Det här kommer inte att bli en Apple/Androidjämförelse där man trycker på knappar och räknar tiondels sekunder. Så förväntar du dig en sådan redogörelse så blir du nog lite besviken. Det kommer bara bli en redogörelse över min första kontakt med en trevlig leksak.
Redan utanpå kartongen anar man att det är en lågbudgettelefon man har att göra med. Asken är gjord i frigolit och med bara en liten banderoll runtom asken med tryck på visar vilken modell man har. Trots detta är jag glad som på julafton, som jag alltid är när jag har att göra med en ny pryl. Och denna gång är inget undantag.
Själva telefonen är liten, förvånande liten och lätt. Det verkar nästan som telefonen levererats utan batteri. Det är naturligtvis inte sant. Batteriet finns där och telefonen börjar snabbt ladda. 30 % från början sen 40 – 50. Imponerande snabbt.
Telefonen är söt och baksidan har en sidenmatt lite gummiliknande yta. När man öppnar den för att ta bort skyddsfilmen från batteriet så ser man att det är rött, precis som insidan av telefonen. Kul idé. Just detta att det finns en skyddsfilm omkring batteriet förbryllade lite från början. Det är jag inte van vid. Behövde till och med leta upp en liten manual om hur man börjar använda sin telefon. Där stod var satte in nageln för att bända bort baksidan och hur man sätter in simkortet.
När jag sen kommit in i telefonen fick jag chans att göra lite inställningar. Vissa var jag helt tvungen till att säga nej till eftersom jag inte visste var och hur de skulle användas som t ex platsinställningar. Jag vill ju inte att alla mina foton ska ha information om var de är tagna. Telefonen är lättanvänd och känns inte alltför främmande för mig.
På det hela taget är min första kontakt med HTC Desire C och faktiskt också Androidtelefoner positiv.