att invända mot behandlingen av den icke-troende så kan man alltid hävda att det var ett skämt. Mycket kan döljas under skämtets täckmantel.

8.Rena lögner är väldigt praktiskt att ta till. Dels kan du klassificera det som de icke-troende säger som lögner. Detta är enkelt och stärker din världsbild. Dels kan du själv ljuga när inget annat fungerar. Om en lögn upprepas tillräckligt ofta så blir den sann, vilket är ett känt faktum.

9.Försök undvika att börja tvivla. Att röra sig i rätt kretsar är viktigt för att stärka sin världsbild. Detta gör du genom att i största möjliga mån enbart prata med andra troende. Tvivel är farligt och icke-troende skulle kunna bidra till detta. Försök dessutom att undvika att läsa litteratur som talar emot din världsbild.

10.Den kan verka rimlig och då är den extra farlig. När du någon gång ställs inför texter som hamnar utanför din världsbild och dessa får dig att känna dig osäker, välj då hellre andrahandskällor som t ex kritiska artiklar skrivna av någon troende och som behandlar den text som eventuellt faller utanför din världsbild.

iPaden – en fantastisk liten leksak

Häromdagen följde jag Apples Keynote live via Twitter och livebloggar. Egentligen har jag aldrig varit speciellt intresserad av att följa dessa trots att jag är en mactjej i själ och hjärta ända sedan MacPlusen. Den här gången blev jag gjorde jag ett undantag eftersom jag drogs med av den allmänna yran som följde i spåren av keynoten.

När jag såg de första bilderna av den nya iPaden blev jag faschinerad men inte så imponerad. Jag är fattig och detta skulle säkert bara bli en i raden av alla de där leksakerna som de rika kidsen samlar på sig. När jag sen läste vidare blev jag mer och mer fast. Jag ville bara skrika: ”Jag vill vill vill ha en!!!!!”. Jag läste Stephen Frys intressanta artikel om iPaden och håller med om vad han säger, men känner ändå att jag vill lägga till en del.

Jag kommer inte att bidra med några ”pad” (kan betyda binda på engelska) skämt eller stämma in i den negativa kör av negativa röster som r eniga om det dåliga valet av namn. Visserligen anser jag också att de kunde valt ett bättre namn, men å andra sidan är jag inte 12 år längre. Jag kan säga ordet ”pad” och även binda naturligtvis utan att fnissa. Det finns en rad produkter med ordet pad i produktnamnet som ingen tycker är det minsta skrattretande.

Detta är huvudanledningarna till att jag vill ha en iPad och det är också de anledningar som gör att jag tror att den kommer att bli en fantastisk succé.

1) Priset – Alla har faktiskt inte råd med en iPhone eller en laptop.

2) Storleken – Den är verkligen mer bärbar än en laptop.

3) Kvaliteten – Om man ska tro det man ser på reklamvideorna är skärmen klart bättre än den på de små Netbookarna.

4) Programmen – Vilken annan pryl kör både iPhone apps och de fantastiska Macprogrammen som i still med programpaketen iWork och iLife?

5) Gulligheten – Jag vet att det är en fånig anledning, men den är helt klart både vackrare och sötare än andra småprylar som den fula Kindlen t ex eller de idiotiska skära eee-netbookarna.

6) Produktiviteten – Storleken i kombination med användbarheten gör att den blir unik. Det stora tangentbordet, antingen via blåtand eller det virtuella gör att du kan skriva snabbare än t ex på en liten pekskärm á la iPhone.

7) Praktisk – iBookprogrammet verkar både snyggare och mer lättanvänt än andra liknande program samtidigt som prylen är lätt att ta med sig.