När jag var liten och min syster skulle börja ettan fick hon en skolväska som var röd och fin. Jag var väldigt avundsjuk. En sån ville jag också ha. Trots att jag inte skulle börja skolan det året köpte mina föräldrar en till mig med. Den var blå och inte röd, men precis lika fin, tyckte jag.
När det så var dags för min första skoldag var jag mycket stolt över att få ha min fina blåa väska. Då hade tiden gått och den fina blåa väskan var inte ”inne” längre. Mina klasskamrater var inte sena att upptäcka det och började reta mig för att jag hade en omodern väska.
Om detta hade hänt när jag var lite äldre eller på något liknande sätt idag hade jag blivit ledsen, men försökt att inte visa det. Fast på den tiden hade inte livet skadat mig på samma sätt, så jag svarade dem helt lugnt:
”Jaså, ni tycker inte om väskan. Det gör jag.”
Mina elaka klasskamrater lommade då iväg och sa inget om min väska igen. Jag älskade den lika mycket trots att klasskamraterna nog inte gjorde det. Nog, säger jag . Egentligen struntade de nog i väskan. De ville nog bara vara elaka, men det fungerade inte.
Jag ser ett samband med den här historien och de så kallat roliga historierna som cirkulerar om Appleprodukter som antyder att användarna är idioter. Jag säger som jag sa då:
”Jaså, ni tycker inte om min nya fina iPhone 6 Plus. Det gör jag.”